Inatt föll jag ner i en brunn/ Del 4

Inatt föll jag ner i en brunn

Jag river och sliter i ogräset, 
marken är kruttorr och lös liksom, 
så rötterna följer snällt med. 

Mitt i den fula slänten har det kommit 
vackra sådana där storstora blåklockor. 
Jag vet inte vad de heter, 
jag vet bara att jag vill rädda dem 
och att jag vill göra någonting, 
inte bara sitta. 

Grovarbete, skrev min vän C, 
hade hjälpt henne mycket när hon var i min sits. 

Det här är inte grovt men jag känner mig 
nöjd att utföra denna simpla syssla. 

Se där! En liten, liten bladkrans av vallmo, 
min mammas favoriter, 
mitt ibland en massa grässtrån, räddas såklart!

Jag har långbyxor, långärmat 

och mina röda gummistövlar, 

klockan är tolv och jag står vid söderväggen.

Torsdagen den 27 juli 2016 är varm, 

21 grader i luften, 
men där jag står kan man säkerligen 
plussa på ett par grader. 

Smart Åsa! 

Klädvalet kom sig av min spindelrädsla…. 

Sjöblöt av svett går jag in efter en halvtimme 

men helnöjd är jag. 

En dusch och en sovstund senare 

sitter jag här och skriver.

Jag drömde att jag föll ner i en brunn inatt.

Det var en riktigt gammal en,

med murade kanter och med ett trälock över. 

Grönt, saftigt gräs växte runtom. 

Människor som var där sa åt mig 

att inte gå för nära locket. 

Men jag var tvungen att 

visa dem att det inte var någon fara. 

Jag klampade på locket och föll. 

Och föll. 
Och föll.

Jag är absolut ingen drömtydare, 

vet inte ens om jag tror på det, 

men mina nära har gång på gång 

sagt åt mig att ta det lugnt. 

”Du behöver ju inte vara med överallt”
Och jag har lika ofta bedyrat dem att det 
inte är någon fara.

Jag minns aldrig att jag nådde någon botten 

och inte att jag blev räddad. 

Kanske befinner jag mig där just nu, 

någonstans mittemellan?

Vi var och badade igår, 

på allmän strand med mycket folk. 

Med solglasögon funkade det hyfsat. 

Fast jag kände mig som en helt annan person,
vanliga jag brukar möta allas blickar 

och gärna le lite vänligt.

(det låter lite mesigt erkänner jag, 

men så är det i alla fall) 

Igår gick jag med blicken i backen 

och kände mig rädd. 

Rädd för att någon skulle ropa på mig 

och vilja prata, det är inget jag vill, ännu. 

När jag vilat mig färdigt kanske jag blir helt normal.

Fast som någon skrev som kommentar i mitt inlägg:
Vad är normalt då?

Normalt är väl att uppföra sig och 

må bra enligt sin egen barometer. 

Ingen jämförelse med andra. 
Fast vett och etikett måste ju följas..

Oj vad jag vecklar in mig, fast jag tror ni förstår.

Kram för idag

Berg och dalbana/ Del 3

Berg och dalbana

Jag ligger på ett vitt fluffigt moln. 
Ovanför mig en oändlig blå himmel. 
Opassande tankar snärtar jag iväg. 
Jag har kommit en bit på väg. 

Jag övar hela tiden.

Jag fick frågan om varför jag skriver om det här som kallas utmattningsdepression. 

”Är det för att du vill att folk ska tycka synd om dig?” Nä, tyck inte synd om mig, jag har helt och hållet mig själv att skylla. Jag skriver för att jag många gånger själv undrat, innan jag själv blev drabbad. Och med över tusen läsare på varje inlägg så inser jag att det berör många.

Molnet, som egentligen är mitt vita fluffiga täcke och ligger utslängt på gräsmattan, känns som sval bomull den här stekheta dagen. 

Jag blundar och funderar över dagen.

I morse hade jag tid hos kuratorn. Visste ni att det än idag finns människor som tycker att det är skämmigt att gå till en kurator? Än värre en psykolog? I vissa familjer skulle de lida hellre än att gå till en professionell människa som kan tillhandahålla redskap för att hantera svåra situationer. Jag läste någon gång om att var femte människa någon gång i livet behöver professionell hjälp av en kurator.  Inte konstigare än att varenda en av oss behöver hjälp av en vanlig doktor åtminstone ett par gånger i livet, tycker jag.

Jo, jag var på väg till kuratorn i morse. Kände mig som vanligt ungefär, började tvivla på att jag kanske inbillat mig allt detta. Jag har väl inga problem? Jag kanske ska åka in på jobbet och anmäla mig frisk? 

När jag var framme och skulle parkera började hjärtat banka okontrollerat, jag blev sittande en stund med tårarna rinnande. De gick inte att hejda. Utmattad in i märg och ben skulle kunna beskriva det jag känner. Ett stort tryck över mitt bröst som om en jätte trycker sin jättehand över mig.

Besöket avklarades, jag åkte hem och grät ohejdat av rädsla och hjälplöshet inför något jag inte kan kontrollera, innan jag somnade på en blöt kudde.

Min sambo är underbar och tar hand om mig, lagar mat, fixar och grejar så att livet ska vara enkelt för mig. Tanken på hur länge han kommer att orka snärtar jag iväg, jag orkar liksom inte oroa mig för det nu. 

Vi gick in på en affär idag, jag tänkte stanna i bilen men gick med bultande hjärta, solglasögon och med min hand tryggt i hans in på affären. 
”Vad är du rädd för?” frågade han. 
”Jag vet inte” svarade jag. ”Kanske att jag måste anstränga mig och vara trevlig mot någon”….. 
Ja, så är det, att vara trevlig mot någon känns stort som ett isberg. Jag kommer inte att utsätta mig mera för detta än på ett tag. Krampen över höger bröst kom när jag satte mig i bilen igen.

Utmattningsdepression heter det, fast deprimerad känner jag mig inte, jag skrattar fortfarande åt min sambos dåliga skämt. Jag känner mig bara så oändligt trött. Ledsen är jag för att jag inte vet hur jag ska hantera det och hur länge det kommer att ta innan jag är som vanligt igen.

”Du kommer aldrig att bli som vanligt igen” säger de som vet. Bara den tanken är oändligt skrämmande. Fast den jag var körde ju över mig själv med ångvält, och den vill jag ju inte bli igen, så vi tar en dag i sänder. 

Jag vill passa på att tacka för alla uppmuntrande meddelanden jag fått från både vänner och sådana jag inte känner ännu, jag försöker svara när jag befinner mig högst upp i berg och dalbanan.

Kram från mig

En dag i sänder....

Hur gör man ingenting? / Del 2

Hur gör man ingenting?

Jag ligger på en brygga i kustbandet, under mig kluckar vattnet, det är rogivande.

Ovanför mig en nästan klarblå himmel, tunna lätta brisar smeker min kind. Samma kind blir rodnande varm när vinden stannar och solen bränner. 





Jag ligger här och försöker göra ingenting. Det är svårt när mina föräldrars uppfostringsmetod innebar att man alltid skulle göra rätt för sig, varje dag. 
Göra något som man kan känna sig stolt över.

Nu har doktorn sagt åt mig att jag inte får påbörja några projekt, inte göra något. 

Jag ska VILA mig frisk. 

Jo, det förstås, jag har fått sömntabletter också. 
Min sömn försvann för några månader sedan, 
visst har jag sovit någon natt då och då,men mestadels inte. Så steg nummer ett i mitt tillfrisknande är att jag får sömnen tillbaka.

Den första tabletten tog jag igår, den hjälpte direkt. Jag sov som en stock, heeela natten. 
Förutom när min käre sambo fick stoppa mig från att kissa i garderoben.. 
Han frågade en trött Åsa mitt i natten 
vart hon var på väg? 
”På toaletten” 
hörs jag ha svarat på väg in i garderoben. 

Jaja, det är sådant som händer. 
Jag skyller på tabletterna.

Jag tänker på hur vattnet låter, 
föreställer mig molnens formationer. 
Känner solens strålar… 
Vad ska vi äta för middag idag? 
Suck, jag börjar om. 
Sparkar iväg orostankar och tankar om vardagen.

Blundar och känner hur jag fysiskt mår toppen. 
Tänk er en blondin i bikini som ligger och lapar sol, med håret svallande runt huvudet, 
med brun hud på sina muskulösa lemmar…  
Hm, nä, jag klarade det inte heller. 
Jag måste vara realistisk!

Undrar hur det går på jobbet nu när jag ska vara hemma en hel månad..?  Stopp!!!

Alltså, detta är skitsvårt! 
Jag kollar in grånat trä på bryggan, lyssnar på vattenskotrarna som drar förbi, 
funderar på vad vi ska göra imorgon. 
Min käre sambo vill göra det och det och det. 
Tårar kommer av sig själv när jag tänker på det.
Jag ORKAR inte.
Men nu gör jag ju honom besviken också...

Jag som älskar att träffa nya människor, 
ställa frågor om deras liv och intressen, 
suga i mig information och lära mig nya saker. 
Idag tackade jag nej till att träffa nära vänner som jag tycker mycket om. Helt obegripligt när det gäller mitt vanliga jag. 
Jag vill alltid vara med där det händer grejer, jag tror att man nog kan fråga de flesta av mina vänner och få svaret ”Jo Åsa är alltid en glad fläkt” 

Jag fattar inte vart hon tagit vägen??
Hur hamnade jag här egentligen?
Fast jag vet svaret när jag tänker efter..
Jag lyssnade inte på mig själv.
Ett råd som jag gett till alla andra..

Jag ligger och försöker en stund till.
Kommer på att jag är jättesugen på att skriva..
Undrar om jag kan göra sådant som jag tycker om, fast det är "någonting"?

Jag slår fast att det  nog är läkande och skyndar mig hem för att skriva om min dag.

Att befinna sig i detta tillstånd är inget jag önskar min värste fiende.

Snart är jag tillbaka kära värld!

Har du erfarenhet av detta? 

Skriv gärna till mig och berätta hur du gjorde för att ta dig tillbaka

När batteriet tar slut..../ Del 1

När batteriet tar slut..

Jag sitter på bryggan, den är lite fuktig av dagg. Klockan är bara fem på morgonen, jag vaknade av solen som lyste in i hallfönstret och trängde sig in i glipan i sovrumsdörren.

Vem kan ligga kvar då?

Jag klev upp, drog på mig tights, tröja och en jacka med många fickor. Fickorna behöver jag för att få med mig mina olika objektiv till kameran.

Med röda gummistövlar gick jag genom det helt tysta landskapet ner till sjön.

Dimslöjorna drar dansande fram på vattnet, det är omöjligt att fånga det rättvist på bild, det är fascinerande!

Solens strålar fångar droppar i gräs och på blad.

Jag lägger mig ner på den fuktiga bryggan, det är strunt samma. Jag kan byta kläder när jag kommer in. Himlen är helt ljusblå, inte ett moln.

Jag drar djupa andetag och försöker fundera på varför jag mår som jag mår.

Jag brukar ju ta varje tillfälle att insupa skönhet, och må bra..
 Men jag har ändå lyckats passera någon gräns...

Jag ska förklara:

Mitt huvud glömmer banala ord

Enkla saker känns oöverstigliga

Nätterna blir korta med bara några få timmars sömn

Frågar någon hur jag mår, kommer tårar..

Va? Vad händer med mig?

Jag förstår inte?

Jag som snusförnuftigt brukar tala om för andra hur de ska leva för att må bra...?

Huggen i bröstet som kommer oftare och oftare har fått mig att inse att det här är allvar.

Jag kan förstå att människor som inte varit med om detta undrar om jag simulerar

Fast tanken på det gör det hela ännu jobbigare.

Ta det lugnt Åsa! Oroa dig inte!

Sådana råd funkar liksom inte längre.

Jag har passerat någon slags gräns..

Jag har förstått att jag gått på för hårt

Jag har kört på som jag alltid har gjort

Jag som alltid ska vara så himla klok....?

Tiden för återhämtning har jag missat..

Alltid redo, alltid alert.

Le Åsa, le!!

Dags att ringa doktorn!!



Hur mår du? Egentligen?

Hur mår du? 
Egentligen?

Ibland ser skogen ut som hämtad ur en saga

Skogen är helt tyst

Jag liksom hör tystnaden, 

mina egna andetag, 
och skogens…

En och annan brems bara, 

som surrar nära min bara hud.

Jag aktar mig för knotiga rötter 

och eventuella ormar.

Jag tittar och insuper alla gröna nyanser.

Att gå i skogen får all världens 

funderingar att flyga sin kos.

Här skulle man bo tänker jag 

och blundar mot strilande solstrålar.

Plötsligt stannar min 

följeslagare och lyssnar.

Jag hinner precis låta bli att 

gå in i hans rygg.

Vi står blickstilla. Jag hörde inget?

Vi såg en urgrävd myrstack nyss 

och skojade om en björn..

Jag ska just öppna munnen och fråga, 

då vi hör ett frustande bakom oss!

Kvistar bryts.. Något stort är det!! 

Vad? Vart?

Mitt huvud går runt.

Vad gör vi OM det är en björn då?

Vi står stilla en liten stund till.

Jag sneglar åt alla håll 

men kan inte se något.

Jag har ingen aning om hur nära 

vi befinner oss något och vad det är,

men stråna på mina armar 

fortsätter stå ett tag till.

Vi fortsätter försiktigt på den 

urgamla stigen och spanar runt omkring.

Plötsligt är skogen lika tyst igen.

Jag känner mig bevakad men trygg ändå, 

djuret gömmer sig.

Vi är bara gäster i hans ståtliga hem

Mina funderingar går vidare.

Så skönt det skulle vara att bo i skogen

(På sommaren i alla fall)

Om jag skulle träffa någon 

skulle jag med gott samvete 

alltid kunna svara:

- Finfint! 

Om någon frågar hur jag mår.

När någon frågar i mitt nuvarande liv

svarar jag att det är fint 

även om det inte är det.

De flesta gör så, 

man drar inte upp allt varje gång.

Dels vill man inte uppta någon annans tid.

Dels vill man inte dela allt med alla.

Och sist men inte minst

Jag själv kanske inte har tid..

Skulle jag bo i skogen 

skulle jag ha all tid i världen.

Jag tänker att jag lever i 

och av naturen alltså.

Löjlig tanke, 

men i mitt nuvarande sinnestillstånd

när jag märker hur ron sänker sig över mig 

så vill jag aldrig hem.

Nu låter det som om jag har 

all världens problem,

Det har jag absolut inte.

Jag har det väldigt bra om någon undrar.

Jag menar bara att vi kanske 

ska fråga varandra lite oftare:

-     Hur mår du?

-    Egentligen?

Eller inte fråga alls, 

om vi inte har tid att lyssna på svaret..

Jag mår  finfint i skogen :)

Humörsvängningar!

Humörsvängning!

Fiskeläget vi nyss passerat 

är gammalt och mysigt.
Sjöbodar, båtar, bryggor
och vågskvalp.

Med grus i mina sandaletter 

försöker jag tappert njuta av dagen.

Solen står högt med bara 

några få molnslingor 

som vandrar över himlen.

Det är varmt och det är juli.

Vi är på väg till klipporna, 

men för att nå dem

måste vi passera stranden. 

Jag har ryggsäck, kamera 

och en filt under armen. 

Vem orkar böja sig ner och 

dra remmen över hälen liksom?

Små, små gruskorn borrar sig in, 

det är inte ljus, fin sand här. 

Utan grov, sticksig. 

Jag ser säkert lite sur ut. 

Fast havet glittrar vackert när jag sneglar. 

Och det ser väldigt trevligt ut 

med den lilla familjen 

som fiskar från bryggan.

Den tjuriga damen (jag) 

hoppar på de medelstora stenar 

som innebär att stranden tagit slut 

och som jag bedömer 

ska klara min vikt utan att vicka till. 

Det är lite läskigt, 

väljer jag fel och tippar

så kan det bli fotvrick. 

Med blicken stadigt i backen, 

eller stenarna då, 

finner jag mig själv plötsligt njuta 

av vackra stenar i alla 

former och färger.

Hjärtestenar fångar blicken

Ahhh! Vi når klipporna! 

Jag stannar och riktigt slänger 

av mig mina bördor, 

inklusive fotdon. 

Jag trippar flinande vidare 

på de varma med bara fötter 

och börjar sluta vara tjurig.

Horisonter! 

Åt två håll kan vi se den. 

Magiskt! 

Där borta slutar det liksom 

(fast det inte gör det) 

En livslinje, tänker jag, 

lång rak och fin. 

Fast livslinjer som är raka 

brukar ju betyda att man är död… 

Äh, ni fattar. 

Horisonter är livsbejakande och lugnande, 

för mig i alla fall.

När vi, ja jag har min dotter med mig, 

når den mest inbjudande 

liggaochnjutaklippan av dem alla, 

och den äldsta av oss får fläka ut sig, 

då är trumpenheten som bortblåst!

Jag ligger på gråbrunspräcklig granit, 

som visserligen är stenhård,

och suger jag åt mig intryck 

med alla mina sinnen;

Helande värme under min kropp, 

solen har gjort sitt jobb och skapat 

typ golvvärme i berget. 

Jag blir varm och snäll.

Måsarnas dova skrik över trädtopparna, 

deras ekande skratt över öppet hav. 

Barndomsminnen som strömming, 

hav och sjöbodar kommer.

 Tunna ljusa slingor av hår kittlar min kind. 

Det är inte störande, mer smekande, 

lagom kittligt liksom.

Små knottriga vågor överst på det mörkblå. 

Det ser iskallt ut 

men jag har då inte tänkt bada.

Dånande vågor som slår 

på andra sidan ön därute. 

Havet är på dåligt humör idag, 

klipporna är nog vassa för det stackars havet.

Pyttesmå flugor som gör allt 

för att jag inte ska få ligga helt stilla, 

de hittar mikroskopiska spännande saker 

på min arm, gång på gång. 

Fast det kanske är bra, 

annars skulle jag säkert somna på en gång.

Grön skog, grå klippor 

med orange mossa här och där.

Och små gula och rosa växter 

som trivs med det karga. 

Här och där även röda stenar. 

Det är såå snyggt, älskar färger!

Det här är livet. 

Tänk att få ligga såhär för jämnan. 

Mina vänner skulle bli inbjudna 

till min klippa och komma 

och ligga för en stunds avkoppling 

när de behövde. 

Usch, det lät dumt, 

inte ligga utan bara ligga. 

Fast jag måste nog göra kölappar, 

för alla skulle ju vilja komma hit.. 

Och jag kanske skulle frysa lite på vintrarna.

Fast ibland.. 

emellanåt skulle jag vilja återvända 

hit för att skölja bort stress och vardag.

Jag blundar och tänker 

på stressen och alla små 

problem alla har. 

Som kan bli jättestora i var mans huvud.

Jag brukar, när jag är 

mitt inne i mina djupaste funderingar 

över något problem som är litet för andra 

men stort för mig, 

tänka att jag står utanför och 

tittar på mitt problem.

Det brukar visa sig att problemet 

är ganska harmlöst och lättlöst. 

Inte alltid, men oftast. 

Jag ser lösningen klarare. 

När det inte gäller mig själv liksom..

Kanske var svårt att förstå 

hur jag menar men det funkar för mig.

Jag blundar en slumrar en stund.

Kram!