När batteriet tar slut..../ Del 1

När batteriet tar slut..

Jag sitter på bryggan, den är lite fuktig av dagg. Klockan är bara fem på morgonen, jag vaknade av solen som lyste in i hallfönstret och trängde sig in i glipan i sovrumsdörren.

Vem kan ligga kvar då?

Jag klev upp, drog på mig tights, tröja och en jacka med många fickor. Fickorna behöver jag för att få med mig mina olika objektiv till kameran.

Med röda gummistövlar gick jag genom det helt tysta landskapet ner till sjön.

Dimslöjorna drar dansande fram på vattnet, det är omöjligt att fånga det rättvist på bild, det är fascinerande!

Solens strålar fångar droppar i gräs och på blad.

Jag lägger mig ner på den fuktiga bryggan, det är strunt samma. Jag kan byta kläder när jag kommer in. Himlen är helt ljusblå, inte ett moln.

Jag drar djupa andetag och försöker fundera på varför jag mår som jag mår.

Jag brukar ju ta varje tillfälle att insupa skönhet, och må bra..
 Men jag har ändå lyckats passera någon gräns...

Jag ska förklara:

Mitt huvud glömmer banala ord

Enkla saker känns oöverstigliga

Nätterna blir korta med bara några få timmars sömn

Frågar någon hur jag mår, kommer tårar..

Va? Vad händer med mig?

Jag förstår inte?

Jag som snusförnuftigt brukar tala om för andra hur de ska leva för att må bra...?

Huggen i bröstet som kommer oftare och oftare har fått mig att inse att det här är allvar.

Jag kan förstå att människor som inte varit med om detta undrar om jag simulerar

Fast tanken på det gör det hela ännu jobbigare.

Ta det lugnt Åsa! Oroa dig inte!

Sådana råd funkar liksom inte längre.

Jag har passerat någon slags gräns..

Jag har förstått att jag gått på för hårt

Jag har kört på som jag alltid har gjort

Jag som alltid ska vara så himla klok....?

Tiden för återhämtning har jag missat..

Alltid redo, alltid alert.

Le Åsa, le!!

Dags att ringa doktorn!!