Livet!

Livet!

Jag ligger i min säng.

Det känns som om jag vore fylld med bly. 
Huvud, armar och ben ligger tunga mot underlaget.  

Snart ska jag ta mig upp. 
Snart..

 Igår kväll bestämde jag mig för att lägga mig tidigt och lyssna på en bok. Mmm, bara för min egen skull! Hör ni så mysigt det låter? 

Tänkte så jag med…

Varje kväll, plus vid ett flertal tillfällen varje dag så checkar man som diabetiker sitt blodsocker. När man heter Åsa och avviker från sitt invanda mönster med till exempel en lyssnarbok så kan det hända att man glömmer sådant som man gör vareeeviga kväll.

I alla fall så glömde jag kolla igår kväll. Medan jag låg där och mös så började jag känna mig lite yr..? Jag rynkade mina ögonbryn. Visstif…blodsockret! Jag rusade upp för att kolla, men försent… 

Vissa känningar kommer på ett kick, speciellt om man ansträngt sig fysiskt under dagen, vilket jag hade gjort. Svetten började rinna utefter min rygg, mina darrande armar och ben. 

Det känns som om man sprungit ett maraton, minst. Paniken var ett faktum. Det spelar ingen roll hur många gånger man varit med om det, varje gång det går såhär snabbt så kommer paniken automatiskt, det är tur att autopiloten tar över och stoppar i mig kolhydrater för huvudet blir tomt. 

In med druvsocker, in med mat. Mycket mat. 

Jag spärrade upp ögonen för att kunna se, vartannat öppet blink blev annars svart. Det är olika hur länge det håller i sig, men en kvart ungefär, beroende på vilka kolhydrater jag får i mig. 

Efteråt slet jag av mig den sjöblöta t-shirten, hämtade en handduk för att torka av mig det värsta, drog på mig torra kläder och så snabbt ner under filtar och täcken. 
Puh! (Allt går att tvätta. Senare) 

Frossan som kommer efteråt är helvetisk. Ja, jag borde ha tagit mig en lång och varm dusch, men kraften till det fanns liksom inte. Illamåendet av all extra mat kommer som på beställning. 
Det är ett rent helvete att få insulinkänning.

DÄRFÖR 
ligger jag här nu med huvud, armar och ben av bly. Rummet är fortfarande mörkt, sängen är mjuk och jag känner för att ligga kvar hela dagen.

 Tankeverksamheten går trögt idag.

Få se… vad MÅSTE jag göra idag? Min fjortonåring blir femtonåring imorgon, med min dåliga planering så blir det ofta i sista stund jag får tummen ur och ordnar sådant. Så, en tur till staden är oundviklig.

 Jag blir TVUNGEN att kliva upp. Snart….

Ska bara ligga och fundera en liiiten stund till:

Jag tänker på alla våra dolda handikapp, 
leverne och på hur lite vi vet om varandra. 
Egentligen. 
Vad händer när dörrar stängts 
och vi tar fram våra rätta jag? 

Därhemma, där kan vi vara oss själva.

Någon smörjer sina psoriasiseksem, någon vilar sina värkande lemmar. Ytterligare någon läser på alla förpackningar för att hitta något som han kan äta utan att må dåligt. Någon lider av svår ångest, någon ska skiljas, någon har just fått ett cancerbesked, någon blir misshandlad. 

Och någon sitter ofrivilligt helt själv….

Jag blir så ledsen när jag tänker på det. 

Men det här är livet, alla har något, ingen lever ett perfekt liv. 

För det finns inte.

Det går upp och så går det ner. 

Livet. 

Sorg och lycka om vartannat.

Usch vad sorgligt inlägg det blev idag!

Måste vända på det lite… 

Vänta!

Någon ska gifta sig!

Någon har just fått ett nytt jobb!

Någon har just blivit förälder!!

Någon ska på dejt!

Någon ska ut och resa!

Någon är lycklig bara för att!

Så! Puh! 

Jag höll på att börja gråta där ett tag.

Nä nu ska jag sätta på mig lurarna 
OCH 
checka mitt BS innan jag åker och handlar present!

Kram för idag!

Inte så pigg idag inte..

Min nyfunna medicin!

Min nyfunna medicin!

Jag satt en hel dag på bussen och tåget förra veckan och bara njöt av att inte kunna göra annat.

Folk runtomkring pratade privatliv i sina mobiler, prasslade med påsar och par kysstes bakom sätena. 
Kändisen längst fram hördes i hela bussen när han skrattade, precis som på TVn. Fast han skrattade inte när jag blandade ihop honom med någon jag kände och hejade glatt, då såg han sur ut och jag tänkte ”stropp” tills jag kom på vem han var.

Regnet bildade rännilsmönster på fönstren, utanför löste skog av skog. 
Flera nyanser av grönt, typ.

Hade det inte regnat så hade landskapet nog sett ut som hemma emellanåt

En man som luktade bajs, var jättearg på någon i sin mobil och pratade om att vi skulle bli shanghajade, satt bredvid mig. Jag försökte läsa, lyssna (på bok och musik) och sova. En klädnypa skulle sitta fint, tänkte jag.

Det var annars en lugn och skön resa, fast jag undrade just som jag hade bokat om jag blivit knäpp, jag ska väl inte göra sådant här, nu? 

Jag är ju….sjuk?

Jag blev väldigt varse om allt som bör göras varje dag i ett hus när min sambo började jobba. Det var deprimerande att sitta på en stol och se allt, medan min energi låg på nollstrecket. 

Så jag bokade! 

Det skulle bli skönt att komma bort från mitt hem ett tag tänkte jag.

Lite Stockholmsbilder!

På centralstationen vimlade det av folk, 

och på en lantlolla (= lättlurad)syns det att hon är en sådan, 

ty hon tittar på ALLA skyltar och håller sina väskor så knogarna vitnar. Högtalarna basunerar ut varningar för ficktjuvar, hela tiden.
Håll hårt men coolt, Åsa!

Jag försökte låtsas att jag inte var en, 

drog ett djupt andetag, slappnade av och sneglade lite på skyltarna. 

Jag hade gott om tid så om jag gick fel fanns det tid att reparera felstegen. 

Jag hittade den berömda ”ringen” och väntade.

Hon kom och hämtade mig och helgen kunde starta!

Att få bo hos en kär vän sedan gammalt, prata om hur det var när vi var små och framför allt skratta så man kiknar och nästan kissar på sig en hel helg fick mig att må fantastiskt! 

Energin flödade! Jag tror jag log hela resan hem.

Vi promenerade en hel del

När jag kom hem mötte jag leende en sambo med förvånad min. 
Han trodde nog att jag skulle vara trött! Pyttsan!

 I veckan har jag träffat några få vänner, plockat och gjort svartvinbärsjuice samt storhandlat med min dotter. 

Det här är mer än jag gjort på hela sommaren!

Jag tror att mina lyckohormoner sprutade i helgen och fick mig att känna glädje, livslust och lycka.

Sååå, mitt tips till alla, 

oavsett mående är att skratta!

Vi gick och vi gick!

Jag har förstått att många som fått min diagnos varit mycket, mycket mera illa däran än jag har varit. Typ sovit i en vecka. Jag har inte varit där men haft mina egna symptom. För de som drabbas så, känns nog mitt råd som ett hån, men när det börjar lätta lite så tror jag stenhårt på det här. 

Jag steppar på molnen än, fyra dagar senare.

Stockholmsnatten!

Jag ska börja jobba halvtid nästa vecka...

Vi får se om molnen bär mig ända dit.

Wish me….”

Kram för idag!

Tänk om jag är en bitch i själva verket?

Tänk om jag är en bitch i själva verket?

Jag sitter och mediterar.
Typ… 

Jag tittar på en instruktionsfilm och försöker göra likadant. 

Tumme, pekfinger och fotsulor ihop, benen parallellt med golvet.

Fast jag fuskar lite, min kropp är stel och klumpig så hur jag än försöker så gör det ont överallt om jag ska lyckas. 

Jag antar att meningen är att man ska slappna av så jag sitter bara så bekvämt jag kan i soffan, lutar mig bakåt, blundar och drar långa djupa andetag. 

Låångt ner i magen.

Jag kikar med ena ögat på skärmen och undrar om han skulle banna mig om han såg att jag inte gör helt rätt.

Det kommer en massa tankar som jag trängt undan när jag börjar, 

saker som jag helt plötsligt minns att jag glömt. 

Borde köra det här ofta, för jag glömmer massor. 

Tänk om man kunde ”snabbmeditera” varje gång man glömt vad man var på väg för att hämta? Vore smart.

Antar att jag måste öva upp mig lite, jag fortsätter koncentrera mig på andningen.

Jag sitter så en kvart, halvtimme ungefär, allt som kändes jobbigt innan har jag nu ork och lust att ta itu med. (Tvätten till exempel) 

Jag känner mig lugn och samtidigt skärpt. (Lite i alla fall) 

Det känns som om jag tillåtit min hjärna att vila. 

Det är som att gå djupare in i sig själv. 

”Lyssna inåt” var det någon som skrev till mig, ja precis så känns det. 

”Vad sa du därinne?” ”Jaha, du vill ha choklad? Igen??”

Nä, skämt åsido, det här är riktigt bra.

Ja, ni som hållit på med detta ett tag tycker väl att jag svamlar men såhär var det för mig.

Jag har fått många texter, citat och handfasta råd skickade till mig av mina kära vänner. Jag uppskattar det väldigt mycket. 

Jag läser dem och tar till mig det jag tycker låter vettigt. 

Ett som fastnat är detta: 

”Du behöver inte vara snäll, var dig själv” 

Hm, tänker jag. JAG är väl snäll och mig själv, samtidigt? 

Tänk om jag i själva verket inte är det? 

Ve och fasa, jag kanske är en bitch utan att jag vet om det? 

Alltså innerst inne? 

Om det är så, så tänker jag fortsätta spela snäll!

Nej ingen fara, jag förstår undermeningen: 

”Gör dig inte till för att vara omtyckt”

 Eller:

 ”Är snäll, huvudsaken att du är snällast med dig själv” 

Kom jag och en vän på igår kväll, är viktigast!

Kram för idag!

En isande gråkall vind...

En isande gråkall vind…..

Rubriken och texten stämmer dåligt 

med dagens bilder,

men de är alldeles färska!

Jag kör min bil, 

ögonspringorna är inte större 

än ett par millimeter. 

Jag kisar nyvaket mot 
måndagsmorgonen. 

Hade jag inte lovat hämta 
min sambo på bilverkstaden 
hade jag fortfarande sovit.
"Men vad gör man inte...."

Ur radion dånar 
”En vintersaga” 
(Jerry Williams) 

Sverige känns kallt efter Grekland. 

Det är bara augusti, 

men en ovanligt kall sådan.
Låten passar bra. 

Jag gillar att spela hög musik 
när jag kör bil för då kan jag 
sjunga med hur högt jag vill.

”De e då som de stora vemodet rullaaar innn”

Jag gapar stort när jag sjunger 

och ser på det fortfarande 

gröna landskapet och känner att 

jag gillar Sverige bäst ändå. 

Jag byter låt.

Det var riktigt skönt att komma hem. 

Bara att få sova i sin egen säng, 

sin garderob och sådant man är 

van vid är ju underbart! 

Hem till det normala liksom.

Tjohoo! 

(Alltså inte sova i sin garderob)

Att komma hem till ”verkligheten” 

kan också vara jobbigt.

När man ställs inför det faktum 

att det inte finns någon som glatt 

kommer och städar varje dag, 

ingen kock som lagar god mat 

och det latlata livet är 
slutslut liksom.

Då kan det hända att ens inre 

får en chock och sänder ut 

kramper över bröstkorgen.

Vi stod bredvid varandra, 

jag och min sambo, 

och skulle just sätta igång 
med middagen när min bröstkorg 
drogs ihop gång på gång,
som kramper.

Det kändes som om samma jättehand 

som jag skrivit om förut nu klämde 
ihop högra halvan av min bröstkorg. 

”En isande….” 

Det var som om min hjärna blev 

varse om alla ”måsten” igen.

Skärrad satte jag mig ner 

och dirigerade de andra istället.

Jag som tyckte att jag mådde 

hyfsat de sista dagarna därborta, 

inser att mitt inre inte vilat klart.

Jag har inte känt något mera 

sedan dess men tänker noga 

på vad jag gör hela tiden. 

Min resa med bilen idag gick bra, 

jag gjorde några ärenden i sakta mak 

och ansträngde mig att 

tänka EN tanke i taget.

Jag har vant mig vid att 

ALLT 

måste göras i en faslig fart.
Helst samtidigt. 

Nu får det vara slut med det Åsa!

Varsågod, lite extra kuriÅsa: 

Har ni provat att dra på er en 

stödstrumpa på en liten, 

liten 30-gradig toalett 

på en flygplats någon gång? 

Lägg därtill att era fötter 

samt ben är fuktiga och svullna 

eftersom flygbussen körde 

utan luftkonditionering och 

hade väl ungefär samma temperatur. 

Jag trodde jag skulle bli tokig!
Det var omöjligt! 

Fast istället för att börja lipa 

så började jag fnissa och 

undra om jag var med i dolda kameran.

Svetten rann på mig när jag kom ut 

och gapande damer undrade nog 

varför jag log…

Bilden föreställer en tjock Åsa-fot med en knövlig stödstrumpa.
 

Kram från mig!

Bakom mina solglasögon..

Bakom mina solglasögon..

Aj som f!

Sanden är glödhet, efter det här skulle jag kunna ställa upp i glödande kolgångstävling.

Aj, aj, aj, oj, oj… jag studsar på sanden.

Fem meter bort ligger min räddning, 

den röda styva handduken.

Styv är den av all intorkad sand den innehåller.

Jag dråsar ner på den och drar in 

armbågar och knän illa kvickt.

Jag lägger mig på rygg, 

blundar bakom mina solglasögon

och låter tunn sand strila mellan mina fingrar.

Ikväll ska vi åka hem.

Hem

Precis –

         - När kroppen vant sig vid värmen, nej hettan.

         - När mitt psyke accepterat allt folk.

         - När jag varvat ner och tyckt det varit ganska skönt att inte vara uppkopplad hela tiden.

         - När jag helt och fullt lyckats med att bara vara.

Idag har allt varit sista gången…

Med visshet om kommande saknad har jag badat och försökt njuta dubbelt vid varje simtag.

Insupit varje vy och sorterat allt 

längst in i hårddisken.

Memorerat dofter och känslor.

Jaja, ni har alla varit med om samma sak 

jag ska inte uppehålla er med det.

Jag ska inte börja lipa!

Fast mitt huvud har funderat även idag.

Ungefär såhär:

När jag drog på mig en av mina 

fem bikinis i morse,

sa min sambo:

”Vad fin du är!!”

Jag log och tänkte;

Jaja, tack för att du tröstar mig.

Va? Varifrån kom den tanken?

Vadå tröstar?

Jag ställde mig och blängde på min spegelbild

(Helkropps, läskigt, jag vet)

Nickade mot henne mittemot och sa strängt:

”Jag diggar dig, har du glömt det?”

Synade henne uppifrån och ner och sa:

Glöm ALDRIG det!

Hon mittemot såg så arg ut så jag blev 

tvungen att nicka skamset.

Konstigt att miljöombytet fick mig att vackla.

Fast jag vet att jag inte är ensam.

Vi jämför oss hela tiden.

Jobb, barn, familjer, kläder, karriärer.. etc

Sjukt!

Jag tycker vi tar och slösar vår 

energi på något vettigare.

Eller hur?

Nä nu ska killarna doppa sig 

en sista gång medan 

jag sitter här i baren och skriver.

Utsikten är som förra gången:

Medelhavet!

Ses därhemma, kram!