Med liv och lust från mig!: april 2017

onsdag 26 april 2017

Tantkväll (eller modevisning)

Tantkväll (eller modevisning)

(Nu ska det ut och handlas – hela klädskåpet förvandlas!

*Magnus Uggla – ”Kung för en dag”)

Idag blir det bara vårbilder

Lokalen är fullsatt, jag är en av de 200 (det är 99 % av honkön, så jag kallar det tantkväll) som sitter vid långborden med renklämmor, kakor och kaffekoppar med gröna vårservetter framför oss och väntar. Det ser ut som om de allra flesta tagit på sig finblusen, skulle kanske ha tänkt på det jag med..Inser att t-shirt och jeans och att komma direkt från jobbet inte var så lyckat.. Men sedan skiter jag i det och inser att det inte är jag som ska visa upp mina kläder ikväll. Tur de`!

Lokalen är stor men ikväll är det ändå trångt, stolen går att skjuta 10 cm åt alla håll men inte mer. De stora fönstren utefter ena väggen visar oss att det snöar denna vårkväll. Jag vänder bort huvudet och rynkar mina ögonbryn. ”Men imorgon ska det minsann bli sol” tänker jag positivt och slätar ut rynkorna.

På andra sidan finns den stora scenen, där skulle jag vilja stå! Fast vad skulle jag där att göra? Sjunga? Nja… fast jag har inte gjort alla saker på min hundralista ännu… Hm… någon gång kanske.. Steppa? Fniss. Inte stå och prata i alla fall, det är svårt. Fast jag begriper inte varför, egentligen. Jag har inga problem att stå och prata med mina kunder, även om de är en hel hop.

Skulle jag vara tvungen att stå på en scen och prata skulle jag börja svettas, stamma och få hjärtklappning. Och tänk vad mina ben skulle skaka! När benbilderna kommer i mitt huvud ler jag stort mot min okända bordsgranne som tittar misstänksamt på mig. Konstigt egentligen att det ska kännas nervöst? På planscherna skulle det stå: ”Åsa - din coach” pratar ikväll om… ja, inte vet jag? Någonting som skulle beröra många. Jag skulle vilja prata med någon som är van ståpåscenpratare och få reda på hur man gör för att stå där och se cool ut och snacka. Har du något tips till mig?

Vi väntar i alla fall förväntansfulla på den skönsjungande kören och modellerna som ska locka oss med vårens kläder.

Klockan är sju och det är dags! Kören i vita överdelar, alla med olika, men det är fint, kommer in på scenen och ställer upp sig i olika nivåer och stämmor. De sjunger fantastiskt! Tänk att ha begåvats med så fina röster, och att sedan körledaren fått ihop det så fint!! Ja, jag är avundsjuk och samtidigt bedårad. Jag klappar kraftigt och energiskt efter varje sång. Jag undrar om de har någon fanklubb?

Sången tar slut och jag anar hysterin och trängseln bakom scenen, musiken går igång och en skämtsam (jag och alla andra tanter fnissar förtjust åt de ibland lite fräcka skämten)och duktig kvinna presenterar varje modells uppsättning. Vissa kläder är fina, andra fula men vi tycker alla olika inser jag efter att min granne dissat en klänning jag tyckte var snygg. Både ögon och öron fladdrar ikväll.

Det är mestadels körens medlemmar som utgör modellerna och de är verkligen charmiga. De ser ju helt vanliga ut! En del smala, en del lite runda, en del långa och en del korta. En del är lite blyga och en del lite tuffare. Vi vid borden kan alla känna igen oss i någon av dem, det känns skitbra.

Fikat är gott och snart är det dags för andra akt, eller vad man kallar det. Kvällen går fort, det tar slut och i trappan ut trängs jag med nöjda och glada kvinnor och i mitt huvud gnolar jag på Edelweiss som de sjöng på slutet.

Lite sugen är jag på vissa plagg och visst kommer det att bli köp av, något i alla fall men min behållning av kvällen är körsången.

*Det var kören Nota Bene som sjöng. Ni var fantastiska!! (Om någon av er skulle läsa)

Kram för idag!

söndag 16 april 2017

Jag vet varför det heter att ta en "lur" - gratis tips!

Jag vet varför det heter att ta en "lur" – gratis tips!

Vååååår!

Rummet är kolsvart sånär som på det orangea svaga skenet från E4an cirka 200 meter bort, det sipprar in genom de vickade persiennlamellerna. Men det är inte det som stör mig, inte heller den tyst snusande mannen bredvid mig, allvarligt talat vet jag inte vad det är som får mig att ligga här klarvaken timme efter timme den här natten. Troligen åldern, för nuförtiden har jag inget som oroar. Fast jag kanske sover litelitegrann, emellanåt, min kärlek påstår det i alla fall. Han säger kärleksfullt att jag snarkat som en liten (och ibland en stor) gris fast jag trott att jag varit klarvaken heela tiden…. Ja, ja, han får väl tro det då. Jag tror att han drömmer och så påstår han dessutom att jag pratar i sömnen! Va?? ”Vad säger jag då, då?” frågar jag och höjer misstroget mina ögonbryn, men han har aldrig något svar på det. ”Haha, det går inte att höra” säger han och skrattar. Så - han svamlar, tror jag i alla fall.

Jag vet väl bäst om jag somnat eller ej??

Fast häromdagen fick jag ett tips som fått mig att somna lättare: ”Du ska ligga och le när du försöker sova!” Det lurar tydligen hjärnan att sända ut lyckohormoner och får en att bli lugn och harmonisk.

Första natten jag provade kände jag mig urfånig när jag låg där och log. Det var lite jobbigt att spänna läpparna när allt jag ville var att slappna av och somna, irriterat grimaserade jag och kände mig dum som gått på det. Fast efter ett tag så kände jag lugnet komma krypande, en ro kom smygande och mitt huvud blev tungt och vips - så var det nästa dag! Numera lurar jag mig själv varje kväll när jag ska somna, ty även om jag är sur så flinar jag! Gratis tips till alla som inte hört det förut!

Fliiiina

Nu är det påsk och min fina tupp har fått sällskap på bordet av lite glest påskris, att det är glest gör inget, jag blir glad av det och det är huvudsaken.

Inte tuppar men fina duvor som bor på min gård

Här är tuppen på mitt bord

Jag har legat lite lågt med mitt skrivande ett tag, inte för att lusten inte har funnits, utan bara för att jag inte haft så mycket att skriva om. Livet rullar på, jag känner mig lugn och lycklig. Jag lägger min tid på jobb, familj och vänner och gör bara sådant jag har lust med.

Jag har haft en lyckad fest för mina närmaste, gått på teater och skrattat så att tårarna runnit. Jag har suttit på golvet på en jättefin nybyggd altan med en fin vän och sett hur våren är på väg. Jag har varit mamma och jag har masserat vänner, jag har shoppat och putsat fönster, haft djupa samtal med mina favoritvänner, varit på middagar, dans och dop, promenerat, gråtit, varit lycklig, ledsen och glad. Och kär. Man får helt enkelt låta allt ha sin tid!

Tid för barndom, ungdom, vuxenlivet med egna barn, jobb, medelålder och allt däremellan. Nu här i medelåldern känner jag mig lugn och trygg. Jag vet vad jag vill och inte vill. Jag gör bara sådana saker jag mår bra av, föreslår du något jag inte vill så säger jag nej. Synd bara att jag inte lärde mig det tidigare...

Allt har sin tid..Olika tider - olika former... typ.

Jag fick en sedvanlig lyckokaka på Kinarestaurangen igår, en sådan som man bryter av på mitten för att nyfiket komma åt den vita inbakade lappen. Jag brukar roat läsa den och ta till mig det som står om det är något bra. Jag är en sådan där som hör det jag vill höra och så vidare. Ni fattar säkert hur jag menar. ”Du är en förebild för andra” stod det. Först fnös jag och tyckte att det var synd att jag inte fick något roligare budskap. Sedan funderade jag lite och kom på att det är ju det jag vill vara. En förebild som skriver och blottar mitt liv för att hjälpa andra i liknande situationer. Om du följt mig och min blogg vet du vad jag menar. Jag vill även roa, för humor är det viktigaste vi har, tänker jag vidare medan jag förbereder mitt allra bredaste smajl inför sänggåendet.