Skvallermänniskor!

Skvallermänniskor!

Motiven på bilderna är inte samma som motiven i min text *Bullen

Ljuset i salongen är dämpat, medaljongerna på väggarna mörkt röda. Träbänkarna, lite skavda av ryggar och år, är också röda. 

Till och med taket med de vita, runda och bumliga lampkuporna är målat i rött. 

Jag snurrar med huvudet och känner mig som en nyfiken femåring som vill hinna se allt. Breda balkar i tak och på väggar. Allt sammantaget gör att jag inser att teatern är gammal, jag vet inte hur gammal men jag gillar stuket. Jag skulle kunna skriva att jag känner historiens vingslag här men det låter lite för vanligt, tror ni hajar ändå.

Jag rätar på ryggen och fortsätter vandra med ögonen. Jag sitter på min uppfällbara träsits som är en del av bänkraden och känner att det är jättemysigt här. En scen med svart golv och naturligtvis röd ridå är idag fylld med en modern musikutrustning, vilket gör att jag inser att jag ändå befinner mig i nutid i denna dåtidssalong.

På denna scen, upplyst med strålkastare, står en av mina vänner med sin gitarr och sjunger med ”raspig” röst, jag vet inte vad det kallas mer än att jag gillar hans röst. 

(Det var beröm alltså) 

Jag drömmer mig bort lite och funderar över vilka som stod på den här scenen den allra första gången? Jag törs inte ens gissa på något eftersom jag är helt novis inom teatern. Men skulle ha varit spännande att fått se – nu.

Dock är bilderna helt färska.

Här och nu känner jag ett lugn och en ro. Jag sluter mina ögon och lyssnar på musiken medan mina tankar fladdrar iväg.

Små, små svidande ord skaver inombords.

Sådana som inte borde brys om.

De svider i alla fall. Lite.

För det är inte sant, det som sagts.

Om mig..

Jag drar ett djupt andetag och ruskar lite på mig.

Säger inombords:

”Du har inte tid med larv, Åsa!!”

Små skvallerord som vandrat från mun till mun.

Av mina ”vänner”

Som till slut nått offret...

Jag!!

Gulp!

Snyft, inget att bry sig om.

Men känns ändå.

Vi är sådana, vi människor.

Skvallermänniskor

Njuter av att veta, njuter av att kunna berätta.

”Hänt i veckan!!”

Jag bestämmer mig för att mitt liv nog inte är så intressant att prata om nästa vecka.

En gammal klyscha säger:

”Det är de som inte har nog händelserika liv själva, som skvallrar”

Ja, så måste det nog vara!

Lyllo mig!

Lite ordsvid tål jag!

Jag är samma människa ändå.

Men jag kanske inte har samma vänner nästa vecka.

Och de kanske inte har mig.

Häpp!

Kram för idag!

Kompatibla människor, är du och jag det?

Kompatibla människor

Jag ligger under mitt mjuka fluffiga täcke, huvudet vilar på kudden som format sig efter min nacke, mmmm såå skönt. Jag gnuggar mina små ögon som ett trött litet barn.

 Min egen sovvärme finns kvar och det är sådär mysigt och varmt så att jag helst skulle vilja ligga kvar hela dagen. Det är söndag så jag kan faktiskt om jag vill. Det prasslar mjukt när jag sträcker på armar och ben. Påslakanets vinröda färg ser svart ut i det svaga ljuset i fönsterlampans sken från köket. Persiennerna gör mitt kombinerade sov och TV-rum mörkt men en blick på klockan säger att det måste ha börjat ljusna så smått därute. Jag drar in ett naket ben under täcket igen.

Jag blundar och tänker att jag borde passa på att somna om. Lägenheten är så pass städad att det duger åt mig och jag har egentligen inget jag måste göra idag. Gäääsp, jag kan lugnt ligga kvar och sova ett par timmar till.

Men min inbyggda rastlöshet gör att hjärnan går igång:

Hm… min kudde har anpassat sig efter mitt huvuds form..

Anpassningsbar, överensstämmande, kompatibel… Det sista gäller datorer tror jag, men det betyder ju samma sak... Kompatibel människa, är jag en sådan tro? 

Är du?

Jag bestämmer att det är när man anpassar sig efter andra människors önskningar och viljor för att de ska må bra och för att de ska tycka om en`! Man vill ”passa ihop” med sina medmänniskor. Det här är en helt naturlig sak, för det gör alla sociala och normalt funtade människor för att allt ska flyta på.

Om jag träffar dig vill jag ju att du ska trivas och känna dig bekväm med mig, jag vill bekräfta det du säger men även säga min mening om jag har en annan åsikt, det kallas att ha ett samtal eller diskussion. 

(Å herrregu vad jag låter klok idag)

Huvudsaken är att man inte går över gränsen och glömmer bort vad man själv vill och tycker bara för att bli omtyckt.

I ett förhållande, vare sig det är med en partner eller en vän, är det viktigt att man anpassar sig.

Eller – det är viktigt att BÅDA anpassar sig

Respekt, tillgivenhet och lyhördhet

Är viktigt.

Det är lätt att viljan att det ska fungera är större än medvetenheten om vad man själv vill ibland.

Jag vet vad jag är bra respektive dålig på

Jag är lite för anpassningsbar, lite för godtrogen och lite för misstänksam. Mycket fantasi har jag, är lite för nyfiken ibland och mycket påhittig.

Fruktansvärt lat emellanåt och samtidigt pedantisk.

(vissa dagar bara) (långt mellan gångerna)

Jag kan bli överglad och överledsen, men även befinna mig däremellan.

 All i ett liksom.

Typ ganska normal (tror jag)

Jag vägrar att leva mitt liv i tristess och dö ångerfull utan att ha skrattat, levt och njutit så mycket jag bara kan. Jag är ingen väntare, det ska hända saker för att jag ska må bra. Kalla mig rastlös för det gör jag själv

Jag känner mig lugn och trygg i den person jag är.

Men märker du att jag bara ler fånigt åt allt du säger så har jag nog fullt upp med kompatibiliteten, (haha, vilket ord det blev) putta till mig då och säg åt mig att skärpa mig.

(Men rätt vad det är kanske jag gått och blivit kär, då ler jag också fånigt)

Kram för idag!

I nästa blogginlägg så lovar jag härmed att det ska bli helt färska utebilder. Ty jag har snart fotat allt som är värt att fota i lägenheten tror jag.

Själv!

Själv!

Det är november och lördagseftermiddag

Det fick bli innebilder idag
Frusen och trött iddes jag inte gå ut

Dagen har varit solig men iskall, jag har jobbat och kom just hem till en helt öde och tom lägenhet. Min son är hos sin pappa.

Jag bor själv nu.
Jag bestämmer själv.

Själv.

Helt själv.

Det är ingen som väntar på mig när jag kommer hem... 
Ingen som blir glad att jag äntligen dyker upp... 
Det känns lite tråkigt...

Fast jag vill inte tillbaka till det ställe jag just lämnat, där är jag klar.

Jag och min syster med vår mamma = Lycka!

Jag kommer på att jag skulle vilja ha en mamma.

Min mamma dog när jag var 39, åtta år sedan nu.
En mamma som står och väntar med våfflor och alltid är på min sida, vadsomän, liksom. Suck..

Jag steker ett ägg och funderar lite:

Fast visst jag klarar mig själv. Visst?

Jag har mina barn som kommer då och då, jag har mina syskon, jag har alla mina vänner, och jag nosar lite på ny kärlek.

Fast mest är jag själv, jag lyssnar på mina tankar.

Fasiken vad klok jag är!

Ibland...

Fast just nu känner jag mig ensam.

Jag sitter i mörkret i mitt stora kök och skriver, min fina stora klocka tickar tryggt på väggen. Lisa Ekdahl sjunger lågt i TV-rummet. 
Jag har tänt ett ljus på ekbordet. 
Alltså -
 jag har ju det helmysigt, helt själv! 
Jag flinar i skumljuset.

Dammet bjuder jag på

Varför vill vi höra ihop med någon? Är det viktigt? 
Någon att handla med på ICA, någon att mysa med i soffan, någon att prata med och älska…

Hm.. fast handla fixar jag ju helt själv. 
Mysa kan jag göra själv, tjocksockar, kuddar och gofilten löser det åt mig. 
Pratar med mig själv gör jag mest varje dag redan. 
Älska mig själv gör jag, tror jag, typ tycker om i alla fall.

Äh, Åsa du fixar det här, helt själv. Om du vill.

Tja, jag får väl se vart livet och kärleken leder mig den här gången

Kram för idag!

Ron...

Ron...

 

Tyvärr så har jag inte prioriterat fotandet denna period
Det får bli lite gamla repriser idag
 

Himlen är dovt svartorange ikväll

På E4an rullar däck oavbrutet

Nu är jag här

I mitt nya hem

Jag lyssnar efter mina grannar

Anar steg, musik och röster

Känner mig trygg

Jag sitter ensam. Fast inte ensam

Livet pågår hela tiden

En ändring av den tänkta rutten

Återigen

Suck!
 

Men vad gör det egentligen?

Förutom att rynkorna blir fler

Jag torkar det blöta på mina kinder och byter tankebana





 

Känner tacksamhet över alla slags liv jag provat

Alla olika människor jag mött

Allt jag lärt mig

Jag kommer inte att leva för alltid

Tänk vad mycket jag har i min livsbag
Redan!

Jag känner ron i kroppen komma

Trots att hälften av alla kartonger står ouppackade i ett hörn

Att jag lämnat en välbekant tillvaro
Att, att...
 

Som värme sprider den sig i min kropp

Förnöjd dricker jag mitt te i mitt nya vardagsrum

Med ett leende glor jag på den fula tapeten i hyresrätten

och inser att jag är redo för nya utmaningar

Välkommen tillbaka till dig själv Åsa!

 

Kram för idag!