Lyckliga gatan finns inte mer..

Det är inte lätt att bli vuxen

Lyckliga gatan finns liksom inte mer

Alla har inte haft det, men jag hade en lycklig barndom

Den tid som var full av nyfikenhet,

orädsla och helt befriad från vuxenlivets måsten

Mamma och pappa fanns alltid där,

trygga och omhändertagande

Vi barn lekte heeela dagarna

Jag har lite svårt att släppa det där,

inte att jag inte vill vara vuxen

Men leken, spontaniteten och fantasin

Jag är fortfarande rätt barnslig,

men det gör liksom ingenting,

jag bjuder på det

Mamma som fixar och grejar vid diskbänken,

i potatislandet eller rabatten

Alltid fanns hon där och blåste på ett uppskrapat knä,

tog omhand eller så ropade hon

- Maten är klar!

Pappa, med arbetsbyxorna på

 och alltid med en hammare eller såg i handen,

lagade, målade med linoljefärg eller byggde nåt

Med ett stort leende fanns han där som en fast klippa

Idag, denna ljuvliga sommardag,

verkar det bara komma sommarminnen

Stugan är såld,

fast vägen (gatan) finns kvar

Men inte den bildligt lyckliga…”

 

Jag svischar fram på min elcykel genom landskapet

som består av grönskande ängar

(Joda, jag kan cykla fast en hand är lindad,

man kan hålla handtaget i handflatan liksom)

Håret blåser i vinden

och jag insuper de underbara dofterna av hägg, timotej

och nån annan doft som jag aldrig lärt mig vad det är.

Börjanpåsommarndoft ni vet.

Jag cyklar och får alla möjliga doftminnen till mig

Det röda grova gruset under cykeldäcken

när pappa höll min cykels pakethållare på premiärturen

När jag och en kompis skulle cykla

över ängarna till hästarnas hage med pallade morötter

På fotokursen i sjuan när vi fått en kamera

med oss ut för att fota naturen

Dofterna från parkförvaltningens nyplanteringar

medan jag satt på sandlådekanten

när mina barn var små

Eller när plastpoolen skulle blåsas upp

och små knubbiga bebisar ville bada.

Jag satt bredvid i gräset och njöt.

Grönt gräs och klarblå himmel liksom vattnet i poolen

Mmmmm, ljuva dofter!

 

Cykla kan jag uppenbarligen fortfarande

Hästar är jag livrädd för nu,

liksom kossor som jagar små barn som cyklar

över deras äng när de pallat morötter

Fota gillar jag fortfarande,

helst naturen

Barnen är såklart fortfarande min stora lycka

De håller just nu på att växa upp och bli unga vuxna

De har allt framför sig

Oro och lycka i modershjärtat

Att bli vuxen innebär så mycket

En otrampad väg

Jobb, förhållanden, barn, ansvar, lycka, sorg

 

Det är lätt att bli sentimental

och fastna i saknaden av det som var,

i alla fall så har jag lätt för det

 

Eller så bestämmer man sig för att blunda,

njuta och minnas en stund

Och sedan njuta över nu!

 

 

(Fast när jag är åttio kommer jag säkert

sitta och skriva om min lyckliga 50-årstid)

Ha en trevlig dag hörni!

Idag gör jag ingenting!

Jag sitter ute

Jag hör fågelkvitter, massor av fåglar kvittrar, piper och kraxar

Det får mig att njuta och känna att det är sommar

Jag blundar och lyssnar på de olika melodierna

Det låter som om fåglarna har små samtal

En fågel i trädet till höger:

-          Men vilken värme vi har! Tvitititi

-          Ja, ojojojoj, svara den till vänster. hihuhihu

-          Har era ägg kläckts ännu? Kvittkviddevitt titt

-          Nope, men de rörs därinne hör jag. Titutitu

En skata kraxar:

-          Smask, smask. Krakra.

-          Flyg iväg din elaking, svarar bofinken upprört. Kvikvikviku

En humla surrar mjukt runtomkring mig

Han undrar nog varför jag inte planterat några blommor ännu.

Han ser ullig och mjuk ut.

Solen värmer min hud

Smarta jag tog svarta långbyxor idag

Jag kavlar upp dem varv på varv

Snart ska jag gå in och ta på mig shorts
Men inte riktigt ännu

Någon sågar i byn, det låter hemtrevligt

 Kanske han ska byta ut 
några brädor på sitt hus

Jag minns när jag var liten

Min pappa som snickrade

Mitt ena öga blir lite blankt

Gräset är grönt
Alla löv har snart spruckit ut.

 Ängen rakt framför mig breder ut sig

Då och då dyker en fågel
för att hämta en mask

Jag ser hur masken hänger i näbben

 Jag undrar hur de kan veta var de är?

Hörs maskar?

Hm.. ja, de lär ju inte lukta eller synas 
i alla fall

I slänten växer gula och vita påskliljor

Mitt ibland ogräs och sly

Hur kan man bli så glad av blommor?

Tvätten som består av nattens sängkläder hänger i klädstrecket

De fladdrar böljande i vinden

Mm, så gott det kommer att dofta när jag bäddar med dem ikväll

Det är en av de sista dagarna i maj

Jag har fått förmånen att sitta här och göra precis vad jag vill

Jag vill göra massor, egentligen, men det får jag inte.

Jag ska vila nu.

VILA

När man jobbar tänker man på allt man skulle ha gjort om man fick vara hemma

Bara en dag

Brukar jag tänka

Men nu behöver jag inte

Jag kan sitta här bara och skriva det jag tänker

Det är bara E4an som stör med sitt aldrig sinande brus…

Men fåglarna verkar inte bry sig

Så då bestämmer jag mig för att inte bry mig heller

Jag stänger av oljudet

Jag blundar och tvingar mig att sitta en stund till

Det är en konst att inte göra nåt

Att veta att disken står kvar därinne

Att en maskin väntar på att bli tvättad

Att golven borde städas

Att…

Hur mycket som helst borde göras

Men det löser sig

Det finns flera dagar

Ett litet skit-finger bara

”Den reparerade människan”

Eller ”Människan som doktorerna petat i”

Fast det lät ju inte bra det heller. Jag har helt enkelt fått små, små justeringar för att funka bara.

Här kommer storyn:

”Det var en gång ett finger som bråkade, det stelnade till och låste sig på nätterna. När människan, på vilket fingret satt, vaknade blev hon förskräckt och rädd.

- Vad har hänt med mitt tidigare så böjbara finger? utbrast hon.

Månaderna gick och när fingret som låste sig och liksom” klickade” i böjrörelsen började värka tänkte människan att ”Nu går jag minsann till doktorn”.

Sagt och gjort. Doktor nummer ett sa direkt:

-          Vill do opererra?” (Med rysk korthuggen brytning)

Människan, som var en hon, stammade tyst, förskräckt över den barska tonen:

-          Ja, ja tror de. Men, men cortison?  (För det hade hon läst om på google)

-          Hjälpeer intee, vill do opererra? Jag sätter opp dig på kolista (kölista) ring om do ändra. Och så var han väck.

Hon såg nog lika dum ut som hon kände sig.

Doktor nummer två sa:

-          Nej ingen ska få skära i dig!! Du ska få ett stöd för ditt finger så försvinner inflammationen.

Hm... hon som trodde att de skulle säga 
samma.....

Honmänniskan bar sitt stöd, stod i operationskö och var totalförvirrad, samtidigt!

Fingret värkte mer och mer och låste sig mer och mer. Tankarna snurrade. Doktorerna borde inte få ge okunniga människor denna valmöjlighet. Bestäm åt mig bara, tänkte hon.

Fast när det gått tre månader så fick ryssdoktorn sin vilja igenom. Bort med värken.  Nu!!! Hon ville inte låta detta uppta mer tankar och värktid nu.

Tvättad med desinfektionsmedel från topp till tå kom hon så till operationsavdelningen på utsatt tid.

Tanten i luckan öppnade motvilligt luckan som gick väldigt ljudligt och trögt fast den satt i ett sjukhus i Sverige.

-          Sitt ner och vänta, sa hon korthugget. (Hon kan ha varit ryssdoktorns fru)

”Jahapp”, tänkte människan tills doktorn kom en halvtimme senare.

En ung kvinna kom och presenterade sig som skärdoktor.

-          Det är jag som ska operera dig.

 ”Oj, va ung du är, kan du sånt?” tänkte hon men sa inget.

Dock gjorde ungdoktorn ett lugnande och tryggt intryck så människan beslöt sig för att lita på henne. Två bedövningssprutor senare fick mig (ok, jag skriver mig för nu slutar sagan och allvaret börjar) att ångra mitt val att operera. De fick mig att nästan svimma. I hård hud inne i handflatan vill man inte ha en vass nål med svidande bedövningsvätska. Jag blundade och undrade om hon skulle bli ledsen att hon inte skulle få skära i mig.

-          Så, nu har du fått dina tre sprutor, kändes det ok?

-          Du stack bara två, sa jag.

-          Nä, tre, envisades hon.

Det var då jag insåg att ok, hon får jobbet.

En liten söt sköterska kom och hämtade mig och tog mig, efter att jag fått ta av mig mina egna kläder, genom en labyrint av operationsavdelnings-korridorer. Hon gav mig information samtidigt som hon bad mig om färgråd (jag jobbar med det) och drog på mig operationsmössan. Kände mig lite gullig.

I salen det skulle hända stod tre (3) operationssköterskor beredda och skulle ta hand om mig. Allvarligt, tre stycken för ett litet snitt? Men de var som änglar allihop. Jag kände mig som kronprinsessan ungefär.” Kan du klia mig på armen eller hämta lite champagne kanske?”tänkte jag och fnissade inombords. Nä, men de var gudomliga, verkligen. Min oro försvann helt när de började prata om en salsakurs de skulle på.

-          Jag hänger på! sa jag tills jag insåg att mitt snitt skulle hindra mig. De gul-sprittvättade runt den tilltänkta öppningen och halva min arm och småpratade och checkade hela tiden att jag var alert.

Jag var cool- lugn tills ungdoktorn kom. Hon fick mig att börja darra.

”Snart ska de skära i lager efter lager, ner genom skinn och ben, nä inte ben men, blodet kommer spruta och jag kommer att svimma”

-          Känns det bra?

-          Ja, helt ok! Ok, jag ljög, men vad gör man inte för att nån ska få en bra dag på jobbet? Huvudsaken jag slipper se vad du gör. Jag log jättestort och övertygande.

-          Nejdå, en stor duk kommer att hänga för.

Jag fortsatte flina och bestämde mig för att skärpa mig. Jag tittade upp i taket på de blanka kvadratiska aluminiumramarna som suddigt speglade allt som hände i rummet. Jag flämtade till och knep ihop ögonen.

Att känna hur något vidrör ens hud och inte känna men veta att det är en kniv, kan nog få vissa att svimma, däribland mig. Jag hyperventilerade och väntade på att de skulle börja vifta med dukar och komma med kalla trasor. Inget av det hände utan jag bara låg där och tänkte på hur fjantig jag var. ”Nu syr de, puh! Tänkte jag, gång på gång, tills hon sa:

-          Sådär, går det bra, Åsa?

-          Ja-ada, svarade jag. Fast jag kände med bestämdhet att jag nog var likblek och skakade så jag nästan trillade av britsen.

-          Nu kan du slappna av, sa hon och la en lugnande hand på min arm.

-          Nu kan vi börja sy!

Sy?? Nu??

”Hejåhå, har jag överlevt såhär långt så…!” tänkte jag. Och det gjorde jag. Med förband och en fortfarande gul upp till armvecket så var det outhärdliga gjort, och det hade inte tagit mer än tjugo minuter.

På rangliga ben blev jag ledd ut ur det innersta, avplockad snyggmössan och påklädd eftersom jag numera var typ enarmad.

Ja, såhär två dagar efteråt så blir kontentan att just nu så har jag mer ont än jag hade innan men jag övar och böjer mitt finger uppåner, uppåner flera gånger i timmen och hoppas jag att det läker fint därunder förbandet samt att jag slipper välja att bli skuren i eller ej någon fler gång. Även om det bara är ett litet pekfinger.

Slut!

Heaven 23/ Gothia Towers

Men VAD gör jag här? Tänker jag när jag ser mig omkring på kostymnissarna och de leende flickorna med hår som böljar långt ner på ryggen. De flesta, både nissarna och de långhåriga kan inte vara mer än tjugo/ tjugofem.

 

Vi befinner oss på tjugonionde våningen på en av Sveriges hetaste krogar, alla som hört att vi ska hit har sagt att vi måste prova deras räkmacka. Och det gör vi innan vi går hem, den var verkligen något extra, fast jag hostade lite när vi fick notan. Räkberget på mörk brödskiva kostade 250 spänn! Och jag som tycker att en räkmacka för 50 hemma är dyrt. (Snålåsa, det är jag det!)

Lokalen omges av stora fönster så att man har en himmelsk utsikt åt alla håll. Wow! Det är imponerande.

Taket har fyrkantiga svarta plattor med inbyggda spottar i var fjärde. Det blir mysig belysning med dem och de vita ballongliknande kuporna ovanför bardisken som löper utefter det heta ställets mitt. De unga männen halvhänger på densamma, med ena armbågen på disken och ett glas i motsvarande armbåges hand. De står liksom i klungor med ett antal flickor svärmande runt sig som slänger med håren och skrattar med glänsande läppar. Allt männen säger verkar så roligt och intressant, tänk om jag skulle rulta fram och glittra lite jag med? Låtsas vara tjugofem och le vackert? Fast de kanske skulle höja ögonbrynen och be vakten ta ut den fulla kärringen. Haha, och min pojkvän skulle nog hämta mig illa kvickt och säga ursäkta, ursäkta minst fem gånger. Fast smygkolla och tänka saker är inte förbjudet. Tur för mig!

Jag skulle vilja prova lösögonfransar tänker jag när jag fortsätter titta på dem. Riktigt långa, fast det kanske skulle se dumt ut på mig. Usch, jag har nog aldrig varit ens hälften så cool. Det är tur att jag gillar mig själv ändå. De lösa skulle säkert försvinna in under ögonlocken som numera strävar ner mot backen.

Apropå neråt, på golvet ligger en textilmatta tror jag, jag sitter på en hög stol så jag varken ser eller når dit ner. Den har oregelbundna rutor i svart på beige botten (tror jag alltså) Den ser snygg ut. Som sedvanligt är hänger glas upp och ner ovanför den blankblanka disken, men kolla där! Lampor i färg lyser bakom flaskorna och gör att jag får lust att beställa något som ser snyggt ut. Jag går dit och pekar som jag vore i en godiskiosk, han förstår inte vad jag menar så jag ber honom blanda till något som inte är så sliskigt men färgglatt. Det blir en ingefärsdrink med en limeklyfta på kanten, syrligt och fräscht men inte mycket färg. Jag lutar mig så långt jag vågar mot de unga men typiskt nog så hör jag ändå inte vad de säger.

Vi sitter längst in, just innan krogdelen byts ut till matsal. ”Matsalen är stängd!” sa mannen i mottagaröppningen när vi kom. ”Eller ska ni bara dricka?” fortsatte han. När vi nickade pekade han till vänster. Vi, det är vi lite äldre. Jag, min pojkvän och några manliga vänner till honom. Vi hittade alltså ett bord längst in så om vi ville skulle vi kunna smita in i den stängda matdelen eftersom hela stället går som en cirkel. Förstod ni det där? Nä nästan inte jag heller.

Nu är de inbegripna i något samtal som jag inte hängt med i så jag får tid att ägna mig åt min favoritsysselsättning (kan man nästan tro) Nämligen att iaktta.

Bredvid oss sitter en indier och pratar engelska med två svenskar. Den svenska engelskan låter.. ja riktigt bra faktiskt. Jag tror att svenskar över lag kan låta som riktiga engelsmän. De yngre i alla fall. Men när en indier ska prata engelska låter det roligt. Förlåt alla indier men jag såg en film någon gång för längesen där det parodierades ganska mycket på ert engelska uttal. ”Plii-iis, can yu help  mii-ii” och så en liten knorr på slutet. Min indiergranne på krogen pratar exakt så och jag blir full i skratt. Tydligen passade det inte att skratta just där för en man i vårt sällskap blänger på mig. Även indiern och hans polare blänger. ”Skål,eh..” säger jag och märker att mitt glas är tomt.

Jag som klätt mig i svarta gabardinbyxor med pressveck, svart linne, svart kavaj och svarta höga klackar, sminkat mig med alla krämiga krämer och skuggor i alla färger jag hade med mig och burrat upp mitt blonda hårsvall (?) Jag sitter här och känner mig som om jag inte passar in? Måste vara något fel på mig. Lantlolla typ.

Jag ursäktar mig och tar hissen som går på utsidan hotellet ner till foajén. Det är häftigt, i en grisblink är jag nere, och jag blir inte ens åksjuk. Jag spankulerar fram och tillbaka några gånger på den röda mattan som löper nästan en hel kilometer känns det som.

Det är såå mycket folk! Överallt! De hänger i bottenbaren, springer i snurrdörrarna, styr barnvagnar, står i klungor och pratar. Alla är här, kan man säga. Ring mig om ni söker någon, jag kan söka upp dem!

En man sitter själv i en sittgrupp och säger ”Ööhh, du” troligen till mig. ”Hejhej” säger jag och trippar vidare (i höga klackar trippar man, fast jag som brukar lufsa har lite svårt för trippandet) Snart har jag nått slutet och jag vill inte gå tillbaka framför mannen igen. Tänk om han ropar dit mig. Å, en toalett! Här kan jag vara en stund.  Jag skyndar in.

Vitt, vitt allting är vitt. Fräscht men fantasilöst. Bakom toastolen upptäcker jag en knapp som jag måste trycka på! (Vin är gott men det kan hända att det blev lite mer än nyttigt är) det kommer vit sörja ur? Aha, en tvål där bak? För därbak? Liksom. Nä, jag går inte mer in på det för tvålen slutar inte rinna, det blir smet på golvet, ganska mycket kan man säga, jag skyndar ut innan tvållarmet går. ”En kärring har gjort slut på all baktvål på bortersta toan!!!” Larmet tjuter.

Jag tar hissen upp till vårt rum, slänger mig i divanfåtöljen, fötterna i fönstret och känner mig som en riktig diva och blickar ut över stadens miljoner lysen. Det är mäktigt! Jag tar ett glas mousserande och nyper en chokladbit. Man fick det, gratis! Det här liknar ingenting, jag är totalt ovärldsvan! Klart att ett hotell som detta bjuder på lite. Hotellet är magnifikt med sina tre gånger trettio våningar höga skyskrapor, alltså inte nittio utan det är tre hus med spegelfasad som ståtar långt upp i skyn. Det är skitsnyggt!

Fast det är bra tråkigt att sitta på rummet inser jag efter en kvart. Har jag tur har öh-mannen gått. Det har han, det är fritt fram fnittrar jag för mig själv och fåntrippar. Det är kul när man kan ha kul själv.

Uppe i hus nummer ett i krogen ni minns lever livet vidare. Hur orkar de? undrar jag. Min pojkvän lyser upp och omfamnar mig. ”Vart har du varit?” ”På liten promenad bara” svarar jag.

En liten stund senare, när vi ätit räkmackan, snarkar vi i våra vita silkeslakan och faktiskt längtar jag hem lite.

Rekommenderar er ett besök, ni som inte redan varit! Snyggt, fräscht och lyxigt! Men tryck inte på några knappar i nödan.

Slut!