På min gata i stan....

På min gata i stan….

36, 37, 38… Suck, snaaart uppe. Flås, flås. 

Sex trappor med 8 steg i varje är det upp till vår nya lägenhet, jag lufsar i sakta mak upp till boet. Jag inser att mina byxlårsömmar kommer att behöva breddas med kilar innan våren men å andra sidan får jag vardagsmotion och det är ju bra. Vill jag ha lite extra motion behöver jag bara bära en tung tvättkorg två trappor till… (Eller gå ner i förrådet, längst ner, längst in och med dubbla valvdörrar innan) (Fingrarna slinter på tangenterna av rinnande handsvett, ty jag går inte ner dit själv. #mörkrädd)

Vi är alltså inflyttade och klara nu, min son och jag.
Högt uppe på stan och högst upp i huset, smart. Eller...

Mina vänner har burit mina ägodelar alla våningar utan att klaga medan jag bara har latat mig. Mitt jobb har varit att packa upp allt. Två veckor har gått och vi känner oss redan naturligt som hemma, konstigt men så är det.

Lägenheten är ljus och fin med insyn från alla håll….

 Ja precis, jag kan inte kliva upp naken på natten för att kissa.

Inte för att jag brukar det men om jag skulle råka få lust.  

Jag tillbringar nu dagarna mestadels med att surfa runt för att hitta lämpliga möbler att fylla rummen med. När man flyttar från tvåsamhet till ensamhet kan det bli så om man inte ägde några av möblerna innan.

Vidare har jag varit hos tandläkaren, inget att berätta om egentligen, men uppfödd på nyponsoppa i nappflaskan som jag är samt rökare i delar av mitt liv så har jag förståeligt nog besökt honom ett antal gånger. 

Ändå har jag den värsta tandläkarskräck du kan tänka dig. 

När jag sitter där och gapar med vitnande knogar om armstöden och tårar som väter mina polisonger (typ, tror ni fattar) försöker jag alltid tänka på något roligt och fint minne:

På mina barn när de var små..... 

När jag var i något varmt land där jag mådde gott.....

 Eller ”Om en timme är jag FRIIII!!”

Jag kan säga att den här gången funkade det inte.

Jag såg bara på insidan av mina ögonlock allt min fantastiske tandläkare berättade att han gjorde. Min stackars tand som blev borrad i, hur tandköttet slets itu och hur nerverna krullade sig och skrek när de blev nuddade. 

(Jag vet, jag överdriver) 

och

 (han sa inte det, men..) 

Jag skulle i alla fall vilja ha tips på hur man blir botad.

Mina hundkrockskador tar allt längre uppehåll med att ge sig tillkänna, jag vaknar dock nästan alltid med en sprängande värk i nacken och bakhuvudet. Ibland försvinner det när jag varit uppe en stund och ibland behövs lite Alvedon. Jag ska prova på att jobba lite nästa vecka, det känns bra för jag har, från att ha behövt hjälp med det mesta, börjat bli kreativ. 

Jag har målat lite loppismöbler.

Jag är för frisk för att gå hemma och skrota nu. 

Dessutom längtar jag tillbaka.

Dagens allvarsord får bli ”Tro inget innan du vet den rätta sanningen”

Kram för  idag!