Iakttagelser i livet och på Centralstation

Iakttagelser i livet och på Centralstation

Med min blå kappa, mina klackeskor, utslaget hår och jeans sitter jag på Centralstationen i Stockholm och har ont i fötterna. Jag har äntligen hittat en sittplats, en brun träbänk utanför pressbyrån, massor av folk rusar hit och dit medan jag fyller magen med kaffe och chokladbitar. 

Funderar på varför jag var tvungen att ta finskorna (fin-skorna) bara för att jag skulle till storstan, tänk om jag varit förnuftig och tänkt fotsnällt. 

Håret ja, haha, det böljar inte direkt, det kändes fint att skriva det bara.  

Jag studerar människorna runt omkring, hur de rusar för att hinna med sina tåg, undrar varför bara vissa av tågen ropas ut i högtalarna.

Bredvid mig sitter TV-serien GEKÅ:s Gunnel och Marittas dubbelgångare. Jag småflinar inombords. De uppför sig som dem, de två damerna, småbråkar men verkar ändå värna om varandra.  Lite rundnätta och gulliga gruffar de på   varandra medan jag tjuvlyssnar. ”Va, har du inte köpt bulla?” ”Nä, jag tycker du är tjock nog!” ”Men här har du kryckorna, jag har tagit hand om dem åt dig..."

Jag riktar min uppmärksamhet åt ett annat håll. Små thailändare i vackra kläder, viftar med drakormsdockor och vill ha uppmärksamhet. Jag fotar dem och ler tillbaka, de vill sälja resor men jag är klar med Thailand känner jag. 

En äldre dam styr omkring sitt gallskrikande barnbarn och pratar i mobil, de längtar nog efter sin dotter respektive mor. 

En dräktklädd kvinna går så snabbt att jag blir nervös att hon ska trilla med sina höga klackar, men hon har en fantastiskt fin rosa blus under den korta, svarta kavajen. En sån vill jag ha. Undrar om jag skulle få veta vart hon köpt den om jag frågar..

Ett gäng ungdomar kollar kartor och skyltar och tror nog att de är ensamma här. De hörs väldigt väl över allt brus.

Jag känner mig plötsligt väldigt, väldigt liten och ynklig i den stora världen. Tänker att varenda av alla människor här har ett helt liv att ta hand om. Mina problem krymper, vad bra att jag åkte hit. Här är jag helt bekymmersfri. Vad är väl en separation helt plötsligt? Vem har inte gått igenom det, någon gång i sitt liv, ung eller gammal?  

Jag har varit på jobbutbildning. Ja, jag jobbar med färg.

Jag har varit på jobbkurs och sitter nu och väntar på min barndomsvän som är storstadsbo. Fast vi bara ses typ en gång om året så har vi alltid lätt att ta upp tråden. Det känns tryggt, vi hamnar utanför Rosenbad under ett kastanjeträd där vi surrar bort en timme om livet.  

Solen är på nedgång bakom Stadshuset, det är vackert. Cyklister, gångare och joggare drar förbi. Det är 24 grader i september och jag ska snart flyga hem. Vi kramas och lovar att vi snart ska höras.

På väg med Arlanda express funderar jag över vårt samtal lite. Om singelliv, om samboliv om missförstånd och om tonårskärlekar. Om inte om fanns, vad hade hänt då? Om livet hade tagit en annan väg.. Inser att våra liv består av val och jag vet att jag skrivit om det förut men det är rätt intressant att fundera över vem man hade kunnat bli.. Jag hade chans att bli Sundsvallsbo ett tag minsann!! Tur att jag inte blev det, jag gillar ju inte ens Sundsvall. 

 Nä, skämt åsido, jag är glad att jag är jag där jag är. Punkt.



På planet läser jag en text på framförvarande ryggstöd och inser vi alla skulle ha haft en "livsväst" att plocka fram i svåra stunder.. 
 Bara att ta på en timme så är allt bra igen.

  

Nåväl jag kommer hem till vår nysålda lägenhet sent på kvällen och inser att mitt liv återigen tagit en vändning på grund av mina val. 

Mitt val just nu är att jag vill leva mina återstående år lycklig. 

(Och snabbt hitta ett nytt boende)  

Till alla som läst och inbillat sig att jag skulle avslöja något smaskigt om vår separation kan jag bara säga: Tack för att ni höjt min läsarantal! 

Till alla andra – kram för idag!