Grattis!

Grattis! 

Till er alla, ett nytt år! 

På era kommande födelsedagar, namnsdagar, bröllopsdagar och liknande - 
Grattis, den här rosen är till dig!

Jag har blivit så oroväckande glömsk på sistone och jag fick ingen ny minnesbank i julklapp 
- så för att förebygga så säger jag det i förväg.

Än så länge är det bara lite tokiga tilltag man kan fnissa åt men jag inser att det tyvärr kommer accelerera med åren.

Tre episoder från senaste veckan:

”Att nyckeln låg i min jackficka spelade ingen roll, ty den aktuella jackan var inte den jag bar vid tillfället nyckeln behövdes.…” 
Vi hade enkom åkt hem för att hämta nycklarna, just innan vi åkte var jag säker på att jag skulle bli snyggare i en annan jacka.... 

Något som säkert har hänt de flesta dock.

Åtgärd: Nu har jag ALLA nycklar i samma knippa.
(Den väger ett ton ungefär)
Och samma fula jacka! 
Jämt!

----

”Att mobilen med betalkortet i blev placerad i en påse med lunchburkarna på golvet bakom förarsätet i en lånad bil var inget som brukade inträffa så att iskalla kårar hann uppfattas i stormens gömmande snö när bilen var tillbakalämnad och bilfirman stängt och varorna på bandet skulle betalas är egentligen inget konstigt” 

Puh, vilken lång mening. 
Läs den igen så förstår du.

En sak som kanske inte de flesta varit med om.

Åtgärd: Mobil fasttejpad i min hand samt betalkortet limmat i pannan.

---------

Att mobilen låg under snön, det var jag helt säker på

”Att trosor och strumpor brukade hämtas i lägenhet tre och tas till lägenhet två hörde till de vardagliga sysslorna så att det missades den här speciella dagen var oroväckande 
(Lägenhet nummer ett var redan tömd)”

Antar att det sista citatet behöver förklaras….

Med ett tredelat boende den sista månaden 
(Vi har totalrenoverat vårt kommande boende och blir inom kort sambos) 
så har en del missöden varit ofrånkomliga, 
en viss avsaknad av konsekvent ordning blir inte bättre av sådant.

Det här var tredje dagen av förbannad värk i mitt högra lår/ höft:

"Jag upptäckte redan efter morgonduschen att den undre och nedre beklädnaden 
inte befann sig i samma lägenhet som mig 
men tänkte att jag ordnar det snabbt på min väg till jobbet, 
att slinka in och fullkomliga min klädsel skulle bli en lätt sak!

Problemet var bara att jag kom till jobbet utan att ha fullföljt min plan… 
Nåväl, extrastrumpor har jag alltid i mitt skåp och inte en enda på denna planet skulle få veta att det andra saknades.
(Usch och fy att jag berättar det nu ens) (Jag rodnar passande) 
Jag jobbade och haltade (och svor lite åt smärtan) hela dagen vilket föranledde ett kvällsbesök direkt efter jobbet på vårdjouren bredvid akuten. 

Jag kände mig supersmart när jag föreslog att jag skulle kunna bli avsläppt utanför och själv linka in för att träffa läkaren som skulle lösa min gåta. 
Sagt och gjort och där satt jag nu hos min kommande frälsare och berättade om mitt dilemma. 

Det visade sig att jag hjälpt honom och hans fru på mitt jobb, sådant är så kul!
Vi pratade lite om det och efter det bad han mig att ta av mig byxorna och sitta upp på britsen så att han skulle kunna kolla på mitt onda lår/ höft. 
”Ok!” sa jag käckt.

 Jag knäppte upp min byxknapp och kom juuust innan neddragandet av gylfen på den jävulska sanningen! 
Jag befinner mig inte här och nu, tänkte jag desperat. 

”Har du sådär ont?” frågade doktorn och jag insåg att jag gömt mitt ansikte i mina handflator. 
Jag tittade skamset upp och visste inte vad jag skulle svara. 
”Eh… jag eh… är ingen pervers gammal kärring så du vet..” 

Jag svamlade säkert när jag berättade om vår förestående ihopflytt i lägenhet nummer tre och att jag nu bodde i min blivande sambos lägenhet, nummer två, men min egen lägenhet, nummer ett, den hade en ny flyttat in i redan minsann och för att inte dra för mycket till tvåan så tog jag bara det jag behövde varje dag från trean, däribland trosor…. ” 
Han log inte.
Alls.

 ”Fast du är ju doktor” sa jag och tänkte att jag måste skärpa mig. ”Och jag har lååång tröja” nu vågade jag le lite, inte för mycket, det skulle verka perverst.

Jag drog ner byxorna och ner tröjan så långt det gick. Jo, ja, det giiick bra. Jag överlevde och doktorn överlevde. Han var nog van vid annorlunda patienter (hoppas jag) Men känslan när jag kom på det var overklig, skämmig, asjobbig och jag ville verkligen bara gå hem. 

Suck! 

Tror endast några få på vår planet varit med om detta.
Och - jo,jag vet att det är en världslig sak - ville bara förmedla min känsla.

Åtgärd: Jag har alltid flera par trosor på mig! 
Nä skojar, i jackfickan såklart! 

Bredvid alla nycklar.

Om du, doktorn, skulle råka läsa det här så ska du veta att det veerkligen var såhär hemskt som jag skriver, det var därför jag stammade.

Vad som hade hänt i mitt ben? En överansträngning, inflammation i muskelfästet i låret. Tar jag bara mina tabletter och smörjer så kan jag gå igen.

En sak som också drabbat mig med full styrka sista tiden är sekunders-vallningar. Det känns som om jag rodnar på hela kroppen skitsnabbt. Som om jag befinner mig i stekhet sol (typ Thailand) flera gånger varje dag. Mycket märkligt men lär bli billig semester i år.

Nä nu ska jag gå och hämta en lussebulle. Den förra jag hämtade försvann, någon måste ha tagit den medan jag suttit och skrivit. 

2018 ska bli ett roligt år.

 Jag har återfått lusten att skriva och jag känner att jag tänker positivt igen.

Grattis igen, till er och till mig. Det här ska bli ett bra år för oss alla!

Han verkar gilla mig ändå!

Kram för idag!