Inatt föll jag ner i en brunn/ Del 4

Inatt föll jag ner i en brunn

Jag river och sliter i ogräset, 
marken är kruttorr och lös liksom, 
så rötterna följer snällt med. 

Mitt i den fula slänten har det kommit 
vackra sådana där storstora blåklockor. 
Jag vet inte vad de heter, 
jag vet bara att jag vill rädda dem 
och att jag vill göra någonting, 
inte bara sitta. 

Grovarbete, skrev min vän C, 
hade hjälpt henne mycket när hon var i min sits. 

Det här är inte grovt men jag känner mig 
nöjd att utföra denna simpla syssla. 

Se där! En liten, liten bladkrans av vallmo, 
min mammas favoriter, 
mitt ibland en massa grässtrån, räddas såklart!

Jag har långbyxor, långärmat 

och mina röda gummistövlar, 

klockan är tolv och jag står vid söderväggen.

Torsdagen den 27 juli 2016 är varm, 

21 grader i luften, 
men där jag står kan man säkerligen 
plussa på ett par grader. 

Smart Åsa! 

Klädvalet kom sig av min spindelrädsla…. 

Sjöblöt av svett går jag in efter en halvtimme 

men helnöjd är jag. 

En dusch och en sovstund senare 

sitter jag här och skriver.

Jag drömde att jag föll ner i en brunn inatt.

Det var en riktigt gammal en,

med murade kanter och med ett trälock över. 

Grönt, saftigt gräs växte runtom. 

Människor som var där sa åt mig 

att inte gå för nära locket. 

Men jag var tvungen att 

visa dem att det inte var någon fara. 

Jag klampade på locket och föll. 

Och föll. 
Och föll.

Jag är absolut ingen drömtydare, 

vet inte ens om jag tror på det, 

men mina nära har gång på gång 

sagt åt mig att ta det lugnt. 

”Du behöver ju inte vara med överallt”
Och jag har lika ofta bedyrat dem att det 
inte är någon fara.

Jag minns aldrig att jag nådde någon botten 

och inte att jag blev räddad. 

Kanske befinner jag mig där just nu, 

någonstans mittemellan?

Vi var och badade igår, 

på allmän strand med mycket folk. 

Med solglasögon funkade det hyfsat. 

Fast jag kände mig som en helt annan person,
vanliga jag brukar möta allas blickar 

och gärna le lite vänligt.

(det låter lite mesigt erkänner jag, 

men så är det i alla fall) 

Igår gick jag med blicken i backen 

och kände mig rädd. 

Rädd för att någon skulle ropa på mig 

och vilja prata, det är inget jag vill, ännu. 

När jag vilat mig färdigt kanske jag blir helt normal.

Fast som någon skrev som kommentar i mitt inlägg:
Vad är normalt då?

Normalt är väl att uppföra sig och 

må bra enligt sin egen barometer. 

Ingen jämförelse med andra. 
Fast vett och etikett måste ju följas..

Oj vad jag vecklar in mig, fast jag tror ni förstår.

Kram för idag