Tandläkare är som änglar!

Jävla tandvärk!!

Har du haft riktig, riktig tandvärk någon gång?

Ja då förstår du varför snälla jag låter elak idag.

Jag känner den omedelbart när jag vaknar, vänster nederkäke ilar illavarslande med några minuters mellanrum.

Med tandvärken i december i färskt minne proppar jag i mig två värktabletter så fort jag kliver upp.

Jag tänker INTE återuppleva den värken, det värkte så tårarna rann utan att jag grät.

Nåväl, morgonbestyren flyter på och min käke ilar och påminner mig då och då om att den finns.

Hårdbrödmackan får bli en mjuk denna morgon och tuggas enbart på höger sida.

NEJ, jag tänker absolut inte ringa någon tandläkare, säger jag beslutsamt.

Sådana ringer man bara när man måste, värken i december försvann ju av sig själv??

Höjer som en besserwisser på mina ögonbryn.

(Ja, jag pratar alltid med mig själv) (Hur så?)

Den här värken som kommer tre månader senare ska alltså också försvinna. Punkt.

Jag vandrar till mitt jobb och tycker att det är tur att jag tagit med vatten i en flaska

så jag kan svälja extra värktabletter medan jag går. Smart!

Fast tabletterna kanske blitt för gamla? Värken tilltar nämligen…

På jobbet denna tisdagsmorgon är det hektiskt, jag har ett jobb där jag alltid måste (bör) vara trevlig hur mycket tandvärk jag än har.

Alltså ler jag och tänker fan, nickar och tänker fan, jag tar betalt och tänker f..

Jag får lust att skrika högt av smärtan, men det kan man inte göra på mitt jobb.

(Fast det kan man nog inte göra på särskilt många jobb!?)

Jag jobbar istället med rynkade ögonbryn idag.

Jag försöker hjälpa några kunder i väljningsprocessen men jag hör att jag låter smörig;

-          Det här kommer att bli såå bra, du gör ett jättebra val! Osv.

Jag vill att mina kunder ska få förtroende för mig så jag säger aldrig något jag inte menar.

Men idag orkar inte min hjärna tänka så jag blir en smörare.

-          Du har just valt de snyggaste tapeterna vi har!

(Kommer på att jag sa det till kunden bredvid henne också)

(Drar mig diskret mot kassan)

Min chef ber mig omedelbart beställa en tandläkartid när han hör hur jag ringer en kund;

-          Hejdinatapeterharkommitkomochhämtahejdå!

Jag inser att han har rätt och ringer folktandvården för att få en akuttid,

Värken gör att jag snart blir galen.

-          Du kan få komma imorgon halvtio, säger en formell folktandvårdsröst.

-          Är du allvarlig? Jag behöver en ”AKUTTID”, förtydligar jag.

-          Jamen det är ju en akuttid, förklarar hon.

-          Ojojoj, hur ska jag överleva det? säger jag och tycker synd om mig själv.

-          Jag kommer att dö, säger jag på fullt allvar.

Hon andas i luren i andra änden men säger inget.

Om jag förväntade mig att hon skulle trolla fram en tid när jag sa så, så tog jag fel.
Hon satt bara och väntade på att jag skulle acceptera tiden.

-          Ni kan väl inte kalla det för en akuttid när man får komma ett halvt dygn senare?

-          Jo, det kallas så… svarar hon i luren lågt.

Jag säger att jag ska fundera hur jag ska göra och återkomma senare.

En hel natt med ilande och värk, jag suckar.

-          Rrrring!!  är min chefs uppmaning när han ger mig en lapp med ett nummer. Wow, han är tydligen beredd att göra allt för att jag inte ska skrämma iväg fler kunder, numret går till hans privattandläkare.

På denna underbara tandläkarmottagning har de tid med mig om en timme!!

Jag ilar dit och gapar, jag gapar av förvåning och beundran av den fina inredningen. Det finns inget som skulle kunna avslöja att jag befinner mig på hos en tandläkare förutom de två tandläkarstolarna i varsitt rum. Det finns blommor, tavlor, fina målade väggar och fina trägolv.

Hemtrevligt liksom!

Jag fortsätter gapa när jag sätter mig tillrätta.

Eller, först får jag förstås förklara vars jag har ont, i vilken tand och så.

Problemet är bara att jag inte vet.

-          Iblangd gör det ongt där, okk iblangd gär, pekar jag.

Hela vänster sida upp mot tinningen värker nu.

Tänk om det inte är någon tand som är sönder??

Tänk om det är nåt annat? Jag fick en boll där förra veckan..

 (vi körde lite basket i köket) hm, ska jag nämna det…? Nje, jag skiter i det.

Tanddoktorn verkar duktig, han kollar och kollar, och jag gapar och gapar.

Nu ska han röntga, han stoppar in små foton i ramen som jag ska bita på i olika vinklar, riktar stora kameran mot kinden och tar lite bilder.

I min mobil har jag en app där jag kan redigera bilderna så de ser ut som röntgenbilder… jag kunde ju ha tagit lite bilder själv och haft med mig..?

Sparat lite tid åt honom kanske. Och åt mig!

I alla fall kommer han tillbaka och kollar i sin dator (på mina tänder), hur det nu gick till, och säger till sin sköterska:

-          Distalt, mestalt, digitalt (och en massa siffror), typ.

-          Karies på 3:7 distalt, MYCKET karies!

Gulp, jag känner igen det ordet..

-          Jahapp, nu måste ni borra alltså? säger jag som just börjat hoppats på att jag kommit i onödan.

-          Hur har du undgått att känna det här stora hålet? undrar min tandläkare.

-          Det kallas tandläkarskräck, svarar jag sanningsenligt. Då går man bara hit när man absolut måste.

-          Då vill du ha bedövning antar jag?

-          Det starkaste du har, det räcker om jag vaknar upp nästa vecka, säger jag.

Resten är inte så mycket att berätta om, han bedövar, lagar och putsar.

Jo en sak är värd att berätta, det är den absolut bästa tandläkare jag varit till.

 Han berättar precis hela tiden vad han gör.

Det finns inget värre än när man sitter och gapar och vill fråga vad som händer men ty det kan man inte för munnen är full med slangar, sugar, fingrar och borrar.

Allt går mycket snabbt och vips kan jag hoppa upp ur stolen och åka på jobbet igen!

-           

Det kan hända att jag ringer i tid nästa gång!

Vadå ålderskriser?

Här kommer en vidareutveckling av ett tidigare Facebook-inlägg

Vadå, ålderskriser??

Jag passerar en massa åldrar varje dag jag!

Halvsju på morgonen vibrerar min mobil, jag sträcker ut en gammal stel arm och försöker nå oljudet utan att släppa in för mycket kall luft under täcket, känner mig som om jag passerat 90-årsstrecket.

Pallrar efter femte snoozen mig upp, stapplar in i köket, och tar på mig medelåldersmorsa-rollen:

-          Klockan är sju, upp nu, ropar jag.  Jag hinner med tre rop till innan min underbara tonåring ropar tillbaka att jag kan sluta tjata, han är på väg upp!

Bussen kommer en stund senare och tar min son ur mitt närområde några timmar.

Ikläder mig tio minuter senare en sportig outfit och tar min morgonpromenad. Känner mig ungdomlig och spänner skinkorna lite extra för varje steg. (kan kanske få ofrivilliga läten därifrån på ålderns höst att dröja några år)

Hem för dusch, det gäller att nå överallt med tvålen fast kroppen blitt äldre, klämmer ut en skvätt silverschampo för att dölja några få grå. Plockar några brynstrån och några på nedre frambenet, undrar om de också blir grå? (Alla strån, överallt? Hm… Ja ni hajar)

Passar på att diska och plocka på min väg till kläderna i sovrummet. Skogen glor in och undrar om jag är knäpp som går naken sånär som på trosorna, jag suckar och svarar:

-          Jag bryr mig inte, jag är i ”jag gör det som faller mig in-åldern”

Skulle jag ha full insyn skulle jag däremot INTE gå omkring halvnaken.

-          Okej, svarar den närmsta granen och fortsätter glo så kottarna rasar. Hen är nog ledsen för att jag inte är 25.

Yrkeskvinnan 30+ med siktet inställt på att sälja tar vid. Med håret uppsatt och alla hemmatankar lämnade kör jag min lilla praktiska bil till jobbet.

När det för några år sedan blev vanligt att alla skulle kallas för ”proffs” inom sitt yrke kändes det konstigt. ”Proffs” det är väl typ en Gunde eller en Stenmark? minns jag att jag tänkte.

När någon kund nu för tiden frågar mitt proffsjag om jag är expert så svarar jag ja och ler. Ja, jag ler ända tills de har ställt sin fråga och jag slingrande säger att jag bara ska gå och kolla en grej. Återkommer och kan i detalj redovisa svaret på deras fråga.  Jaja, ingen kan allt. (Klokåldern)

Medan jag käkar min lunch berättar jag för kollegorna om den praktiska mangeln jag köpt samt discot jag ska på i helgen.

-          Lakanen blir såå släta! Ska förresten torka skorpor inatt och lägga i mina diskade påsar när jag kommer hem! Jag ler så min första glugg syns. (Nä, det kommer ingen mer tand därinne) Lite äldre  alltså!

Jag drar ett kort andetag, blir ung igen, och fortsätter:

-          Åldersgränsen är 25! Tror ni jag kommer in? säger jag och glufsar i mig ännu en bulle.

Mina härdade kollegor ler överseende åt min dumhet och skrattar lite besvärat, de tror att jag skojar!

På eftermiddagen lyfter jag ner tunga visningsex (inte visnings-sex) av klinker till mina kunder:

-          Oj, du behöver minsann inte gå på gym du! utbrister de imponerat.

-          Nä jag får ju min träning här, svarar jag, och ler emot dem, och känner mig som en manhaftig urstark ryska som just stött iväg sin kula.

Nästa kund är en man som verkar tycka att jag ser gammal och skröpplig ut, för jag får hjälp med ALLA lyft.

-          Tack, säger jag tacksamt.

 

”Pling” säger min mobil. Jag drar mig diskret mot kassadisken där jag förvarar min mobil, sneglar mig omkring lite hastigt, klickar mig fram till messenger och ser att min käraste skickat en puss.

-          Aha, det var han va? säger min kollega när hon ser mina kinder.

-          Mm, nickar jag och småler blygt. Å där blev jag fjorton. Fjorton och nyförälskad.

Fast jag tror att man kan vara 95 och nyförälskad också, det gäller då bara att komma ihåg i vem.

Butiken där jag jobbar stänger klockan 18, jag låser och skyndar till min bil, handlar lite kaffe och mjölk där det är billigast och kör hem. Klok människa i övre medelåldern.

Väl hemma vill min käraste att vi ska se på film. Han har lagat god middag och köpt gott vin. Mm, ung och kär!

Vi äter med våra söner, sätter igång filmen, och jag genomgår en förvandling igen!

Efter halva filmen sitter jag och snarkar med öppen mun, de andra väcker mig då och då. De säger att det är för att de inte vill att jag ska missa något men jag vet att det är för att mitt snark gör att de inte hör filmen. Gammal återigen!

Underbara liv!

Tjejfest!

Skulle någon känna igen sig så har jag lyckats, eller misslyckats.
Jag hoppas verkligen att jag inte trampat på någons tår och avslöjat för mycket.
Personerna i texten är plockade från olika bekantskaper under de senaste åren,
samt med ordentligt utsuddade personligheter för att inte kännas igen.

En kväll på krogen...

- Åhåååå,  säkert? Fniss, fniss

- Den storleken ?

Vi fnissar allihop, värdinnan har just beskrivit en manlig bekant, typ..
 Hon är lite påverkad av sitt vinglas
så att hon överdriver tar vi för givet.

Jag befinner mig på tjejkväll med en hopblandning av gifta, sambo, singel och "på g" brudar.
Alla har vi passerat fyrtio.

Och ja, vi pratar en hel del om sex.

"På g" brudar är de brudar som just träffat någon. De är "på gång" att utforska, ja, den de träffat alltså.
 Mycket spännande saker avslöjas..

Fast vi pratar inte bara om sex. Det handlar både om bakning, kläder, bantning och barn.

Som vilken syjunta som helst!

Ikväll är vi ett gäng på tio kvinnor som förväntansfullt sitter och sippar vin,
klunkar öl, tuggar chips och njuter choklad medan munnarna går på oss alla.

Jag sneglar runt lite:

Ja faktiskt, just nu är det bara jag som är tyst.

Men som jag trivs, vi pratar i munnen på varandra, vi gapskrattar och vi berömmer varandras kläder.

Låter kanske typiskt tjejigt,  men vi är ju faktiskt fortfarande de där tjejerna vi var för tjugo,
trettio år sedan, inuti i alla fall.
Utsidan har bara blivit lite.... väder - och ålderbiten kan man säga.

Men det har ju gjort oss till de fantastiska,
kloka och underbara kvinnor vi är idag.
Drömmen vore att vara 20
med en 40årings klokhet (!?)
kommer vi överens om och skålar.

Vissa av oss har gått gymnasium,
andra universitet, nån slutade efter nian.
Men på en tjejkväll är vi på samma plan oavsett.

Vi berättar lite om oss själva.

En av tjejerna, snygg både till kropp och själ, har gått igenom en magsäckoperation med vars hjälp hon gick ner 30 kilo på kort tid.
Skönt fysiskt men ack så jobbigt psykiskt, berättar hon.
Det forna psyket tror fortfarande att hon är mycket överviktig.
Varje gång hon går förbi en spegel så måste hon backa och kolla vem det var.
Huvudsaken att hon mår bra, och det såg hon verkligen ut att göra.

- Ja jag kör med LCHF i alla fall, det funkar för mig,
säger en som inte opererat sig.
- Inte för mig, jag kör enbart med fett och kolhydrater, funkar jättebra, säger nästa.

Hm.... jag kan för lite för att ha någon öppen åsikt, så jag stänger munnen, men tycker inte det låter bra.

En har just blivit farmor!
- Hon är såå underbar, jättelik min son, säger hon.
Det låter nästan som om hon blivit mamma själv,
men jag inser att jag kommer att låta likadan när det blir dags.
 Hon visar bild, på bild, på bild.
Ja ni fattar, precis som jag gör med bilderna på min katt just nu, men ungen är skitsöt!

En sitter med sin mobil och skickar sms till några av sina dejter från mötesplatsen.
Mobilen plingar mest hela tiden.
Emellanåt får hon små rosa rosor på kinderna.
- Vad skriver dom? Jag är som vanligt nyfiken.
Hon drar upp mungiporna så tandköttet blottas och rodnar ännu lite mer.
.- Ja de erbjuder både det ena och det andra, men de bor 60 mil bort så jag låtsas att jag är på.
Jag förstår henne, det är kul.
En stund i alla fall, man får känna sig omsvärmad, på låtsas.

Den yngsta av oss, blott 40,5, har en liten rynka mellan ögonen, medan hon kollar sin mobil
- Hur är det med dig då?
- Min dotter är hos sin pappa ikväll, men hon vill inte vara det,
hon vill att jag ska komma och hämta henne.
Hon har låst in sig på toan, pappan har sin nya tjej där och de bryr sig inte om henne.
- Ta och ring ditt ex och be honom ta hand om sin dotter, du har väl rätt att gå ut nån gång?

Varpå en lång diskussion om ex, barn och ansvar bryter ut.
En har ett ex som alltid har råkat boka in
en resa när det är hans tur att "ha" sina barn.
Vilket är varannan helg. Märkligt!

En har två barn vars far har flyttat 100 mil bort...
Hur löser man delad vårdnad där?
- De flyger till pappa på en del lov, säger hon allvarligt. Vi andra förstår varför hon är allvarlig.

 För en annan kvinnas före detta familj funkar allt perfekt.

 De två gifta kvinnorna säger att det är jobbigt med all stress och att deras karlar inte hjälper till därhemma.

Snyggast ikväll är kvinnan som är bisexuell. Tuff kort klippning och lite maskulint klädd.
Jag hade faktiskt ingen aning om att hon var bi förrän ett par dagar efter festen.
Mig gör det detsamma.
Det är människan som räknas.

En av oss sitter och ser uttråkad ut, hon har varit ensam ett tag,
hon är dödligt less på nätdejting och vill bara ha lugn och ro och helst en sambo.
Vi skålar med henne och säger övertygande att ikväll, då ska vi fixa en man till henne minsann.
 Då lyser hon upp och ser lite gladare ut.
Vi ska ordna så han följer med ända hem!
(Ännu ett tecken på att vi är tjugo därinne)

Vi har alla barn i olika åldrar och börjar jämföra, precis som när de var små,
men nu är det mera skolor och jobb vi jämför.

En son blir mobbad, har varit det sen lågstadiet och går nu i högstadiet.
Det gör ont att höra vad han blivit utsatt för genom åren.
Skolbyte verkar vara en sista utväg.
 Åå vad jag hoppas han får lite ro och lycka de sista åren i skolan.
En dotter vill bli konstnär, en sjuksköterska och en annan bor i Tyskland.

Jaja mycket tjejsnack blir det. Vi vänder ut och in på mycket. En härlig förtrolighet sprider sig. Vi blir facebookvänner med dem vi inte hade innan
och byter raskt samtalsämne när klockan börjar närma sig taxiringning.

Ljudnivån höjs och vi blir fnittrigare och ännu mer förväntansfulla.

- Skååål, säger värdinnan och vi höjer våra glas.
Oj vad kul vi har det!
Eller? Jo det är behövligt att få höra om andras liv och jämföra med sitt eget.

Vi är vuxna damer som vill slippa ansvar för en kväll.
Slippa stressa och rodda, slippa tänka på morgondagens handling och middag.
Bara vara tjugo för en kväll igen.

- Två taxibilar står därnere!! Skynda!
Då kommer vi allihop på samtidigt att vi måste låna hårspray av värdinnan,
kissa och dricka ur sista slatten i glasen.

Vi skrattar högljutt på väg ner i trapphuset,
ögonen i dörrarnas kikhål tycks undra vad det är för ungdomar på väg ner.
Om de visste vad den tanken känns uppmuntrande!
Det var minst tjugo år sedan nån kallade oss ungdomar.

 Vi klämmer in oss, åker kilometern till krogen och flamsar fram till dörrvakten.
Han ser måttligt road ut när de medelålders flickorna försöker flirta med honom.
Men det gör oss bara mer uppspelta.

Vi snubblar in, fram till garderoben och upp till baren.
Hm, vi verkar vara först. ..
Fördelen är att vi kan välja bord, närmast baren är bäst.
Vi hänger där och försöker se ut som om vi har skoj.

Jag tror inte att det bara är jag som tänker att det alltid är roligast INNAN man går ut.

Men men musik drar igång på två dansgolv och stället börjar fyllas av fler medelålders människor.
Staden är liten så det är många igenkännanden.
 Sedan dansar vi. Vi dansar som vi gjorde förr. Ja jag i alla fall.
Jag har inte lärt mig det dagens ungdomar dansar.
Skulle gärna vilja,  men när jag försökt så ser jag ännu mer ut att vara i den ålder jag är.
Jag liknar mer John Travolta.

Å som vi dansar.
I mitt fall känns det som om flera månaders vuxen stelhet skakas loss.
Jag dansar som en gud (tycker jag) när de kör de gamla låtarna.

Vi dansar ensamma tillsammans som man gör när det inte är styrdans.

Kvällen tar slut, de av oss som hittar varandra i folkhavet kramar vi om och lovar göra om det, snart!