Tjejfest, universum och att diska i takt

Om vår litenhet blev jag varse i morse. 

Den lilla röda pricken som är vår måne, och vanligtvis gul, blev rödare och rödare. Och härnere stod jag och glodde mot skyn, halvt ihjälfrusen för att det var tjugo grader kallt. 

Jag stod där påbyltad till tänderna för att få se pricken, men det var såå värt det. Jag blev ännu lugnare och tryggare än förut. 

Tänkte på mina små, små problem i livet. Som om universum brydde sig?

 Min lilla bubbla som är jag är en av cirka tio miljarder. Jag blundade och kände hur alla våra viktiga saker inte spelar någon roll i världsalltet. 

Vi kämpar mot sjukdomar och orättvisor, vi rakar benen, köper Porschar och vill ha kärlek och lycka. Vi gråter, skrattar, lever och dör. 

Jag fick lust att bo i ett hus ensam långt ute på landet men kom på att jag är mörkrädd. Vi är tio miljarder helt unika små bubblor! 

Självklara grejer men bra att bli varse emellanåt.

 I lördags mullrade det på Storgatan, skratten studsade mellan väggarna i min fortfarande taveltomma lägenhet. 

I min soffa, med musik i bakgrunden, tusen tända värmeljus för mysfaktor och värme delade vi gemensamma och vitt skilda erfarenheter denna lördagskväll och gjorde den till en välbehövlig energiboost mitt i tråkjanuari. 

Vi dryftade (lite) politik, rädslor, svek, glädjeämnen och våra finaste minnen bland annat. Vi spelade ett ”spel” som jag kan rekommendera:

 Vertell?s, heter det. 

Frågor som du gör djupa eller ytliga, du bestämmer själv. 

Nöjd somnade jag i alla fall inpå småtimmarna som en liten gris och snarkade säkert som en stor. Ja, det brukar bli så efter lite vin har jag hört.

Jag vaknade morgonen efter med ett leende på mina läppar – det höll i sig ända tills jag såg diskbänken.. 

Men inte ens den fick förstöra min uppåtgående glädjekurva. 

Med bh, trosor och tjocksockar drog jag igång gamla hits och diskade tametusan alltihop i takt. Och snabbt gick det.

Ikväll har jag städat lådor och tvingar mig själv nu att skriva mina tankar, allt för att inte fastna i TV-träsket. 

Min son och jag hänger i soffan, han kollar mobilen samtidigt som han kollar såpor. Jag sitter med snäckor i öronen med skön musik och koncentrerar mig djupt på mina ord. 

Ett sätt att umgås med sina barn! ........ typ.

Kram för idag!

Om liv och död, typ

Om liv och död, typ..

Tidigt på morgonen går jag, klockan är bara sex. 

Trafiken på överstan är gles, nästan obefintlig. 

Jag kan snedda över gatan hur ofta jag vill utan att se mig för. 

Se mig för behöver jag bara göra om jag inte vill dratta omkull i halkan, ty många fastighetsägare, speciellt vid det gröna och det blå huset, har ingen aning vad de skulle kunna bli skyldig mig. 

Så därför går jag snällt (både mot mig och dem) mestadels mitt i gatan där det är rikligare med grus. (Jo, jag har nyinköpta broddar därhemma, men när jag sist använde dem så fick jag vända tillbaka och plocka upp dem så ofta eftersom jag klivit ur dem så det var inte roligt) Jag trippar så gärna. 

Det är fortfarande svart ute, nere på stan ligger gågatan öde, julbelysningen svajar i vinden och golvvärmen har synliggjort gatstenarna. Jag har vant mig vid min promenadväg till jobbet och tycker att det är ganska skönt att ha hela min stad för mig själv, speciellt på tidiga morgnar – tänk att starta som en zombie och tjugo minuter senare anlända till jobbet som en nyponros. Kinderna är rosaröda i alla fall.

Jag fixade jul och nyår med bravur, jag valde med omsorg lugna alternativ och hann träffa både vänner och familj. Gå på lunchmusik i kyrkan, midnattsmässa på julafton och dansa så ofta jag kom åt,ibland hemma ui vardagsrummet. Viktigt att komma ihåg när julångesten kommer om elva månader, det går att överleva.

Fast förra veckan höll jag på å dog. 

Trodde jag, det var en fruktansvärd upplevelse. 

Jag hade haft svårt att somna, låg timme efter timme och kämpade. 

Så! 
Helt plötsligt, när jag vände mig på sidan kom sömnen! 

Jess!! hann jag tänka, den liksom överföll mig. 

Ni som fött barn vet hur det känns när moderkakan liksom varmt snurrålar sig ut (Usch, va äcklig jag är, ber om ursäkt) 

Men så kändes det i mina ben, de liksom snurrålades iväg och försvann. Jag blev rädd och försökte öppna min mun men mina läppar var helt stela. 

Jag försökte skrika men det kom bara väsande, kvidande och konstiga ljud.

 Jag låg på sidan och försökte sträcka ut mina böjda armar, men det gick inte, min kropp var helt stel. Jag var förlamad!

”Det är nu jag dör” tänkte jag. Såhär känns det...

 Jag fick för mig att någon som låg bakom mig hade tagit stryptag runt min hals.  Jag har ingen aning hur länge det pågick men efteråt låg jag länge med bultande hjärta och försökte förstå vad som hänt. 

Och somna igen, det vågade jag absolut inte – tänk om det skulle hända igen?

Eller var det bara en otäck dröm? 

Jag ville tro det men när jag började berätta för mina vänner så fick jag reda på att det förekommer att kroppen kan somna före hjärnan. 

Det kallas sömnparalys. 

Vissa händer det ofta, andra en till två gånger i ett helt liv. 

Mig har det faktiskt hänt en gång förut, men då var jag övertygad om att det var en dröm. 

Har du varit med om det någon gång? Berätta gärna för mig, jag vill veta mer!

Vidare har jag i mitt 38-åriga diabetesliv fått en ny insulinpump! 

Det är en sort som ska göra mitt liv ännu lättare. 

Jag inser att den kommer att göra det, snart. Bara jag har lärt mig… 

Den vill bara att jag berättar för den hur många kolhydrater jag tänker sätta i mig så doserar den efter mina förinställningar. 

Den är revolutionerande för oss diabetiker och kom till Sverige i höstas om jag förstått det rätt. 

I begynnelsen gav jag mig själv en spruta morgon och kväll, mina lår var noga inrutade så att jag skulle variera injektionsställe. 

Jag skulle äta fyra potatisar, lite kött, grönsaker och två knäckebrödsmackor till lunch och middag. 

Äta äckliga osötade gräddbakelser på kalas och aldrig få samma mat som de andra i skolan. Att alltid få känna sig annorlunda i tonåren kan vara känsligt. Inte konstigt att jag bojkottade alltihop ett tag. 

Nog om det nu, ville bara berätta.

Januari 2019 är halvt gången - vinter, snö och kyla alltså och jag sitter i mitt vardagsrum med tjocksockar och tjockkofta och längtar tills jag får ha shorts och linne igen.

Kram från mig!