Nu är det jul igen...

Nu är det jul igen…

Så kom då julen till den lilla staden. 

Någon vit jul verkade det inte bli det här året. Heller. 

Gräsmattorna var fortfarande gröna och vägbanorna blöta av allt regnande istället för vita av den förväntade snön. 

Skridskoisarna lyste med sin frånvaro och skidspåren fick göras av konstsnö som inte heller den fick ligga kvar.

Vidare kände folket som bodde i den lilla staden ingen julkänsla alls. 

Alla klagade och gnällde. ”Julen ska vara vit, det var den alltid förr!!” 

”Jag får ingen julkänsla när det inte finns någon snö!” 

”Plusgrader i december? Såå konstigt!”

När man spatserade gågatan fram såg man invånarna ändå jäkta från affär till affär, med händerna fulla med påsar ur vilka paket anades. 

Mellan tummen och pekfingret på den hand som användes oftast, beroende på om de var höger eller vänsterhänta, skymtades ofta julklappsinköparlistan. 

Och man hörde de stressade människorna fråga varandra: 

”Men vad ska vi köpa till Holger?” ”Och har vi kommit ihåg lilla Ester?”

 Mötte de någon utanför familjen så frågade de alltid: 

”Jaha, har ni köpt alla julklappar?” och så ett litet generat skratt efteråt, som om de skämdes lite för alla sina köp och det dumma i detta ”måste” 

Frågan därefter löd ”Hur firar ni julen i år då?”

På andra sidan gatan hördes två väninnor samtala: 

”Nu har jag bara köttbullarna kvar att göra” den ena damen blundade nöjt. 

”Åh, lyckliga du, jag har sillen, vörten och skinkan kvar att göra, och granen ska ju "kläs" också” svarade den andra damen med röda stressrosor på kinderna och trötta ögon.

Jag konstaterar härmed att julen ska vara snörik, men inte för mycket och inte för lite. Barnen ska kunna göra snögubbar och åka pulka medan de vuxna ska kunna stå inne under julstjärnan i fönstret och titta på de stora snöflingorna som singlar ner och säga vad fint det är och tindra med ögonen. Det ska vara kallt men inte föör kallt för då måste vi skrapa bilrutorna om vi inte startat kupévärmaren.

Julklapparna ska vi skita i men vi måste ändå BARA köpa till den och den. 

Och den. 

Alla klagar på att affärerna bara har längre och längre öppettider och börjar med sin julskyltning tidigare och tidigare för varje år. 

Och fast det är ett försäljningsknep så går vi på det och köper mer och mer och tidigare och tidigare.

Matborden ska digna och alla ska få det som är viktigast för dem på julbordet. Att sedan de flesta matlagare somnar redan klockan tre på självaste dagen är bara som det ska, ty det har de alltid gjort denna dag. 

Alltmedan de små inte kan sitta still och titta på det traditionella programmet, de väntar ju på den röde farbrorn och vet att de snart ska få ännu mer leksaker.

Usch vad jag låter pessimistisk…

Men det är ju faktiskt såhär det är, och vi låter det fortgå. De flesta av oss i alla fall. Jag försökte faktiskt tänka ut hur MIN drömjul skulle se ut, det tog lite tid men såhär skulle jag vilja ha det:

Jag skulle vilja träffa mina närmaste och käraste på julaftonskvällen. Vi skulle äta något gott som vi lagat tillsammans, helt utan stress. Vi skulle inte ha några julklappar. Om vi kände för att köpa något till varandra skulle vi kunna köpa det vilken dag som helst annars. Vi skulle sitta tillsammans och mysa och kanske spela något spel om vi kände för det. Skulle det inte vara någon snö så skulle det inte vara någon snö. Vi skulle bara känna frid och att vi uppskattar att vara tillsammans.

Å andra sidan är jag nog den enda i hela Norrland som inte gillar snö och jag skulle gärna ha plusgrader hela vintern plus att jag är fruktansvärt lat.

Så fira som ni vill! 

Huvudsaken att ni har en God Jul och ett Gott Nytt År!

Kram från mig!

Besatt av en djävul!!

Besatt av en djävul!

Jag sveper med blicken över klädställen och letar färger mina ögon uppskattar… Jag har lovat mig själv att någon svart tröja – 

det tänker jag då rakt inte komma hem med!  

Pannlampa på!
(Min garderob)

När jag öppnar min garderob därhemma behövs numera en pannlampa, ty de övervägande svarta plaggen gör att fegljuset i min walkin-closet inte riktigt räcker till. 

Det är säkert, jag har faktiskt en sådan nu!! 
Det är en liten hall med några garderober, men...

Nåväl, här på affären lyser det desto mer. Min fyrtiosjuårsfinne lyser knallröd i vilken spegel jag än kollar. Klädfärgerna är fula och suck, jag hittar ingenting som lockar mig. Jag nyper i lite plagg här och där men tydligen så är jag och jag inte överens om att jag ska vara på köphumör idag.

 Sneglar lite med slöa ögon och ser koncentrerade kvinnor (jag är på kvinnokläderavdelningen) (var annars?) nonchalant zick-zacka mellan ställen med kläder de tänker prova hängda över högerarmen. Jag kollar klockan och bestämmer mig för att gå en runda till. Jag drar ett djupt andetag och förbereder mig på att gå besviken hem.

Då plötsligt händer det! Som en vulkan översköljs jag av varma köplustar. 
Mmm, ögonen spärras upp och mina steg blir ivriga!

Wow! Men kolla här!! Jag rafsar åt mig ett par jeans.  Å tänk den tröjan till!! Å en tröja till! Hela mitt ansikte lyser nog nu! Trosor och strumpor behövs ju alltid!! Tänk om jag skulle ta och kolla något raffigt också!! Men såå snyggt! Och sexigt… Med ett brett självbelåtet leende närmar jag mig kassan. 

Och med hundra dagars öppet köp så hinner jag prova grejerna därhemma hundra gånger till innan jag behöver bestämma mig.

När jag kommer ut på gatan och sneglar ner i den röda påsen med väldigt mörkt (typ svart) innehåll så funderar jag om det var mitt ena jag eller köpdjävulen som satt därinne och hoppade upp på min axel..?

Jag funderar starkt på om ”köpasvartakläder-djävulen” trivs hos mig. 

Fast nöjd känner jag mig. Ändå.

Med glada och lätta steg går jag hemåt. När man bor i stan tar det blott tio minuter att gå hem.  Jag visste det, innan, att jag skulle trivas! Allt går så lätt. Jag tar mig fort till jobb, affärer, skog (!) och stadsboende vänner.

Jag går som vanligt i min egen värld, bilarna på E4an susar förbi, tänker på liv, leverne och död.

 Jag har fått tillbaka mina kramper i hjärttrakten. Det hade varit lugnt och bra ganska länge, men kom tillbaka för ungefär tre veckor sedan. Olika saker triggar igång det. Egentligen är det bra att jag får en liten varning så fort jag utsätter mig för saker jag inte mår bra av, men det gör mig orolig också. Vad händer i förlängningen om jag går med bröstkramper i tio år? Jag vet hur jag ska andas för att få bort det men det tar väl en tio minuter innan det är lugnt igen. Det drar ihop liksom..

Vissa saker som får det att sätta igång, till exempel när andra sätter press på mig, har jag fått lov att säga till på skarpen om. Det har inte varit lätt, men jag har fått lov att välja om jag vill må bra själv eller om personer i mitt förflutna ska få må bra. En sak som kanske är självklar för andra är inte lika självklar för mig. Det gör ont att vara hård när någon behöver min hjälp. Men viktigt för mig..

 Därför jobbar jag fortfarande halvtid.

När jag vänder upp min funderande blick från trottoaren och inser att jag gick förbi mitt hus för en bra stund sedan sneglar jag först lite generat runtomkring mig, men flinar sedan för mig själv och tänker ”virrkärring”

Kram för idag!