Livet!

Livet!

Jag ligger i min säng.

Det känns som om jag vore fylld med bly. 
Huvud, armar och ben ligger tunga mot underlaget.  

Snart ska jag ta mig upp. 
Snart..

 Igår kväll bestämde jag mig för att lägga mig tidigt och lyssna på en bok. Mmm, bara för min egen skull! Hör ni så mysigt det låter? 

Tänkte så jag med…

Varje kväll, plus vid ett flertal tillfällen varje dag så checkar man som diabetiker sitt blodsocker. När man heter Åsa och avviker från sitt invanda mönster med till exempel en lyssnarbok så kan det hända att man glömmer sådant som man gör vareeeviga kväll.

I alla fall så glömde jag kolla igår kväll. Medan jag låg där och mös så började jag känna mig lite yr..? Jag rynkade mina ögonbryn. Visstif…blodsockret! Jag rusade upp för att kolla, men försent… 

Vissa känningar kommer på ett kick, speciellt om man ansträngt sig fysiskt under dagen, vilket jag hade gjort. Svetten började rinna utefter min rygg, mina darrande armar och ben. 

Det känns som om man sprungit ett maraton, minst. Paniken var ett faktum. Det spelar ingen roll hur många gånger man varit med om det, varje gång det går såhär snabbt så kommer paniken automatiskt, det är tur att autopiloten tar över och stoppar i mig kolhydrater för huvudet blir tomt. 

In med druvsocker, in med mat. Mycket mat. 

Jag spärrade upp ögonen för att kunna se, vartannat öppet blink blev annars svart. Det är olika hur länge det håller i sig, men en kvart ungefär, beroende på vilka kolhydrater jag får i mig. 

Efteråt slet jag av mig den sjöblöta t-shirten, hämtade en handduk för att torka av mig det värsta, drog på mig torra kläder och så snabbt ner under filtar och täcken. 
Puh! (Allt går att tvätta. Senare) 

Frossan som kommer efteråt är helvetisk. Ja, jag borde ha tagit mig en lång och varm dusch, men kraften till det fanns liksom inte. Illamåendet av all extra mat kommer som på beställning. 
Det är ett rent helvete att få insulinkänning.

DÄRFÖR 
ligger jag här nu med huvud, armar och ben av bly. Rummet är fortfarande mörkt, sängen är mjuk och jag känner för att ligga kvar hela dagen.

 Tankeverksamheten går trögt idag.

Få se… vad MÅSTE jag göra idag? Min fjortonåring blir femtonåring imorgon, med min dåliga planering så blir det ofta i sista stund jag får tummen ur och ordnar sådant. Så, en tur till staden är oundviklig.

 Jag blir TVUNGEN att kliva upp. Snart….

Ska bara ligga och fundera en liiiten stund till:

Jag tänker på alla våra dolda handikapp, 
leverne och på hur lite vi vet om varandra. 
Egentligen. 
Vad händer när dörrar stängts 
och vi tar fram våra rätta jag? 

Därhemma, där kan vi vara oss själva.

Någon smörjer sina psoriasiseksem, någon vilar sina värkande lemmar. Ytterligare någon läser på alla förpackningar för att hitta något som han kan äta utan att må dåligt. Någon lider av svår ångest, någon ska skiljas, någon har just fått ett cancerbesked, någon blir misshandlad. 

Och någon sitter ofrivilligt helt själv….

Jag blir så ledsen när jag tänker på det. 

Men det här är livet, alla har något, ingen lever ett perfekt liv. 

För det finns inte.

Det går upp och så går det ner. 

Livet. 

Sorg och lycka om vartannat.

Usch vad sorgligt inlägg det blev idag!

Måste vända på det lite… 

Vänta!

Någon ska gifta sig!

Någon har just fått ett nytt jobb!

Någon har just blivit förälder!!

Någon ska på dejt!

Någon ska ut och resa!

Någon är lycklig bara för att!

Så! Puh! 

Jag höll på att börja gråta där ett tag.

Nä nu ska jag sätta på mig lurarna 
OCH 
checka mitt BS innan jag åker och handlar present!

Kram för idag!

Inte så pigg idag inte..