Jag har börjat jobba!

Jag har börjat jobba!

Javisst!
 Det kunde ingen tro!

Inte jag och inte mina vänner.
Inte min kurator eller doktor heller.

När jag blev tillfrågad NÄR jag skulle komma tillbaka till jobbet så lovade jag att komma och prova på i alla fall.

Det kändes ok – just då..

Skräckslagen över vad jag just hade lovat satt jag efter samtalet och stirrade tomt framför mig.

Inte kan väl jag jobba – än?

Va??

Hur vet man det?

Svar:

Man provar när man känner sig redo!

Men är jag redo då??
Iiingen aning!?
Jag känner mig ju mera alert, men hur ska man veta om man är redo??

Ok - Prova var det!

På darriga ben klev jag försiktigt över tröskeln till jobbet och undrade om jag var dum i huvudet. För ynka fem veckor sedan grät jag när jag lämnade stället….  Jag kraschade helt enkelt!

Första dagen blev skakig, jag kände mig sakta för. 

Hur känner jag nu? Fixar jag det här? Vad händer om…? 

Tänk om jag har för bråttom…? Hur kändes det förr  - innan? 

Frågorna snurrade i huvudet, oron snurrade i magen. 

Jag blev trött men kände också en glädje över att vara tillbaka.

Vartefter dagarna har gått så har det känts bättre och bättre, det känns som om jag är på banan igen! Väldigt nära i alla fall. 

Det är väl bra om man känner sig för, men det kan lätt bli att man känner efter lite för mycket också. (Jag gjorde det - först)
Sedan slappnade jag av och tog dag för dag.
Går det inte så går det inte, inget att skämmas för.

Jag har ingen aning om jag kommer att hamna i samma sits en gång till, men jag hoppas och tror att jag känner igen tecknen nu.

Håll tummarna!

Nu har jag jobbat halvtid i en vecka och jag känner en energi som jag inte gjort på jag vet inte hur länge. Det är roligt! 

Jag gillar ju verkligen mitt jobb!

Fyra timmar om dagen är det ultimata, så skulle alla få jobba. 

Jag är inte urtrött när jag kommer hem, utan pigg och glad!

Och så sover jag hela nätter!!

Det tror jag har varit den största boven – sömnen som försvann. 

Får man inte sova tar man slut, till slut.

Nu till min återvunna energi:

Idag när jag kom hem gick jag raka vägen och drog upp de en och en halvmeterhöga ogräsen som jag suttit och tittat på från köksfönstret men inte orkat gå ut och dra upp. 

De har stått hela sommaren och "buskat" till sig.

(Min sambo hävdar att det är en vacker buske, men jag har fått reda på att det är sådana som brukar växa i potatislandet, haha.)

Bara att göra det (det tog cirka tio minuter) fick mig att skratta inombords. 

Jag kände mig såå nöjd!

Golven är torkade (vissa av dem)och tvätthögen har krympt.

När man mår ”normalt” är allt så enkelt och självklart!

Jag har till och med börjat skriva på min bok igen! 

Den har legat i träda i över ett halvår…

Nu ska jag inte hoppa alltför högt, det finns många som haft för bråttom tillbaka till livet. Men just här och nu mår jag toppen. 

En dag i taget!

Min strategi:

Jag -

-          Matar mig själv med positiva tankar.

-          Försöker att inte oroa mig.

-          Skjuter över göromål på andra.

-          Lovar inte för mycket.

-          Latar mig när jag känner för det.

-          Tänker banne mig lära mig att säga NEJ när det behövs.

Det är skönt att inse att jag gör det här för mig egen skull.

För den enda jag med säkerhet vet att jag kommer att måsta dras med hela livet är jag själv så det gäller att jag och jag inte blir ovänner.

Om någon skulle undra vars mitt gamla jag for så får de leta.

Kram för idag!