Berg och dalbana/ Del 3

Berg och dalbana

Jag ligger på ett vitt fluffigt moln. 
Ovanför mig en oändlig blå himmel. 
Opassande tankar snärtar jag iväg. 
Jag har kommit en bit på väg. 

Jag övar hela tiden.

Jag fick frågan om varför jag skriver om det här som kallas utmattningsdepression. 

”Är det för att du vill att folk ska tycka synd om dig?” Nä, tyck inte synd om mig, jag har helt och hållet mig själv att skylla. Jag skriver för att jag många gånger själv undrat, innan jag själv blev drabbad. Och med över tusen läsare på varje inlägg så inser jag att det berör många.

Molnet, som egentligen är mitt vita fluffiga täcke och ligger utslängt på gräsmattan, känns som sval bomull den här stekheta dagen. 

Jag blundar och funderar över dagen.

I morse hade jag tid hos kuratorn. Visste ni att det än idag finns människor som tycker att det är skämmigt att gå till en kurator? Än värre en psykolog? I vissa familjer skulle de lida hellre än att gå till en professionell människa som kan tillhandahålla redskap för att hantera svåra situationer. Jag läste någon gång om att var femte människa någon gång i livet behöver professionell hjälp av en kurator.  Inte konstigare än att varenda en av oss behöver hjälp av en vanlig doktor åtminstone ett par gånger i livet, tycker jag.

Jo, jag var på väg till kuratorn i morse. Kände mig som vanligt ungefär, började tvivla på att jag kanske inbillat mig allt detta. Jag har väl inga problem? Jag kanske ska åka in på jobbet och anmäla mig frisk? 

När jag var framme och skulle parkera började hjärtat banka okontrollerat, jag blev sittande en stund med tårarna rinnande. De gick inte att hejda. Utmattad in i märg och ben skulle kunna beskriva det jag känner. Ett stort tryck över mitt bröst som om en jätte trycker sin jättehand över mig.

Besöket avklarades, jag åkte hem och grät ohejdat av rädsla och hjälplöshet inför något jag inte kan kontrollera, innan jag somnade på en blöt kudde.

Min sambo är underbar och tar hand om mig, lagar mat, fixar och grejar så att livet ska vara enkelt för mig. Tanken på hur länge han kommer att orka snärtar jag iväg, jag orkar liksom inte oroa mig för det nu. 

Vi gick in på en affär idag, jag tänkte stanna i bilen men gick med bultande hjärta, solglasögon och med min hand tryggt i hans in på affären. 
”Vad är du rädd för?” frågade han. 
”Jag vet inte” svarade jag. ”Kanske att jag måste anstränga mig och vara trevlig mot någon”….. 
Ja, så är det, att vara trevlig mot någon känns stort som ett isberg. Jag kommer inte att utsätta mig mera för detta än på ett tag. Krampen över höger bröst kom när jag satte mig i bilen igen.

Utmattningsdepression heter det, fast deprimerad känner jag mig inte, jag skrattar fortfarande åt min sambos dåliga skämt. Jag känner mig bara så oändligt trött. Ledsen är jag för att jag inte vet hur jag ska hantera det och hur länge det kommer att ta innan jag är som vanligt igen.

”Du kommer aldrig att bli som vanligt igen” säger de som vet. Bara den tanken är oändligt skrämmande. Fast den jag var körde ju över mig själv med ångvält, och den vill jag ju inte bli igen, så vi tar en dag i sänder. 

Jag vill passa på att tacka för alla uppmuntrande meddelanden jag fått från både vänner och sådana jag inte känner ännu, jag försöker svara när jag befinner mig högst upp i berg och dalbanan.

Kram från mig

En dag i sänder....