Hur gör man ingenting? / Del 2

Hur gör man ingenting?

Jag ligger på en brygga i kustbandet, under mig kluckar vattnet, det är rogivande.

Ovanför mig en nästan klarblå himmel, tunna lätta brisar smeker min kind. Samma kind blir rodnande varm när vinden stannar och solen bränner. 





Jag ligger här och försöker göra ingenting. Det är svårt när mina föräldrars uppfostringsmetod innebar att man alltid skulle göra rätt för sig, varje dag. 
Göra något som man kan känna sig stolt över.

Nu har doktorn sagt åt mig att jag inte får påbörja några projekt, inte göra något. 

Jag ska VILA mig frisk. 

Jo, det förstås, jag har fått sömntabletter också. 
Min sömn försvann för några månader sedan, 
visst har jag sovit någon natt då och då,men mestadels inte. Så steg nummer ett i mitt tillfrisknande är att jag får sömnen tillbaka.

Den första tabletten tog jag igår, den hjälpte direkt. Jag sov som en stock, heeela natten. 
Förutom när min käre sambo fick stoppa mig från att kissa i garderoben.. 
Han frågade en trött Åsa mitt i natten 
vart hon var på väg? 
”På toaletten” 
hörs jag ha svarat på väg in i garderoben. 

Jaja, det är sådant som händer. 
Jag skyller på tabletterna.

Jag tänker på hur vattnet låter, 
föreställer mig molnens formationer. 
Känner solens strålar… 
Vad ska vi äta för middag idag? 
Suck, jag börjar om. 
Sparkar iväg orostankar och tankar om vardagen.

Blundar och känner hur jag fysiskt mår toppen. 
Tänk er en blondin i bikini som ligger och lapar sol, med håret svallande runt huvudet, 
med brun hud på sina muskulösa lemmar…  
Hm, nä, jag klarade det inte heller. 
Jag måste vara realistisk!

Undrar hur det går på jobbet nu när jag ska vara hemma en hel månad..?  Stopp!!!

Alltså, detta är skitsvårt! 
Jag kollar in grånat trä på bryggan, lyssnar på vattenskotrarna som drar förbi, 
funderar på vad vi ska göra imorgon. 
Min käre sambo vill göra det och det och det. 
Tårar kommer av sig själv när jag tänker på det.
Jag ORKAR inte.
Men nu gör jag ju honom besviken också...

Jag som älskar att träffa nya människor, 
ställa frågor om deras liv och intressen, 
suga i mig information och lära mig nya saker. 
Idag tackade jag nej till att träffa nära vänner som jag tycker mycket om. Helt obegripligt när det gäller mitt vanliga jag. 
Jag vill alltid vara med där det händer grejer, jag tror att man nog kan fråga de flesta av mina vänner och få svaret ”Jo Åsa är alltid en glad fläkt” 

Jag fattar inte vart hon tagit vägen??
Hur hamnade jag här egentligen?
Fast jag vet svaret när jag tänker efter..
Jag lyssnade inte på mig själv.
Ett råd som jag gett till alla andra..

Jag ligger och försöker en stund till.
Kommer på att jag är jättesugen på att skriva..
Undrar om jag kan göra sådant som jag tycker om, fast det är "någonting"?

Jag slår fast att det  nog är läkande och skyndar mig hem för att skriva om min dag.

Att befinna sig i detta tillstånd är inget jag önskar min värste fiende.

Snart är jag tillbaka kära värld!

Har du erfarenhet av detta? 

Skriv gärna till mig och berätta hur du gjorde för att ta dig tillbaka