Alla blir äldre..
Hon betraktade sin spegelbild, tog stöd mot handfatet och
lutade sig fram. Såg de fina rynkorna runt ögonen som blivit allt fler de
senaste åren, drog hon upp mungiporna och log såg rynkorna fina ut, som
detaljer som alltid suttit där. Räckte hon däremot ut tungan såg hon dum ut och
de vid leende osynliga strecken på området under näsan blev framträdande och
randigt.
Hon höjde hakan lite och studerade fårorna som nu delade in hennes
tidigare släta hals i fack, strök med fingertopparna över sladdret. ”När hände
det här?” tänkte hon. Det var en beklämmande stund men helt ofrånkomlig. En
utväg skulle vara att plocka ner alla speglar, en annan att acceptera faktum.
Den metod som innebar några föryngrande snitt fanns inte på kartan för henne.
Det var bara löjligt. Att tro att några extra år som ”ung” skulle göra henne
lyckligare var som pyttsan, nä nu gällde det att bara leva livet som vanligt
och hinna göra allt det där som hon drömt om.
De tidigare flinka fingrarna
värkte när hon grep om borsten, hon fick hjälpa till med andra handen att räta
ut dem när hon lade tillbaka den i lådan. I bara trosorna gick hon från
badrummet till sovrummet för att hitta dagens klädsel, suckade ljudlöst när de
ovana fötterna fick möta det kalla golvet utan beklädnad. Hon ruskade på sig
och beslöt sig för att snabbt få på sig något varmt.
Det är som i ordspråket tänkte
hon, ”Alla dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet”
Med morgonkaffet i sin hand satte hon sig ner och tittade ut
på det dystra majvädret. Maj, snart sommar igen! tänkte hon och log. Hon tänkte
även på sina vänner, de som kämpade mot svåra sjukdomar, leendet försvann. De
som helt oväntat drabbats. Vad spelar det för roll att kroppen blir skröpplig?
Jag lever, herregud! Hon skålade med kaffekoppen mot grannen som stod bakom
gardinen som vanligt. De har ett helvete med sin smärta, ovisshet, ångest och
orörlighet. Jag kan inte ta över deras åkommor men jag kan vara deras
medmänniska blev hennes slutsats. Finnas när jag behövs för dem. Med nära och
kära som alldeles för tidigt gått bort eller drabbats av sjukdomar i sitt sinne
bestämde hon sig för att sluta med sitt ytliga sjåpande.
Det finns ingen mening med livet, det blir vad vi gör det
till. Det finns ingen mening med olyckor, sjukdomar och olycksfall. Vi är här
för att fortplanta jorden. Saker händer på vägen, ibland drabbar det mig,
ibland dig.