Thailand eller Lady in Led

Thailand eller "Lady in Led"

Jag gjorde´t!

Va?? 

Jag som aaaldrig skulle sätta min fot i Thailand?

När vänner begeistrat berättat om det fantastiska landet 
har jag lyssnat med halvt öra och nickat med låtsat intresse. 

Ja, ja, har jag tänkt, vad kul att ni har haft det bra, 
men Europa är bra det med. 
Och så har jag lett och tindrat lite lagom med ögonen, typ.

Fast nu har jag bytt sida

Så nu får du läsa med antingen låtsat eller äkta tinder, välj själv!

Nu börjar det!

Undertecknad brukar skryta med att hon aldrig blir förkyld… 
När dagen för avresa är inne så vaknar jag typiskt nog med ond hals och snuva…. 
Suck, slänger ner nässpray och halstabletter i den redan överfulla ”braatthamedsigpåresan-medicinpåsen”

Medan vi, jag och Leif, blir skjutsade av hans dotter till vår 
lokala flygplats snurrar samma tanke runt, runt i mitt huvud: 
Vad har jag glömt? Vad har jag glömt? 
Åsa, du ska åka till andra sidan på jordklotet, andas och skärp dig för f.. 
Jag skärper och försöker hänga med i samtalet i bilen. 
Och eftersom alla tror att jag är en mycket lugn person 
så låtsas jag vara det nu med.

I det lilla planet är det mysigt. Pyttelitet, hm… men mysigt. 
Jag känner flygvärdinnan Karin, hon är så trevlig och söt så att bara den ena propellern snurrar i början gör liksom ingenting, hon lugnar eventuella farhågor med sitt leende. 
En trygg hand på mitt lår känns också bra.
Efter  ungefär en timme är vi framme på Arlanda.

Nåväl, vi når den stora flygplatsen och vi, relativt oerfarna resenärer, följer storögt skyltarna. Vi åker promenadrulltrappor med stora röda stoppknappar man får lust att trycka på och lyckliga vi hittar vi både väskbandet, toaletterna och Forexdisken.

Till säkerhetskontrollen går vi i den sega slalombanan mellan de blå uppsatta banden. Flera hundra personer har samtidigt som oss valt att gå dit. Jag får lust att krypa under när jag ser en lucka i de framförvarandes rad men jag håller mig. 
Fnissar lite för mig själv när jag tänker på de snopna minerna.

Vi lullar på lite medan vi letar gaten, köper gott, blir omsprungna av snabba klackar och passerar rökburar med gråvita glasrutor. 
Det är häftigt att vara på väg, man har liksom allt framför sig. 
Det är ungefär som alldeles innan man får sommarlov. Man bara whoaw! 
Jag ler både inombords och utombords. 

Vår gate ligger längst, längst bort. Jag som är nojig så fort det är tider som ska passas tvingar Leif att vi ska gå och sätta oss där fast det är två timmar kvar, det är väldigt långt, både bort och i tid och han är snäll.

Vi sitter i bekväma fåtöljer och gäspar, laddar mobiler och ler mot varandra när jag kommer på det: Mina ben! Stödstrumpor på och en lugnande tablett så jag får sova och så ett snack med mig själv om att det kommer att gå bra! 
Efter en stund på toaletten är jag kontaktbar igen, kvinnan med walkie-talkien får pilotordrar i sin apparat och vinkar till oss att det är dags att gå ombord.

Jag ska inte skriva annat om resan annat än att den är låååång. Jag sitter och funderar på varför man utsätter sig för 12 timmar 12500 meter upp i luften? Antar att jag kommer få svaret när vi landat. 
Mina ben vill inte vara snälla hela resan, bara halva. Små krypningar som är sååå fruktansvärt enerverande. Men jag tåhäver, går omkring och slumrar om vartannat (jag går inte medan jag slumrar) flygmiddagen är ok och flygfrukosten gör gott. Så, resan går hyfsat ändå. 
Tur att jag inte flyger till Thailand varje dag.

Framme i Phuket slår värmen emot oss, den vi längtat efter. Sååå underbart, hemma går jag och huttrar från oktober till april så att mitt i februari få släppa ner axlarna och slappna av är helt gudomligt och den heltäckande mattan i incheckningshallen får mig att vilja gå barfota. 
Allt funkar bra med ankomsten, mina farhågor om att de ska ta mina diabetessaker och skicka mig till Bangkok Hilton är onödiga, de ler inte men vi kommer ut på andra sidan byggnaden med alla våra saker.

(Om någon missade Bangkok Hilton och Nicole Kidman så googla)

Flygresan? Den har jag redan glömt! 
Hemresan ligger låångt i framtiden (två veckor) men det tar jag då.

Två timmar sitter vi i bussen (på vänster sida av vägbanan) (känns mycket märkligt) på väg till hotellet, men min tablett har bestämt sig för lite efterverkningar så jag somnar och vaknar med ungefär fem minuters mellanrum. Frustrerande, men Leif berättar i efterhand vad jag missat av Thailands landsbygd.

Yess! 
Lagom till det är dags att kliva av så slår jag upp ögonen. 
Vi går av bussen, det är mycket varmt och fuktigt. Gympadojor av och tights rullas upp i ett huj. Vi har hamnat i en liten mysig by som heter Ban Khuk Khak och ligger i Khaolak. 



Hotellet är jättefint, det är lummigt och grönt runt omkring. Palmer med kokosnötter och rosa, vita och gula vackra blommor överallt. 




Ett andehus (den hyser den ande som vakar över byggnaden) står på uppfarten. 



Plattbelagda gångar leder oss till receptionen. Den har ett golv som blänker som den värsta spegeln. Naturligtvis tar vi oss skorna innan vi kliver upp den halvmeter som skiljer den från trädgården. Inga väggar finns utan det är öppet mot trädgård och pool och soffor och fåtöljer hänger i långa kedjor från det höga taket. Där uppifrån hänger även en vacker ljuskrona som pricken över iet. Jag häpnar över hur fint det är! 



Flickorna som jobbar där är otroligt söta och trevliga. De fnittrar och pratar på något som låter som en påhittad version av engelska. 
Men vi förstår - till slut. 
Tror jag i alla fall.

En liten, liten flicka kommer och tar våra väskor, vi försöker behålla dem när vi ser hur liten hon är (de är ganska tunga alltså) men hon bara ler och tar dem och springer iväg mot vårt rum.

Efter vilan på vårt fina limegröna rum så tar vi en promenad runt i byn och till stranden.

Stränderna är precis så inbjudande och vackra som reklambilderna visar, sanden är vitbeige, vattnet blågrönt, glittrande och varmt och himlen klarblå. Solen hettar och värmer huden. Lovely helt enkelt. Det vimlar även av vita snäckor, vackra korallrester med håligheter och krabbor med lånade skal.

 

Jag njuter som en tok.

På stränderna trängs även massagedamerna, 
de håller till i små hus utan väggar som ser ut som stora himmelssängar.



De masserar ryggar, axlar, fötter, ansikten och händer. 
De fixar manikyr och pedikyr, ja, vad du vill. Och billigt! 

Jag låter mina onda axlar bli masserade. Skönt men lite våldsamt om man jämför med hemma. Men efteråt känns de uppmjukade och sköna. 
En dam får skrubba mina fötter, effektfullt måste jag säga, de blir som nya.

Cirka 200 meter skiljer det på vattenlinjen på för och eftermiddag veckan vi är på första stället. 
Jag snackar ebb och flod. 



Det är ganska fascinerande att se. Fiskebåtarna som ligger och guppar på förmiddagarna ligger på eftermiddagen på snedden långt uppe på land.

Vi åker till marknader i Bang Niang, där mat, kläder och krimskrams blandas. Köttet trängs med fiskar och flugor i den 30-gradiga värmen. 



Vi häpnar och prutar, inte på köttet och fisken dock, det är i vilket fall kul och annorlunda att vara här.

Vi åker på en taxibils flak, det har tak men är öppet på sidorna, det fläktar skönt i värmen. Vi åker till en strandremsa som heter White Sand Beach. 
Vi betalar och bestämmer med chauffören när han ska komma tillbaka. 



Jag bedåras av den vita sanden, de vackra och mysiga små stränderna och allt det gröna. Vi äter thaimat på strandserveringen och köper en Singha 
(öl, för den som inte vet) då och då. 
Vi försöker även lära en charmig servitör lite svenska. 
”Hööl” säger han lyckligt när han kommer med ölen.



Chauffören kommer på klockslaget skumpande och tandlöst leende tillbaka för att hämta oss.

Vi besöker Tsunami Memorial Park, bläddrar i privata album av katastrofen och lyssnar på guidens berättelser om hur allt gick till, skakade går vi därifrån och tittar på den stora båten som med den 10 meter höga vågens hjälp kastades 2 kilometer upp på land. 2004 skedde katastrofen som orsakades av en jordbävning under havsytan. 
Nästan 300 000 människor gick åt och fem miljoner blev hemlösa. 



Här och där efter stränderna finns tsunami-varningsskyltar och höga räddningstorn med stegar. På hotellen uppmanas man av skyltar att springa upp till översta våningen om vågen skulle komma igen.

På kvällen går vi till en av de små restaurangerna efter byvägen, de ropar på oss 
”Welcome inside eeee” och ler med hela kroppen (det är säkert!) 
Vi provar olika thairätter, det är spännande och gott. Kycklingen är bäst med krispiga och fräscha grönsaker. Kött och fisk äter vi dock bara en gång och aldrig mer. Restaurangmänniskorna är mycket gästvänliga men lite svåra att förstå emellanåt. Vi frågar, när vi ätit klart, servitrisen efter dessert och hon svarar leende ”issakliiiiim haaaa?” Vi stirrar på varandra och höjer ögonbrynen men efter en lång stund och med mycket fantasi så tackar vi ja till lite glass. 

Vi vandrar hem i fullmånens sken i den svarta natten. 



Orangelysande pappersballonger stiger på rad i skyn. Några kineser tjoar i poolen. Plötsligt hör jag skånska röster och blir jätteglad och hejar som om jag kände dem.  Märkligt det där att man känner sig som grannar fast det i själva verket skiljer minst hundra mil mellan våra brevlådor.

Vi lockas till hotellets bar av musik. Vi går dit, sätter oss och beställer varsin drink. Det är en väldigt glad musiker som med sin ”instrumentlåda” framför ett helt band. Jag minns inte vad det heter men tror ni fattar va? Han är bra, allra bäst är han när han tar i och sjunger ”Lady in Led” Vi fnissar tyst tillsammans med tyskar och fransmän runtom i baren.

Lite senare, på hotellrummet, när vi ska öppna säkerhetsfacket i vårt rum så funkar inte vår kod! Fast vi öppnat och stängt det ett flertal gånger så går inte skåpf.. upp! Mediciner, pengar, pass… ja allt finns ju därinne! Klockan är mycket så vi bestämmer oss för att fixa det nästkommande dag. Jag sover dåligt och drömmer om pyttesmå thailändare som tar sig in på vårt rum och försöker spränga upp skåpet. Utanför hotellområdet dånar det av fyrverkerier, anar att min dröm påverkas av knallarna.

Nåväl vi får nästa dag hjälp av kassaskåpsexperten som visar oss brytaren inne i skåpet som vi råkat komma åt... 
Puh, vilken lättnad!

En sak som slår mig är att kineser inte solar – alls, och att inte en enda thailändare är det minsta rund… 



En dag på stranden ligger vi bredvid ett kinespar som har jeans, långärmade tröjor, sockar och skor på sig, medan vi ligger i våra badkläder och dryper av svett fast vi har parasollen uppfälld. Och de ser inte ens ut att svettas…? De till och med badar med kläderna på. Hm.. Fattar inte!

Fast apropå thailändarnas smalhet har jag nog kommit på det – De kan inte gå! Jag menar att jag inte en enda gång såg en gående thailändare, ty de småsprang alltid. Själv lufsar jag alltid….  
!Memorerar detta till mig själv!

På stranden

Blundar, min inre stress är som bortblåst. I lurarna har jag min senaste spellista på Spotify. Jag har döpt den till Thailand. Då kan jag sitta därhemma sedan och lyssna och minnas när jag låg här på stranden och njöt. Älskling ligger bredvid och löser Sudoku, han suckar emellanåt. Vi byter mobiler då och då och försöker lösa varandras spel när vi kört fast. Den extremsvåra varianten är klurig.

--------

Nu en meditation som jag tänker köra tunga dagar när jag kommit hem. 
Låna den om du vill

Jag ligger skönt på min handduk och blundar

Jag andas lugnt och avslappnat

Ovanför mig klarblå himmel

Den mjuka sanden har formats efter min kropp

Mina armar ligger snett utefter sidorna

Jag låter sanden strila mellan mina fingrar

Känner hur mjuk den är

Jag hör våg på våg rulla in

Våg på våg

Vattnet är vackert grönblått

All stress rinner av mig

Solens strålar hettar mot mina ben, mina armar och min mage

Det känns underbart

----------

Hemresan går ändå bra, när Moskva dyker upp på kartan på skärmen framför mig och jag inser att det bara är tusen mil kvar så suckar jag av lättnad, det känns som när man åker buss från Stockholm och passerar Söderhamn
"nästan hemma!"

Ja, det här är bara några av de fjorton dagarna. Det var egentligen oändligt mycket mer som hände men jag tror att det framgått att vi hade en kanonsemester.

Vad har jag lärt mig då?

·         Att noga smörja ALLT på kroppen 
(jag missade en hand första dagen, vilken blev ordentligt bränd och svullen)

·         Att ha ett par sandaler extra med så att jag slipper gå i mina fula sköna på kvällen (de passar så dåligt till den lilla svarta)

·         Att det går utmärkt att åka utomlands med någon man bara känt i fyra månader (finns bara kemin och kärleken så…!)

Jo, en sista grej…

I säkerhetskontrollen på vägen hem händer det! Kontrollanten, det är en hon, sliter tag i min väska just som jag ska plocka upp den ur plastbacken. 
Hon river upp en av mina små väskor med diabetesartiklar, viftar med ampuller och insulinpennor och frågar mig vad det är. Jag säger medicin och visar min mage med kanyl och mätare på. Hon fnyser och hojtar till några kollegor. Hon synar väääldigt noga alla sakerna. Gång på gång frågar hon vad det är. Rätt vad det är vill hon ha min biljett och rusar sedan iväg med den och sakerna. 
Vi blir stående och jag känner att Bangkok Hilton kanske blir verklighet. 
(Jaaa, jag vet att jag överdriver) 
Cirka femton minuter senare kommer hon tillbaka och överlämnar allt igen och ber oss gå. Puh en gång till, men nervös blev jag allt.

Kram för idag!