Vi är bara människor...

Vi är bara människor

Jag befinner mig i en mysig källarlokal tillsammans med mina vänner och ungefär 150 personer till, den är utformad som en mysig pub med baren i fil, loft, X antal bord och stolar och en scen. 

Lokalen och inredningen är mysig. Vi är här för att lyssna på blues, fyra lokala Ö-viksband ska under kvällen underhålla oss. Det är trångt och varmt, vissa av oss har varit smarta och bokat bord för att käka sin middag här innan, de sitter väl unnade vid sina bord. Vi andra, typ vi och femtio till, som alltså har käkat hemma, gör allt för att inte stå i vägen för småirriterade sittande. Nåväl, vi hittar till slut en vägg på loftet att häcka vid.

Det är bra musik, banden byter av varandra. Svettiga av de starka strålkastarna står de bländade och blinda och spelar och sjunger proffsigt, helt säkert känner de att vi diggar det de gör. 

Tänk att vi har såna proffs i lilla Ö-vik!!

 Folk dansar. Farbror Bertil sitter och trummar försiktigt med tummen på bordet. Två överförfriskade ynglingar bredvid oss diggar med huvudena i någon ojämn takt. Dans- Micke rockar loss helt solo på dansgolvet emellanåt. Det är en fröjd att se honom helt hänförd av musiken genomföra sina ibland akrobatiska rörelser. Jag tror att fler skulle vilja våga. Om farbror Bertil vore tuffare skulle han nog ha dansat på bordet. Vi, vi dansar på loftet där vi inte syns så väl. Vi är inte där för att visa upp oss, vi dansar för att vi älskar det. Jag låter mitt huvud falla bakåt när jag dansar med min kavaljer, studerar det svarta taket och låter bluesgunget sprida sig i min kropp, det är en underbar känsla som gör mig lycklig.

Kvällen blir lyckad förutom en sak… Vi måste komma ihåg och påminna oss att vi alla bara är människor, livet är för kort för att försöka förpesta det för andra. När människor går vidare är det för att de vill utvecklas och har en önskan om att hitta ett nytt sätt att förgylla sitt återstående liv. Om ditt eget liv är för tråkigt, gör något åt det istället. 
Avundsjuka bör jobbas med.

Så! Det är jobbigt att vara arg, så nu är jag klar.

Jul… då ska alla vara glada! Vi ska vara snälla, om inte - äta mera pepparkakor. Vi ska träffa släkten, kära vänner och även de vi kanske inte alls har lust att träffa, byta julklappar som vi stressat runt och köpt för ibland dyra pengar och vi ska äta mycket mat. 

Pyttsan, vilken ångest detta skapar.

 Jag ska nu avslöja att julafton inte är något annan än en vanlig kväll. 

Just i år en simpel måndagskväll.  Jag vet att du vet det, men jag vet att 

både jag och många fler inte mår så bra med alla dessa förväntningar.

 I mitt eget fall innebär julafton inget alls i år. Mina barn får jag träffa på juldagen. Jag/ vi överlever. Mina barn jobbar på julafton och min yngste ska vara med sin far. Jag har köpt dem varsin klapp och hoppas jag får många kramar tillbaka. Jag vill att mina barn ska må bra i kropp och själ, det är det viktigaste för mig och säkert för dig. Jag vill rå om dem en liten stund, att det råkar vara i julveckan spelar ingen roll, bara ännu ett tillfälle att träffas.

Annars skulle min önskejul se ut som mitt 50-årskalas gjorde förra veckan. En massa nära och kära, levande musik och skratt. Jag skulle inte nödvändigtvis behöva stå i centrum men det vore rätt kul. (!) Det är kanske som tomte jag ska söka? Nä, skämt åsido, en jul med vänskap, lugn och ro vore skönt. Jag ser på minnesuppdateringen som Facebook gör, att jag varje år skrivit om min ångest. Jag hatar nog bara alla ”måsten”. 

Så –
 Gör som du vill och ha den jul du mår bra av!

Kram för idag!

(Min dator har fallit i golvet och vägrar samarbeta när jag ska lägga in bilderna på rätt ställe så de kommer här istället)

På min gata i stan....

På min gata i stan….

36, 37, 38… Suck, snaaart uppe. Flås, flås. 

Sex trappor med 8 steg i varje är det upp till vår nya lägenhet, jag lufsar i sakta mak upp till boet. Jag inser att mina byxlårsömmar kommer att behöva breddas med kilar innan våren men å andra sidan får jag vardagsmotion och det är ju bra. Vill jag ha lite extra motion behöver jag bara bära en tung tvättkorg två trappor till… (Eller gå ner i förrådet, längst ner, längst in och med dubbla valvdörrar innan) (Fingrarna slinter på tangenterna av rinnande handsvett, ty jag går inte ner dit själv. #mörkrädd)

Vi är alltså inflyttade och klara nu, min son och jag.
Högt uppe på stan och högst upp i huset, smart. Eller...

Mina vänner har burit mina ägodelar alla våningar utan att klaga medan jag bara har latat mig. Mitt jobb har varit att packa upp allt. Två veckor har gått och vi känner oss redan naturligt som hemma, konstigt men så är det.

Lägenheten är ljus och fin med insyn från alla håll….

 Ja precis, jag kan inte kliva upp naken på natten för att kissa.

Inte för att jag brukar det men om jag skulle råka få lust.  

Jag tillbringar nu dagarna mestadels med att surfa runt för att hitta lämpliga möbler att fylla rummen med. När man flyttar från tvåsamhet till ensamhet kan det bli så om man inte ägde några av möblerna innan.

Vidare har jag varit hos tandläkaren, inget att berätta om egentligen, men uppfödd på nyponsoppa i nappflaskan som jag är samt rökare i delar av mitt liv så har jag förståeligt nog besökt honom ett antal gånger. 

Ändå har jag den värsta tandläkarskräck du kan tänka dig. 

När jag sitter där och gapar med vitnande knogar om armstöden och tårar som väter mina polisonger (typ, tror ni fattar) försöker jag alltid tänka på något roligt och fint minne:

På mina barn när de var små..... 

När jag var i något varmt land där jag mådde gott.....

 Eller ”Om en timme är jag FRIIII!!”

Jag kan säga att den här gången funkade det inte.

Jag såg bara på insidan av mina ögonlock allt min fantastiske tandläkare berättade att han gjorde. Min stackars tand som blev borrad i, hur tandköttet slets itu och hur nerverna krullade sig och skrek när de blev nuddade. 

(Jag vet, jag överdriver) 

och

 (han sa inte det, men..) 

Jag skulle i alla fall vilja ha tips på hur man blir botad.

Mina hundkrockskador tar allt längre uppehåll med att ge sig tillkänna, jag vaknar dock nästan alltid med en sprängande värk i nacken och bakhuvudet. Ibland försvinner det när jag varit uppe en stund och ibland behövs lite Alvedon. Jag ska prova på att jobba lite nästa vecka, det känns bra för jag har, från att ha behövt hjälp med det mesta, börjat bli kreativ. 

Jag har målat lite loppismöbler.

Jag är för frisk för att gå hemma och skrota nu. 

Dessutom längtar jag tillbaka.

Dagens allvarsord får bli ”Tro inget innan du vet den rätta sanningen”

Kram för  idag!

Behåll barnasinnet men låt barnet i dig bli vuxet

Ligger vaken men inte naken, som en halvsekel gammal dösill och försöker vakna. 
Det är tydligen varannan dag det gäller för i förrgår var jag som en stram svan med ond nacke som hasade runt i tjocksockar och ullkofta i lägenheten, jag varvade mellan att stå vid balkongdörren och glo ut på det vackra höstvädret och ligga och slumra i soffan. 
Jag orkade inte gå ut fast solen lyste på de knallorangea bladen. jag låg inne och läkte istället. Jag körde musik på hög volym när jag var vaken och körde några stela moves på väg mot ljuset, alltså inte det ljuset. 
Funderade på att dra ner persiennerna så inte grannarna skulle tro att jag fått nåt slag åt huvet också.
För musik -se länk längst ner!

Men igår var jag tillbaka! Med ett besök inbokat hos sjukgymnasten var jag uppe tidigt, nacken gick att vrida en centimeter till och jag fick på mig höger strumpa utan problem. 
Jag fick några övningar så nu kan jag för första gången i mitt liv, när någon frågar om jag börjat träna, coolt svara ja.

På bussen hem från sjukgymnasten satte jag mig utan dåligt samvete på den bakåtvända handikapplatsen (utnyttjar min krage lite) dessutom var de övriga sätena fyllda av minimänniskor. De fnittrade och kivades som små barn gör. 

Jag, jag satt och glodde ut och såg mina uppväxtmarker svepa förbi. Paret med den perfekta trädgården stod som vanligt, nu lite äldre, ute och ansade sin gård som var lika fin som förr. Hus efter vägen var ommålade och träd fällda här och där. 
Jag räknade mina forna adresser vi passerade som jag befolkat och fick det till fem på den sträckan. Livet är märkligt, eller är det jag månne? Jag har alltid trivts på mina boställen, ganska på en gång. Nästa vecka bär det iväg igen och det känns bra.

In i bussen klev en berusad man plötsligt. De små spärrade upp ögonen när mannen vrångt rumlade in. Han satt och pratade hela vägen, mest för sig själv men hans tonläge var så högt att vi alla hörde hur arg han var. Så fort något litet barn klev upp så vrålade han till. Jag tror till och med att ett barn blev så rädd att han inte vågade gå av där han skulle.

Livet ja, jag återkommer till det hela tiden.. 
Han var hemsk, mannen… Eller skrämmande, men vem vet hur hans liv varit? Vad för demoner har han i sitt huvud och var han ens full? Jag må vara en godtrogen blondin men jag vill tro att det alltid finns en anledning till att människor beter sig ”annorlunda”. 

En har stängt inne alla svårigheter i hela sitt liv och förmår inte prata känslor i sitt vuxna liv för att hen är rädd att komma ihåg. 
En annan har lärt sig att hen är annorlunda så genom att alltid vara övertrevlig och jobbig så slipper hen frågor om sig själv. 
Ytterligare en annan har tvingats visa upp vad duktig hen är hela sin barndom så i sitt vuxna liv har hen blivit en riktig egoist och sätter sig själv främst i alla lägen. 
Och åter en annan har tuktats så hårt i sin barndom så hen är rädd att ens prata med nya människor. 

Min fasta plats i livet just nu
Soffan!

Ja, vi är alla olika.. 

Våra barndomar påverkar våra beteenden utan att vi fattar det. 

Vi borde nog alla försöka förstå att lämna barnet i oss och uppföra oss vuxet.

Men behåll barnasinnet för all del!

Nä nu har Åsa åskådat klart för den här gången.

 Tack för att du läste!

Kram för idag!

https://open.spotify.com/track/7iySBFOxbQTcCkDo9c07m6?si=7ITcxnUvQnOc_XqTLVuZkw

Smärtan från helvete och kostymnissarna

Smärtan från helvetet 

Vissa dagar är jag ett riktigt vrak, nattens smärta i min nacke fick mig undra om någon drämde en tegelsten i bakhuvudet på mig igår. Jag stirrade blint ut i det svarta rummet timme efter timme och önskade det värsta. Men min smärta är ju övergående och jag vet att jag kommer vara på banan snart igen. Idag firar jag till exempel att höger arms fingertoppar når vänster armhåla igen!

Dumt att skämta om kanske..

Jag låg i alla fall och tänkte på er som har denna smärta jämt eller till och från.. Hur klarar ni av det? Hur överlever ni smärtan? 
Tusen och åter tusen hjärtan till er!

Men det finns dagar då jag lämnar lägenheten också och går på stadens gator som en vanlig kvinna, jag har dock inte tio tigrars styrka och inte smyger jag tystare än djungelkatten heller, snarare är jag ganska klumpig emellanåt. Men jag är hård mot de hårda och även om man inte dör en fasansfull död om man ser mig utan halskrage så kan det vara en fasa en mörk natt…. Eller det är nog värre att se mig med den förresten. 

I

alla fall så tog jag mig en tur på stan häromdagen, allt var sig likt, gatstenen låg rutig, torgets klocka gick rätt och ingen verkade ha saknat mig. Eftersom jag nu och ett antal veckor framåt har all tid i världen på mig att göra ingenting så slog jag mig ner på en solbestänkt bänk. 

En äldre dam satt bredvid och kisade mot sin mobil och läste om vårt lands kommande styre för sin man som satt i en rullstol bredvid. De muttrade bägge två, oroliga såklart över hur det blir med allt. Mannen torkade sitt rinnande snor med en stor, rutig näsduk och stoppade ner den igen. Jag fick lust att ge honom min packe engångsnäsdukar men insåg att det skulle vara oförskämt. 

En tonårig tjej satt med trasiga innejeans och rökte, fötterna vilade på sittdelen av bänken, jag fick lust att säga något när jag kom på att jag gjorde likadant i den åldern… Den gången kom min pappa just ut från banken och tittade på mig med sträng blick, jag fimpade och skämdes medan jag ertappad sjönk ner på den plana ytan. Men borde jag egentligen inte säga något? Inte ha sådan jäkla förståelse för allt och alla? Äh, jag antar att hon också växer upp. Hon kanske blir lika smart som mig en dag. 

Vidare så skyndar ett gäng kostymnissar med portföljer förbi. Jag slår vad om att de just tagit något viktigt beslut och nu ska käka lunch tillsammans. Om jag hade ägt en fin kavaj med tillhörande kort kjol kunde jag ha slunkit med och tjuvlyssnat lite, snopen de skulle bli. Och jag skulle få ont i ryggen för då skulle jag måsta ta på mig klackeskorna igen. Nä, jag hoppar det. 
Jag stortrivs i mina mysbyxor och gympadojor nu. 

Så kommer mina likar, jag ler inombords över deras glädje, ett skrattande gäng medelålders kvinnor med flera påsar i händerna som verkar ha shoppingdag och tänker ta långlunch tillsammans när de hittat sina blåsor. När de kommer närmare ser jag att de troligen nått pensionsåldern, men säker är jag inte. De ser pigga, fnittriga och fräscha ut. Jag får sån lust att fråga dem om deras liv. Jag måste sluta att vara så nyfiken, jag har väl inte med det att göra heller. Men faktum är att det är en av de bästa saker jag vet är att möta nya människor. Alla har ju sina historier, vi befinner oss i olika faser i livet och har förståelse för det mesta.

Jag vandrar hemåt igen när jag insett att allt fortgår utan mig också.

Vidare så planerar jag min 50-årsfest, skriver, tecknar och ska snart flytta. Ja, ja allt löser sig. Vi lär så länge vi lever och så vidare!

Kram för idag!

En annan slags vardag/ natt med morfin och halskrage

Första veckan...

Svettig som en gris, endast iklädd trosor, fnissar jag för mig själv och undrar om jag är med i dolda kameran. 
Senaste halvtimmen har jag nämligen ägnat mig åt att försöka ta mig upp ur sängen. Fast mina skador på nacke, nyckelben och muskelfäste är relativt små är det ingen lätt sak...

Jag makar mig, liggande på sidan, och försöker resa mig i upp sittande ställning varvid nyckelbenet hotar att bukta ut genom huden (känns det som) Jag vrider lite på mig och gör ett nytt försök, då känns det som om höger bröst trycks in och försvinner mellan revbenen. Jag åmar och möxar mig hit och dit i sängen utan att ta mig ur fläcken. 
Ja, egentligen inget att skratta åt men en sak jag tagit som självklart hela mitt liv funkar helt plötsligt inte. En konstig, frustrerande känsla.
Men - 
 när jag föser ner min ändalykt över sängkanten tror jag att jag kommit på det! Grejen är bara att jag blir sittande så, med ryggen liggande på sängen och benen böjda men fötterna i golvet. Ser du bilden framför dig? Det är då jag börjar skratta, för jag kommer varken upp eller ner nu. 

Med rubriker som ”kvinna hittad…” i tanken får jag dock extra energi och häver mig upp trots smärtan. Småleende går jag och nattkissar och inser att jag måste sluta vara rädd för smärtan.

Vad som hänt? 

Jo jag blev påsprungen av en hund......

Vi krockade jag och denna vackra hund

JA...
 jag vet att det låter dumt men så var det. 
Jag parerade åt fel håll när 45 kg hund kom rusande bakifrån i utförslut och jag flög med mina 70 kg som en vante genom luften, gjorde en vridning och landade på min axel och mitt bakhuvud.

 Jag trodde i min enfald att en timmes vila skulle kunna få mig att hänga med på dansen på kvällen men min vän, 
hundägaren och tillika vittne till händelsen, hade tänkt 
”Jo, tjeeena” berättade han senare. 

Det blev istället akutenbesök, halskrage, morfin och skiktröntgen. 
Med morfin i systemet fick min fantasi bränsle och började skena.
Tankarna började vandra på sagostigar:
Med halskragen på kände jag mig som en riktig rymdfarare med rymddräkt. 
Typ Darth Vader.

När det var dags att åka in i ”röret” (skiktröntgen) var jag på väg!
Genom luftslussen och ut i rymdeeen!! 
Jag funderade lite på om jag kommit ihåg att ta farväl av alla jordbor jag behövde och om jag var en god Jedi eller en ond krigare,vaddenukallades.

 Nåväl, jag kom strax tillbaka till Tellus igen och fick av kirurgenläkaren veta att jag skulle få vila i åtta veckor. 
Åtta veckor??

 Min haka skulle trillat ner till knäna om jag inte haft min vän, kragen, i vägen. 
EN ledig dag hade jag ju bett om när jag utarbetad knäppte mina händer häromkvällen. Inte fanns det något fönster jag argt kunde snegla på honom däruppe genom heller. 
Jag svalde och frågade dumt om det verkligen var nödvändigt. Doktorn tittade överseende på den blonda (jag) och sa att jag fick börja jobba precis när jag ville.

Nåja, nu sitter jag här och skriver mina tankar igen. Jag får göra det jag tycker allra bäst om. Mitt älskade jobb kommer tvåa och det känns ”svärord” att behöva vara borta så länge men just nu behövs vila. Punkt. 

Min vän Spotify underhåller mig, just nu med
"One small step" med Daniel Lemma
https://open.spotify.com/track/32ivSeyYJGrZevYdBWdvBB?si=9872cKYoR2iip_uQ5aRG1Q

Jag kommer snart igen, nu när jag har all tid i 
världen att skriva

Kram för idag!

Iakttagelser i livet och på Centralstation

Iakttagelser i livet och på Centralstation

Med min blå kappa, mina klackeskor, utslaget hår och jeans sitter jag på Centralstationen i Stockholm och har ont i fötterna. Jag har äntligen hittat en sittplats, en brun träbänk utanför pressbyrån, massor av folk rusar hit och dit medan jag fyller magen med kaffe och chokladbitar. 

Funderar på varför jag var tvungen att ta finskorna (fin-skorna) bara för att jag skulle till storstan, tänk om jag varit förnuftig och tänkt fotsnällt. 

Håret ja, haha, det böljar inte direkt, det kändes fint att skriva det bara.  

Jag studerar människorna runt omkring, hur de rusar för att hinna med sina tåg, undrar varför bara vissa av tågen ropas ut i högtalarna.

Bredvid mig sitter TV-serien GEKÅ:s Gunnel och Marittas dubbelgångare. Jag småflinar inombords. De uppför sig som dem, de två damerna, småbråkar men verkar ändå värna om varandra.  Lite rundnätta och gulliga gruffar de på   varandra medan jag tjuvlyssnar. ”Va, har du inte köpt bulla?” ”Nä, jag tycker du är tjock nog!” ”Men här har du kryckorna, jag har tagit hand om dem åt dig..."

Jag riktar min uppmärksamhet åt ett annat håll. Små thailändare i vackra kläder, viftar med drakormsdockor och vill ha uppmärksamhet. Jag fotar dem och ler tillbaka, de vill sälja resor men jag är klar med Thailand känner jag. 

En äldre dam styr omkring sitt gallskrikande barnbarn och pratar i mobil, de längtar nog efter sin dotter respektive mor. 

En dräktklädd kvinna går så snabbt att jag blir nervös att hon ska trilla med sina höga klackar, men hon har en fantastiskt fin rosa blus under den korta, svarta kavajen. En sån vill jag ha. Undrar om jag skulle få veta vart hon köpt den om jag frågar..

Ett gäng ungdomar kollar kartor och skyltar och tror nog att de är ensamma här. De hörs väldigt väl över allt brus.

Jag känner mig plötsligt väldigt, väldigt liten och ynklig i den stora världen. Tänker att varenda av alla människor här har ett helt liv att ta hand om. Mina problem krymper, vad bra att jag åkte hit. Här är jag helt bekymmersfri. Vad är väl en separation helt plötsligt? Vem har inte gått igenom det, någon gång i sitt liv, ung eller gammal?  

Jag har varit på jobbutbildning. Ja, jag jobbar med färg.

Jag har varit på jobbkurs och sitter nu och väntar på min barndomsvän som är storstadsbo. Fast vi bara ses typ en gång om året så har vi alltid lätt att ta upp tråden. Det känns tryggt, vi hamnar utanför Rosenbad under ett kastanjeträd där vi surrar bort en timme om livet.  

Solen är på nedgång bakom Stadshuset, det är vackert. Cyklister, gångare och joggare drar förbi. Det är 24 grader i september och jag ska snart flyga hem. Vi kramas och lovar att vi snart ska höras.

På väg med Arlanda express funderar jag över vårt samtal lite. Om singelliv, om samboliv om missförstånd och om tonårskärlekar. Om inte om fanns, vad hade hänt då? Om livet hade tagit en annan väg.. Inser att våra liv består av val och jag vet att jag skrivit om det förut men det är rätt intressant att fundera över vem man hade kunnat bli.. Jag hade chans att bli Sundsvallsbo ett tag minsann!! Tur att jag inte blev det, jag gillar ju inte ens Sundsvall. 

 Nä, skämt åsido, jag är glad att jag är jag där jag är. Punkt.



På planet läser jag en text på framförvarande ryggstöd och inser vi alla skulle ha haft en "livsväst" att plocka fram i svåra stunder.. 
 Bara att ta på en timme så är allt bra igen.

  

Nåväl jag kommer hem till vår nysålda lägenhet sent på kvällen och inser att mitt liv återigen tagit en vändning på grund av mina val. 

Mitt val just nu är att jag vill leva mina återstående år lycklig. 

(Och snabbt hitta ett nytt boende)  

Till alla som läst och inbillat sig att jag skulle avslöja något smaskigt om vår separation kan jag bara säga: Tack för att ni höjt min läsarantal! 

Till alla andra – kram för idag!

Heta nätter.. sommarkläder och finn dig själv

Vi har alla känt den underbara/ fruktansvärda värmen

Här är min uppfattning!

Natten var het, lakanen våta och min hud fuktig. Fastän täcket låg i fothuset och fönstren stod på vid gavel förblev det olidligt varmt i lägenheten. Med en sovrumstemperatur på 29 så var det väl egentligen inte konstigt, men fruktansvärt irriterande, jag skulle ju upp och jobba nästa dag. 

Värmen gör oss aggressiva, läste jag någonstans, det stämmer på mig, för när min sambo lade en het hand på min mage och försiktigt frågade om jag var vaken så fick den stackaren ett fräsande svar:

”Jaaa, vad trodde du? Ta bort handen, svordom, jag svettas!” 

(Jag har bett om ursäkt, i efterhand) 

Det är kanske därför jag är lite stelare än en spanjorska till exempel? 

För att vi har ett kyligare klimat. 

Nåväl, jag älskar värme så i natt ska jag bita mig i kinderna 

och le vackert bara om handen kommer.

Min son frågade mig om det var såhär det kändes att vara i klimakteriet. ”Precis” svarade jag och kände mig oförklarligt nöjd över att äntligen få dela med mig känslan.

Men just innan man har för avsikt att sova har kvällarna varit underbara, jag har suttit på balkongen till riktigt sent och lyssnat på Lars Winnerbäck, och Tomas Andersson Wij (se länk) kvällsvandrat runt i shorts och linne på öde kullerstensgator, jag har suttit på bryggor och dinglat med benen. Jag har kvällsbadat och av min proppfulla banankartong med sommarkläder i har allt blivit flitigt använt, vilket är första året ever. Jag har till och med varit tvungen att utöka dess innehåll. 

Fick för mig att i 30 graders värme gå och hitta mig en sommarklänning, ja, jag vet – smart val.In i klänningen kom jag, men ut… å huedamej.. Hur jag än försökte knövla den över min svettfuktiga hud så satt den fast över rygg, axlar och huvud. Jag hade ingen snäll vän jag kunde ropa på heller, utan jag stod där som ett fån och hoppades att jag skulle få sval hud hux flux. Fast när jag insåg det komiska fnissade jag ofrivilligt till, hade jag nått mobilen hade du fått se bild. Nåväl, en timme senare gick jag på gatan igen, eller, jag promenerade på gatan.

Finn dig själv! Sa en vän till mig. Jag tycker att jag letat klart faktiskt – Här har ni mig! Jag avslöjar saker om mitt privatliv som ingen annan jag känner skulle gjort offentligt. Men mitt resonemang är som följer: Vårt jordeliv är så kort så det spelar ingen roll! 

Men åter till finnandet: Jag har funnit att jag är av arten kameleont-människan (homo sapiens kameleont) Vi är en rikt utbredd art som anpassar oss efter människor vi tycker om. Så långt är allt ok. När sedan de omtyckta människorna inte förstår att uppskatta oss så byter vi skepnad och vandrar vidare s a s Med anpassning menas inte mesig och utan vilja, utan mer att vi tänker lite för lite på oss själva och mer på att andra har det bäst. 

Du känner säkert en hel drös om du tänker efter.

Så… Jag funderar på att byta art.. Frågan är vilken? Homo Sapiens tänkliteminderochskrivdendärjäklabokendudrömmeromnångång, kanske?

https://open.spotify.com/track/4siKAMDhYUtI284CyK3Ib8?si=EOusTkb_SQ2firKSr-0_0A

Kram för idag!

Felval, sorg,beröring och lärdomar

Det är inte alltid så lätt att ta rätt beslut här i livet, fråga mig!

Jag har gjort många ”felval” eller kanske var de rätt ändå. För tänk vad jag har lärt mig! Jag har åldrats massor både invärtes och utvärtes, troligen mer än om jag varit en stillasittande dam med ett lugnare jag. 
(Jag har gjort jäddrigt många bra val också såklart)

Jag vet vad du tänker nu: ”Men du är väl lugn, du ser så lugn och lite blyg ut” Jag har hört det så många gånger att jag nästan går på det själv ibland, haha. 

Det var t om en person som var säker på att jag var djupt religiös (jag har iofs religiösa vänner som är allt annat än lugna) men fantasibilden av en djupt religiös person… Ja ni fattar. I mitt fall bedrar skenet. Jag är ibland så full av idéer och rastlöshet så jag nästan inte hinner med. Allt är roligt! Fast ibland sitter jag i soffan i timmar och filosoferar. Ok, DÅ är jag lugn. 

Om jag känner att det gått för fort ett tag.

I

 alla fall så är jag glad att jag lärt mig vad som är viktigast i livet 

– Nämligen JAG! Nä, usch vad det lät ego, men det är sant. 

Alla är och ska vara den viktigaste personen i sitt eget liv. Barnen och livspartnern är också sååå självklart superviktiga personer, men när man sitter där ensam på slutet så har vi bara oss själva ändå. 

Du och jag vill må bra ända tills vi dör. 

Rätt?

Alltså så ska du varje dag tänka på att välja att må bra och inte köra över dig själv, inte säga JAAAA till allt förbannat bara för att någon annan vill.

Värna om dig! Typ.

Jag har mist en del nära personer i mitt liv, vissa väldigt tidigt och vissa hade uppnått hög ålder. Men det sätter spår, sånt, när man mister någon. 
Helt plötsligt känns allt vardagligt oviktigt. 
Alla tankar på vad andra ska tycka, vad som är rätt och fel i någon annans ögon. Det spelar liksom inte någon roll längre. 
Vi kommer alla att försvinna, förr eller senare. 
Jag tänker att vi måste ta vara på varandra. 
Våra nära och kära som vi bryr oss om, vi borde det i alla fall. 
Snart är vi också ett minne blott.. Nä nu blev det för sorgligt. 

Jag kommer att bli ihågkommen som hon som skrev sina strunt-tankar och försökte roa emellanåt, tror jag. Men det gör jag för att jag inte kan låta bli. Invärtes och utvärtes blir jag harmonisk av det. 

Och du får tycka vad du vill om det.

Vi möter varje dag nya människor, i alla fall jag, på fritiden och i mitt arbete. Vissa människor klickar bättre än andra. 

Vissa känner man en samhörighet till på en gång. 

Man pratar och märker att man har gemensamma intressen, man kanske ser ett par vackra ögon, man tycker att någon är supertrevlig, man ser något hos någon helt okänd, man blir ”berörd” av en annan människa. 

Det kallas att skapa relationer. 

Jag har mött en del intressanta människor denna sommar, en del kommer jag att möta igen, andra inte. 

Valet är mitt. Delvis såklart. 

Men efter alla nya möten så brukar jag tänka; 

”Jaha, vad har jag lärt mig av den här personen då? 

Vad ska jag ta tillvara på?” 

Å sippåfan, det är alltid nåt! 

Du ser, jag samlar på mig lärdom hela tiden.

Avslutar dagens tankar med nåt fint

Ett möte

Av en tillfällighet

Sätter spår

Blir en tanke

Som fastnar

Slutar som ett minne

Att bevara

Kram för idag!