Tänk att november kan vara så vacker ändå!

Tänk att november kan vara så vacker ändå!

Jag har just valt att ikläda mig mitt nya vinröda vinterset, 

det vill säga mössa, snurrarunthuvet- halsduken, 

ni vet en sådan där som är stickad rund, samt vantar. 

Jag har stått och speglat mig och gruvat mig för att gå ut. 

November har blivit kallt, tjocka skor och tröja under jackan. 

Tröjan alltså. Under jackan. 

Och jag har tänkt att jag borde skura hallen, 

det ser alltid så skitigt ut när man öppnar dörren 

i den annars mörka hallen. 

Jag skulle faktiskt kunna använda dörren på baksidan
tänker jag lurigt.

Jag drar ett djupt andetag och småspringer till bilen, 

kommer precis ihåg sladden, girar runt bilen, 

springer och slänger upp sladden på soptunnan,
den rasar ner som den brukar, 

men jag tänker som vanligt att jag plockar upp den ikväll.

 (Slarvigt, jag vet)

Motorvärmaren har gjort att jag bara behöver skrapa bilens rutor lite, lite. 

Jag klämmer in mig på bilsätet,
observerar att det blivit fasligt trångt bakom ratten, 

trycker ifrån med benen medan jag fumlar med staget under sätet. 

Skulle inte käkat så mycket i helgen.

Blåtandstelefonen påkopplad, 

FM-sändaren inkopplad, 

jag fastkopplad samt glasögonen påsatta.

 Bara att tuta och köra!

När bilen är utbackad blir jag stående utan att trycka ner min högerfot.

 Ja, november är vackert!

 Björkarna runt issjön är täckta av frost,
solen försöker tjurigt tränga igenom grådiset. 

Jag gapar, ögonfransarna når bergis mina ögonbryn 

och hade inte en bil kommit från ingenstans och väckt mig med sitt ”tut” 

så hade jag nog stått kvar där än idag.

Jag vet inte riktigt vad som hänt med mig, 

det är som om jag är rädd att jag ska glömma allt vackert jag ser, 

jag måste fota, fota och fota. 

”Bra men suddigt, mamma” säger mina sanningsenliga barn. 

Jag tror det har med åldern att göra,
jag menar min uppskattning av vackra ting.

Jag skulle så gärna ta osuddiga bilder, 

funderar på att antingen skaffa glasögon eller skaffa en bra systemkamera. 

Fast den tar ju inga kort själv förstås.

Borde nog gå en fotokurs funderar jag och kör iväg. 

Jag höll på att anmäla mig till en i somras 

men insåg att jag nog inte kunde komma med min mobilkamera.

Glasögonköpare höll jag på att bli i våras,
synen kollades och provning inleddes,

 mycket spännande, tyckte jag, 

så många läckra det finns!!

Jag provade och provade,
mörkt turkosa uggleglasögon skulle jag vara jättesnygg i tyckte jag.

 Ända tills jag blev upplyst om att jag har ett väldigt ”svårt” ansikte.

 ”Det finns inte så många glasögon som passar till dig”
sa lilla fröken glasögonförsäljare.

 Ja, så sa hon. 

”Annat är det med mig, mitt ansikte passar i de flesta” 

Hm, tänkte jag,
du borde nog vara lite mer uppmuntrade och inte säga allt du tänker.

Så – mitt köp stannade av kan man säga, jag tappade lusten. 

Dock har jag sepålångthåll-glasögon när jag kör bil. 

Ingen annan bilist hinner se om jag har rätt ansikte. 

Nya glasögon ska det bli, snart.

Uppskattningen av vackra ting går inte att beskriva,
jag blir helt uppslukad. 

Den kan vara bra att känna till om nu någon får för sig att vilja
valla mig runt något naturstråk.

Jag stannar ideligen,
man kan tro att jag är kissnödig och stannar för att knipa, 

men jag stannar helt enkelt för att kisa och
bestämma mig för vilken vinkel som bäst fångar tinget.

Vad jag ska göra med alla bilder har jag ingen aning om, 

de flesta är som sagt lite suddiga men det ser ju inte jag – än.

Nåja, nu var det novembers skönhet jag skulle skriva om. 

Vägbanan är blank, 

jag vågar inte tvärbromsa sådär coolt som många gör bara för att kolla greppet. 

Jag gasar lite lagom och håller siffrorna på skyltarna.

 Det ringer i mobilen! 

Blinkar höger, bromsar in vid den blå P-parkeringsskylten. 

Hm… eller, det vaar halt, jag missade parkeringen kan man säga, 

jag glider förbi och svänger ut på den bilfria vägbanan igen.

Lägdan, ängen eller åkern, jag vet inte vad det egentligen är, 

men det spelar liksom ingen roll, 

blänker silvervit och bländande av strålarna som nu trängt fram.

Fotofingret rycker, men jag kopplar järngrepp om ratten, 

koncentrerar mig på min körning
och tänker återigen att min besatthet måste vara åldersrelaterad.

När jag i min ungdom lufsade i naturspåren
kollade jag mest barken under mina fötter, 

mina båtåk minns jag bara med fasa
eftersom jag är en sådan där lättåksjuk människa. 

Och blommor och blad, de växte, mer tänkte jag inte då.

Nu skulle jag kunna bo mitt på elljusspåret, på en ö eller mitt på en typ äng. 

Eller, nä, men ni fattar.

Ljuset är magiskt,
när jag närmar mig staden
fantiserar jag att det är som taget ur en tecknad serie 

som gick på tvn när jag var barn.

Lite disigt, med suddiga konturer och en sol som inte tänker stiga mer på himlen

 innan den går och lägger sig igen.

Jag är glad att jag hinner vara med om detta
eftersom mitt jobb inte startar förrän tio, 

sju till fyra jobbare hinner liksom inte.

 Lyllo mig, tänker jag.

Jobbar hela dagen till klockan sex och får finna mig i att
novemberkvällarnas

 svarthet inte är speciellt vacker.  

Men imorgon, då!

Min väg i skogen!

Min väg i skogen

Skogen drar i mig och vill att jag ska komma in

Vägen är bred och inbjudande

Hösten är kall men jag är välklädd och solens strålar letar sig in mellan blad och grenar.

Barren ligger likt en matta och färgar marken varmt rödbrun

Jag vänder min blick uppåt och blir stående så en stund, betraktar de höga trädkronorna, 

ser hur de svajar svagt högt där uppe och känner hur liten jag är

Ord som dyker upp i mitt huvud är:

Storslagna

Mäktiga

Respektingivande

och naturligtvis

Vackra

I den åldriga skogen hänger skägglaven, det tyder på att skogen mår bra.

Känslan av att befinna sig i en saga blir påtaglig.

Som om en tomte sprungit förbi och tappat sitt skägg i farten.

Magiska vattendroppar fångar min blick, 

går jag tillräckligt nära ser jag hur skogen speglas i dem.

Sakta gungar de med grenen utan att trilla av.

Jag önskar i denna stund att jag hade en bättre kamera och att jag inte darrade på handen så.

Jag når den omtalade utsiktsplatsen

Ja, den är magnifik!

Berg, dalar och sjöar ser jag.

Nynnar sol, vind och vatten.

Drar ett djupt vördnadsfullt andetag inför moder natur.

Jag fortsätter min vandring och beundrar höstens färger.

Alla de brandgula löven är borta nu.

Kvar finns lite mildare toner som förbereder sin vila under snötäcket.

Mossan lyser fortfarande saftigt grön

Går man närmare ser den ut som en helt egen liten skog

Och på avstånd som ett 
vackert hantverk med perfekta små stjärnor.

Medan jag söker motiv dyker en skrämmande skugga upp..

Inte så vackert men jag tar med bilden för att jag gillar dess effekt.

Å de stackars hundkexen, de arma krakarna, så sköra nu på slutet.

Men ändå så vackra.

Den trolska skogen, det tunna ljuset strilar mjukt in över mossan.

Något konstigt är det

Idag är till och med de sågade stubbarna en fin syn

De stympade ytorna lyser starkt gula i solskenet.

Här och där i lingonriset tittar skogens rubiner fram och gör att jag ler.

Så fina!

Jag avslutar med ännu en bild över det vackra landskapet 

Molnslöjor seglar sakta. 

Ja det var min tur på berget bakom fantastiska Österåsen

Känner mig stärkt både av min skrivarweekend och av min skogspromenad.