Julafton 2020

Julafton 2020

Jag sätter mig i bilen för att hämta min bil-löse yngste son, vi ska tillbringa kvällen tillsammans. 

Klockan är bara 6 på kvällen men det är tyst och stilla. Utanför alla hus fladdrar marschall-eld på gröna gräsmattor och ur fönstren anas det blå TV ljuset. Kvällen är mörk och i ensamt majestät äger jag vägen ända fram till stan där min son bor. 

Staden lyser lika vackert som vanligt men det är bara jag som rör mig ute. Jag och Herr Virus. Det känns lite som undantagstillstånd, som om jag är ute och gör något olagligt. Julafton firas vanligen inomhus alla år men i år känns det spöklikt tomt när jag sneglar nedåt gågatan och styr den enda bilen på E4an genom stan. Landssorg. Eller världssorg. 

Min son bor överst på stan och när jag parkerat bilen så blickar jag ner mot de öde gatorna medan jag väntar. 

Massor av känslor väller upp inom mig och en liten tår rullar på min kind. Inte så mycket för min egen skull, mig går det ingen nöd på, utan för allas vår skull, för att allt inte får vara som vi är vana. Vi måste se upp för något som är så litet att det inte går att upptäcka, vi vet inte var, när eller hur vi möter det. Vi kanske redan mött det men det valde inte oss som värd, kanske det väljer oss nästa gång, i en ny form. Även om de flesta av oss kommer klara mötet hyfsat så är det många som inte. 

Positivitet, tänker jag och väljer att hoppas denna skräckfilm snart är över. Att mardrömmen tar slut och vi vaknar upp till ett samhälle som är redo att byggas upp igen.

Väl hemma äter vi julmat, choklad, smuliga rullrån och dricker julmust. Han rastar hunden medan jag diskar undan. I varsin fåtölj ser vi sedan på film tills mamman snarkar. Sonen lånar min bil hem och jag kramar om honom i luften framför och lufsar sedan upp till min sovplats där jag naturligtvis blir jättepigg och får lust att skriva om kvällen. Med hakan mjukt lutad i hakorna skriver jag nu liggande om dagens tankar. 

Klockan är tolv, juldagen är på tur och min sambo har snart jobbat sitt nattskift klart.

Kram från mig! 

Tillsammans fast på avstånd ska vi nog klara det här

 

Om dans, sjukskrivning, rosa pumps och evigt liv.

 

Med ett fast tag om min midja snurrar han mig, mina fötter följer hans lekfulla steg. Vi virvlar runt på golvet. Rytmen i våra kroppar är synkade, våra steg smeker den lite sträva spånskivan, jag med mina tjocksockar, han med sina nakna fötter. Det är vardagskväll och vi har just ätit middag i vårt oklara vardagsrum. Vi dansar en stund till, till min Spotify-lista med allt från 60-talsmusik till hårdrock. Ju äldre jag har blivit, ju bredare smak (och bak) har jag fått. Jag njuter oherrans, dans och musik är ett livselixir för mig och min sambo. Vi saknar att gå på lokal och dansa, men när den möjligheten raderats så blir alternativet en svängom härhemma.

Jag är sjukskriven just nu, får tid att luta mig tillbaka och reflektera lite. Allt har sin tid, jag kisar och följer prismornas blänk i ljuskronan när de snurrar av det svaga vinddraget. Om varje prisma var en tid i mitt liv så borde jag känna mig rik tänker jag och ler.

Jag har nyttjat vissa av mina arbetsfria dagar till att träffa gamla vänner och inser mer än någonsin att var sak har sin tid, eller prisma då. Jag har träffat vänner från fjärran tid (barndomen) vänner från mellantiden (gymnasietiden) och vänner från mina barns uppväxttid. Även om det är fantastiskt, härligt, upplyftande och en massa andra superlativer att träffas och minnas så är det också smärtsamt att inse att den och den tiden inte kommer tillbaka, den har blänkt klart. Dockor, rosa pumps, öronclips, blöjbyten och permanentat hår är över liksom. Jag har efter alla möten landat i framtiden igen och inser att jag trivs bra här och framåt. Ålder går inte att backa – ”Var nöjd med allt som……”

Och det ska vi verkligen vara, ingen av oss vet vad som händer imorgon eller hur länge vi får uppskatta morgondagen. Och så finns det de som vet…

Jag sänder tanke och hjärta till dem även om jag aldrig kan föreställa mig hur fruktansvärt det måste vara att veta att tiden är utmätt. Fast en liten gissning är att man förutom alla andra känslor känner sig arg, arg på alla oss andra som slösar med våra liv och tar allt förgivet. Varenda steg, varenda val, varenda liten detalj och minut av livet borde vara noga övervägt och sedan uppskattat.

Jag tappar lite fokus på dansen och tänker på personer som varit nära men som inte längre finns, de kommer inte tillbaka men finns för alltid inom mig med de minnen jag valt att spara. Det är så vi får evigt liv, genom att aldrig bli bortglömda. Jag lutar mig bakåt och blundar så att min kavaljer får ta ett fastare tag om mig. Han kramar mig hårt och jag känner att vi valt detta och uppskattar det.

Kram för idag.

 

 

 

Vardagstankar bara, om blommor, nördar, sol och höst.

Vardagstankar

Bryter blad från Pelargonierna, de bruna drar jag loss, de blomklasar som ser ledsna ut böjer jag sakta nedåt tills jag hör det lilla knastret av bruten stjälk. De ska snart gå i vintervila, det skulle jag också vilja göra, tänk att få bli väckt av en vårsol som säger att det är nu du ska leva igen.

Eller nä, jag skulle inte vilja missa en, eller två hela årstider. Och julen kommer ju snart och gör en del av oss glada. Jag fortsätter bryta blad och passar på att flytta om lite krukor. ”Det enda vi kan vara säkra på är att vi ska dö” Ja, så är det, hur allt är medan vi väntar på döden bestämmer vi själva. Ibland, ibland inte, förvisso. Ibland stannar vi kvar några ögonblick längre i ett tillstånd, andra gånger rusar vi förbi. Vissa möten med andra människor blir långa, andra korta. Den enda vi måste dras med hela tiden är oss själva. Vi är fast i den kropp och det utseende vi fick, den intelligens och de egenskaper som blev våra, det är bara att gilla läget.

Doftpelargonen skänker mig ljuvlig citrondoft när jag ger den extra jord i en lite större kruka. Jag tror min farmor hade en sådan i ”salen”. Där fick vi inte leka, därinne var det kallt och instängt. Bara på julen stod dörren öppen som jag minns det. Nu ska alla ha öppna planlösningar med samma golv överallt. Öppet och fräscht. Stora värmeisolerade fönster från golv till tak. Mycket ljus vill vi ha in i våra bogrottor, om vi inte bor i lägenhet med fönster mot norr vill säga. Min förra lägenhet var mörk hela dagarna, halvsju på kvällen om somrarna kunde jag få lite sol längst bak på balkongen och om jag satt på golvet. Så miserabel bild men lite komisk också, jag tror att vi behöver humor för att överleva. Ett förlösande skratt heter det ju, och visst känner man sig nästan nyförlöst när man får skratta riktigt hjärtligt och mycket åt något. Det var mer skratt när man var barn, jag undrar varför? Är det erfarenheter, rädslor och ansvar som gör oss mera allvarliga och städade? Nu bor jag i ett hus där solen lyser in från alla väderstreck och där skrattet är nära varje dag.

Jorden letar sig in under mina naglar när jag försiktigt pillar loss de små pyttesmå skotten av Elefantöra, de har förökat sig i massor och jag känner mig lycklig och ler för mig själv. Jag har nördat in mig på blommor, älskar när de belönar min möda med rik blomning och tillväxt. Fast nördat låter negativt, något som idioter gör. Fast jag är gärna en blomidiot, haha. Det man är intresserad och mår bra av nördar man in sig på och det man inte förstår sig på kallar man idiotiskt. Tänk att jag löste gåtan så lätt. Vad är du idiotiskt intresserad av?

De vita pelargonierna får ett par veckor i fönstret innan vilan i pannrummet bestämmer jag, de ser glada ut och vinkar med blomklasarna, jag fotar de vackra och skymtar hösten därute. Hösten är mörk och kall, jag fryser och bor i mina tjocksockor dygnet runt. Alla årstider har sin tjusning men gråtunga höstdagar vetetusan vad som är tjusigt. Räddningen är tända ljus och att lyssna på musik medan vi speglar oss i svarta fönster.

Varsågod – en länk till Deep Purple ”Nothing at all” som vi lyssnar till just nu:

https://open.spotify.com/track/7xUqaTSHMxEOYrRclylN1j?si=Agff-aTuTq28eGLIouTmxA

 Nej nu är det dags att sova lite, sängen lockar denna 50plussare som nuförtiden är otroligt trött jämt.

Kram för idag!

 

 

Så var årets semester till ända...

 

Så var årets semester till ända

Jag har njutit spenat från landet, sommarängsblommors skönhet och doften av luktärter. Saknat humlor som till slut kom, legat i hängmattan, druckit vin och upptäckt 33 knoppar på en av rosorna. Grillat, åkt båt och ökat personbästa i att äta surströmming. Planterat 25 nya perenner, rensat rabatter, beundrat av fåglar sådda solrosor, ätit jordgubbar från landet och insett att av 50 sådda morötter så har fyra stycken grott samt så har jag skrattat mycket, bland annat åt det. Jag är tillfreds här och nu.

Jag har träffat några gamla vänner men inte mött några nya. Vi har lydigt hållit oss hemma, mestadels i trädgården, vid två tillfällen har vi cyklat in till stan för att äta på restaurang men åkt hem ganska direkt efteråt. Jag saknar faktiskt utelivet, kroglivet och pubkvällarna, inte lika mycket som jag trodde men ändock. Känslan av att åka för att lyssna på musik, träffa vänner och efter lite vin komma hem nöjd och glad. Fast det går ingen nöd på oss, vi har haft det bra.

Jag har blivit en sommar äldre och klokare och insett att väldigt många av oss ältar och ältar och ältar. Gamla saker som bara tar en massa energi, som hänt för en massa år sedan och borde ha blivit lämnade där och då. Tänk dig sakerna som stenar som faktiskt går att släppa, släng dem utför ett stup och titta på dem därnere och låt spillrorna ligga kvar. Det finns bara fördelar - Du behövs här och nu och dina vänner vill ännu hellre umgås med dig om du slutar älta. Ordspråket ”Minns de lyckliga stunderna blott” har ett fantastiskt helande budskap. Rannsaka dig angående det – det har jag

Nu ser jag fram emot en härlig höst. Gulp, jag ska försöka i alla fall, ty hösten och mörkret lockar mig inte ett dugg. Vi tar väl en dag i taget så löser det sig.

En bild från det årliga besöket till Barsta, min barndoms paradis <3

Kram för idag!

 

 

Du är unik

Du är unik

Jag håller på att flytta igen…

För åttonde gången på tio år rullar jag ihop mina kläder i säckar, rensar papper i pärmar och väljer noga ut vilka av mina prydnader och blommor jag älskar mest, bara de som får mig varm i hjärtat får följa med. 

Här sparas inget som jag inte tycker om.

I mitt allra första egna hem blev ibland ”fådda” saker framställda när givaren kom på besök.. Nåväl, jag har förmånen att vara äldre och klokare nu och kan därmed välja och vraka. 

Återigen kastar jag bort delar från mitt liv, de jag är klar med. Kläder jag inte använt på länge åker, de älskade gamla skorna med lite trasig sula har jag ju slutat använda, så varför ska jag ha kvar dem? Gamla julgrejer som inte fick vara med i julas kommer inte fram vid nästa heller, alltså – bort! 

Mina 30 banankartonger blir tjugo denna gång. 

Skönt!

Älskar känslan av att minimera mitt liv, eller sakerna i mitt liv, jag vill bara ha sånt som jag verkligen använder och behöver. Ok, banankartongen med nostalgisaker från min barndom har jag svårt att rensa ytterligare och farmors mors virkade överkast överger jag aldrig, även om det inte kommer användas. Det ger mig en känsla av stolthet att en förmoder till mig suttit och knåpat med det vackra. Fast jag måste fråga om någon mer än jag sparar sina barns allra första kläder? Jag har blivit ifrågasatt om det. Jag gillar att plocka fram dem och minnas det lilla knytet.

En vän till mig kallade mig stark som orkar börja om på nytt igen. Jag höjde mina ögonbryn och funderade på om jag är stark…? Jag? Njae, det är nog inte rätt ord, jag liksom många andra i samma situation befinner mig under ytan tills det är dags att få in ny luft och fortsätta vandringen i livet.

När saker har ältats nog är det dags att lära sig av sina misstag. Fundera, reflektera och göra om, göra rätt. Typ.  

Jag har insett att jag varit hård mot mig själv, inte värderat den unika människa jag är och tillåtit saker tills mitt mått varit överrågat. Jag lärde mig vara snäll när jag var liten men jag lärde mig aldrig att säga ifrån. Jag lärde mig att stå ut men aldrig vart gränsen gick. Därför har jag passerat min gräns många gånger och flytt när det gått alldeles för långt. Det jag vill säga är att jag insett att jag inte är ett offer utan att mitt beteende har tillåtit saker hända. Nä, nu är jag lite kryptisk, läs bara vad jag skrivit och omsätt det till dig själv så kanske du förstår.

Varenda en av oss är unik och ska bli behandlad så, försök att förstå det. Jag skriver till dig som går omkring och är lite ledsen och funderar på hur livet kunde bli såhär? Du som hade såna planer? Det finns många av er. Det vet jag. Psykisk/ fysisk misshandel, alkoholism, tystnad, hämndaktioner av olika slag och bråk är vanligt. Livet är för kort för att du ska stå ut med det. 

Du är för unik.

Jo jag är nog rätt stark. Ibland, Mellan varven är jag även rätt klok. När toppen är nådd vill jag bli fröken Åsa som lär mina lärjungar att kavla upp ärmarna och simma upp till ytan igen. Redo för att uppskatta det fantastiska livet, upptäcka de små tingen i vardagen. Se dig omkring där du befinner dig och tänk en tanke om varje fantastiskt föremål/ vy du ser. 

Låt det sjunka in och bekymren blir mindre. 

Du själv är ett av de fantastiska föremålen.

DU bestämmer i ditt liv.

Oj, idag blev det en djupdykning men livet är för kort för att hymla och bry sig om vad någon annan tycker. 
Nu lever vi livet 😊

Kram för idag!

"Back to the roots"

"Back to the roots"

Jag sitter i växthuset och lyssnar på min käres numera gulliga slummersnark, han har jobbat en lång dag och är slut.

Regnet trippar på taket och hundarna, som inte gillar regn, sover på golvets stenplattor. Pelargonerna står i vackra färger runt omkring oss, alla våra små plantor (Aster, Lejongap och Stockrosor bl a) gror i sina pyttekrukor och längtar ut. Det känns som om de ropar: ”Släpp ut oss, vi är stora nu” Jag svarar dem: ”Till helgen, jag är rädd att ni fryser ihjäl annars” "Men åå" svarar de otåligt.

Min skrivlust fick mig att hämta datorn så nu sitter jag här, tittar ut och insuper små solrosor, jordgubbsplantor, syrenhortensior, dahlior, rosor, stormhattar, doftschersminer, körsbärsträd och alla de andra växterna och buskarna. Trädgårdsmöblerna, den nya flaggstången, de rostiga tunnorna som kommer fyllas med gulorange krasse, de nysådda rundlarna, perennerna vi satt, fontänen och allt det andra. Mmmmm.

Vi har mycket att göra här, både ute och inne, men det viktiga är inte att komma till målet. Det viktiga är att trivas under tiden. Att inse att vad som helst kan hända oss medan vi längtar efter målet. Att inse att lyckan inte finns där borta, utan här och just nu. 

Små, små ögonblick som vi kan fånga om vi ser oss omkring. Jag tittar djupt in i pelargonen på bordet, den är så vacker att jag blir överväldigad. Hundarna är trygga och lyckliga för att husse är hemma och min käre säger att han älskar mig.

Vad är viktigt? Jo att vara trygg, att våga känna tillit och glädje och att finnas där för sina barn och varandra. Allt runt omkring som påverkar oss är inte viktigt. Egentligen. 

Vi pådyvlas i annonser om hur lyckliga vi blir om vi har det och det. Och det…. Tänk efter vad just du blir glad av och gör det!

Ljuset på bordet fladdrar till, junikvällen är ljus men lite grå, jag pumpade cykelmuskler till och från jobbet idag och känner mig duktig. Rätt mat, motion och ett glas vin då och då får mig må bara gott. (Och så lite choklad förstås)

Nu är det sommar!

Jag önskar er en trevlig

Samt så önskar jag alla restriktioner all världens väg

 

 

Vi håller ut, lagar symaskiner och älskar jord!

Vi håller ut, lagar symaskiner och älskar jord!

Kunde jag sjunga skulle jag sjunga som de femtio artisterna – Vi håller ut!

https://www.facebook.com/179932420682/posts/10156797899365683/

(länk till låten)

Det kommer en tid efter det här, jag förstår att du som är vanligtvis är ensam är än mer ensam just nu <3

Sänder dig en extra kram och ber dig skriva till mig om du vill och behöver. 

Jag lovar lyssna.

Fast jag tänker inte skriva mer om viruset idag, det är det nog många som gör, jag tänker skriva om det jag brukar - nämligen humor och hjärta. 

Vi får se om jag lyckas få dig att le. Lite i alla fall.

 

Sköna maj välkommen! Typ.. Jag promenerar ner på stan iklädd täckjacka och vantar, mina perenner vill ut och tjocksockarna slipper vinterlådan ett tag till. Suck! 

Nej, inte börja gråta nu, jag skulle ju få dig att le. Jag kan berätta hur jag lyckades få en stridsmaskin att bli en symaskin istället.

En ny bekantskap hamnade bredvid mig i soffan på ett kalas, jag frågade på mitt väluppfostrade sätt vad han jobbade med: ”Jag lagar symaskiner!” ”Eh, jaha. Va kul, så intressant!” svarade jag. Jag visste inte riktigt vad jag skulle fråga mera om det så det blev ganska tyst, vi fortsatte istället att lyssna på sorlet runt omkring. Kalaset tog slut och ett par veckor senare frågade en vän mig om jag kände någon som kunde laga symaskiner. 

”Jaa, det gör jag!” (ser ni mitt leende?) (typ segervisst) Jag ringde direkt och frågade en troligen mycket förvånad man om han kunde laga min väns symaskin. Jag märkte inget av om han tyckte det var konstigt utan kände mig bara som bästa kompisen ever. Det gick väl en vecka tills jag av en gemensam bekant fick en liten undring varför jag hade frågat just honom. 

”Han jobbar ju med det!” svarade jag självklart. Den gemensamme bekantingen var min son som sa: ”Eh, mamma, han lagar stridsmaskiner” Efter några sekunders tystnad började han skratta, jag kände hur jag i min ensamhet rodnade ända ner på halsen. Djup suck, förlägenhet och sedan log jag i mjugg, eller vad det heter. Jag tror min son skrattar fortfarande. Haha, och eftersom jag berättar det här förstår ni att jag kommit över det. (Det visade sig att han faktiskt kunde laga symaskiner också, slutet gott, allting gott) 

(Och jag har kollat hörseln)

Rabarber - växtkraft!
Om en månad är den nära 1,5 meter hög

Jag glömmer ofta vad jag nyss tänkte - Ibland blir jag sådär hisnande glad när jag kommer på någon smart/ rolig idé. Fast ibland blir man ju avbruten mitt i tänket liksom, men den där fantastiska grejen går ju att göra senare, tänker man.

    När senare kommer och känslan att NU är det dags. Vet ni vad? Då har jag glömt det… 

    Anar att fler råkat ut för samma men jag blir så fruktansvärt besviken när svallvågen av de bubblande känslorna måste blandas av besvikelse-känslor i samma jag liksom. Oftast så kommer den där smarta/ roliga idén aldrig tillbaka. Tänk om alla mina smarta idéer funnits kvar, funderar på om världen nog sett bättre ut då. Troligen.

(Självförtroendet blomstrar idag)

 Nu tänker jag skriva om att älska någon..

Jag har under mina (fortfarande) 51 år insett att, att älska någon betyder olika för olika människor. Förutom det där självklara som attraktion, beundran, omsorg och gemenskap så kan det också betyda ägande eller helt enkelt respekt.

 

Att respektera någon är en självklarhet i ett förhållande, men ordet respekt innebär rädsla och förekommer i många har jag förstått. 

Ägande kärlek är hemsk och förödande och gör att någon av parterna förminskar den andre. 

Att förstå vad en människa menar när den säger ”Jag älskar dig” kan därför vara svårt att tyda.

Men när tillit och kärlek uppstår känns livet stå stilla. Vi kan andas lugnt och sova gott på natten. Vi delar livet med någon som känns självklar i vår närhet, vi är trygga.

Har du ingen kärlek just nu så skickar jag härmed lite kärlekspilar till dig. 

Ta emot!

I övrigt odlar jag växter, planerar nya rabatter och placerar ut pallkragar med min käre vän. Vi planerar och planterar, gräver och drömmer om ännu mera blommor än i fjol. Jag bara älskar det. Växter är livgivande och gör en harmonisk. Att gräva i jorden, få svarta naglar och se de små fröna gro är livet.

 

Nåväl, klockan är nio på kvällen, det är ljust och fint ute, jag lyssnar på Beatles, min yngste son med flickvän steker hamburgare och jag känner en frid i livet som jag inte gjort på många år. Jag kanske äntligen börjar bli vuxen. Jag har inget mer att skriva om idag utan uppmanar bara er att ta hand om er i dessa dagar!

Respektera

Acceptera

Men lev ändå 

 *Citat Katarina Edlund <3

 

Kram för idag!

 

Den tid vi lever i just nu... Tankar från nära och kära

Den tid som är nu

Jag började först skriva som om Corona var över, men insåg att det inte var någon bra vinkel, den blev för lättsam. För allt eftersom tiden går så inser jag/ vi att detta är verkligen inte att leka med. 

Jag väljer istället att lägga ut den versionen först när det verkligen är över.

Stort tack till alla er som villigt berättat och svarat på mina frågor om  hur ni har det i denna tid och vad ni tror om framtiden, jag har satt ihop en text av era svar utan att specificera vem som sagt vad.

Annki, Lisbeth, Camilla, Elisabeth, Jack, Annica, Stefan, Susanne, Lil, Marie, Adam, Pontus, Moa, Peter, Sonja, m fl.

(Allt det ni sagt är apostrof-tecken på samt står med kursiv stil)

Här kommer min nya version:

På min gata i stan går sopar-bilen upp och ner, trottoarerna blir grusfria och fina. Jag byter promenadväg till jobbet för att undvika molnet bakom bilen. Allt är precis som vanligt, tussilagon och krokusen blommar, isarna har släppt och fåglarna kvittrar lika välkomnande till våren som alltid. Men allt är inte som vanligt… Vi har lärt oss att ett mikroskopiskt virus kan lamslå en hel värld.

"Den uppförstorade bilden på hur det lilla viruset ser ut har vi nog alla sett – Den består i alla fall av en kärna med ett hölje. Detta hölje av protein förstörs när vi tvättar oss med tvål och varmvatten och kärnan där inuti klarar sig inte utan. Därför ska vi tvätta händerna ofta." 

”Handsprit är bra men kan torka ut huden och ge sprickor där virus och bakterier fastnar lättare”

Citat från Google: Virus lever eftersom de kan dirigera sin egen replikation men de lever inte eftersom de inte har någon egen metabolism, det beror på hur man definierar ”liv”. De brukar dock betraktas som icke levande eftersom virus är parasiter som endast kan leva inne i andra celler. Slut citat.

------------

”Vakuum… Vi lever som i ett vakuum. Ett vakuum där vi går och väntar på att få bli oss själva igen. Göra vad vi vill igen. Eller – Vill vi att allt ska bli precis som vanligt?”

”Vi skulle ju kunna fundera på hur och om vi vill ändra på något i vårt leverne. Handla mer lokalt. Eller kanske börja jobba lite mindre och njuta av tiden med vår familj. Vi kanske blir försiktigare i framtiden och tar inte allt för givet, vi vet ju inte om det kommer andra katastrofer som inte går att förutse. Vi kanske inser att vi alla är beroende av varandra - samhället är skört utan samarbete, länder emellan. Vi kanske kommer närmare varandra i och med detta”

”Himalayas toppar syns, vattnet i Venedigs kanaler är kristallklart och havssköldpaddorna parar sig på de folktomma stränderna och kan sedan lägga sina ägg i fred - De känner sig trygga. Och folket i både Kina och Indien ser himlen igen! Kanske det och alla andra natur-fördelar i Coronans spår får oss att förstå att vi inte kan fortsätta leva som vi gör. Det går nog inte att sätta upp restriktioner om resande och leverne till var och en av oss, men på något sätt, om vi alla kunde ta vårt ansvar och påminna oss om att våra val av varor och tjänster kan påverka vår värld. Men hur gör vi det?”

”I framtiden kanske fler konserter läggs ut på nätet och vill vi vara med på ”premiären” swishar vi en slant. Ganska praktiskt även om en konsert bör upplevas på plats. Vi kan sitta hemma i soffan med släkt och vänner och må gott under tiden = Mindre resande, mindre lokaler/arenor behöver hyras. I dessa dagar jobbar, flera av de som kan, hemifrån. Av det kommer det definitivt bli en ökning. Återigen mindre resande. Vi kommer nog att kunna se en hel del fördelar när detta är över. Utom för resebolagen då..”

”Denna tid är en ”väckelse” En tid att komma underfund om att vi borde ta hand om varandra lite mera. Bry oss om varandra och vara tacksam för det vi har, inte klaga så mycket. Vi har det ju så fantastiskt bra. Egentligen”

”Allt vi tagit för självklart går inte längre, det är som om vi ofrivilligt är med i en dokusåpa där vi inte vet vem som ska åka ut… Vi är ensamma fast tillsammans i det här”

Men hur har alla det då? Hur lever ni, mina vänner, just nu?

”Vi får inte träffa barnbarn och gamla föräldrar, vi gråter, saknar, snappar och skypar. Vi får inte krama om dem, inte följa utvecklingen, inte fira deras födelsedagar. Fast det är lika för alla med barnbarn eller gamla föräldrar vare sig de bor nära eller i ett annat land. Bor de i ett annat land är man van att de finns på en skärm mestadels men oron för att det sedan länge planerade mötet denna sommar inte ska bli av är stor. Och man kanske inte får återse sina föräldrar på boendet”

"Fast vi träffar våra barnbarn ändå - Utomhus!"

"I Kanada bär alla hemsydda munskydd för att komma ihåg att inte ta sig i ansiktet"

”Och hur ska en sjuk släkting med KOL eller annan sjukdom med försvagat immunförsvar klara sig om den blir drabbad av viruset? Oron är stor.”

”Har man en sommarstuga kan man vistas där, tiden kan till och med bli njutbar (naturligtvis sagt med lite ironi) – Lugn och ro, man behöver inte städa för ingen kommer och hälsar på och den lokala affären kör ut varor till bron. Men det kan också kännas gruvsamt att när det väl är över måste man ta tag i städningen (sagt med ironi, återigen)”

Många jag pratat med har fått bättre kondition, de gympar till SVT på morgonen, tar en promenad på förmiddagen och en på eftermiddagen, det finns tid till att laga riktig mat och att njuta av våren och trädgården. De tar cykeln till den livsnödvändiga affären istället för bussen där smittrisken är större.

Jag har en vän som är vice ordförande i metallklubben på sitt arbete, för honom har det blivit mycket mer att informera sina medlemmar om. Permitteringar och ansökan om karensdagar. Många som blivit permitterade känner oro men är ändå glada att det är vår så att det går att vara ute och njuta.

”Men oron att inte få åka på den sedan länge bokade resan till Gran Canaria eller att årets sommarbröllop i Rumänien inte ska få bli av är stor.”

Jag har vänner som är långtidssjukskrivna sedan många år och nu tillhör riskgrupper. För vissa av dem är det inte så stor skillnad, sjukdomen de har gör att de ändå inte träffar så mycket folk. Men de övriga som är vana att röra sig ute hur de vill, lider. De lever som fångar liksom de äldre. Det är svårt att ta in, att leva som en fånge i sitt eget hem.

Jag har vänner som blivit sjukskrivna i och med detta, just för att de tillhör en riskgrupp, de får helt enkelt inte jobba alls. ”Det tär ekonomiskt”

Jag har vänner som pluggar på annan ort vanligtvis men nu blivit hemskickade. För dem är det bara att logga in för att vara med på lektionerna. ”Det är svårare med disciplinen när man sitter hemma jämfört på lektionen med lärare och andra elever. Det är tur att man är kantor då och kan öva på kyrkans orgel”

En vän passar på att bada nu när badhuset så gott som är tomt. I vattengympa-gruppen håller alla över 70 sig hemma, tre grupper har blivit en. Viruset trivs inte i varma, fuktiga miljöer och avstånden hålls noga både i badet och i omklädningsrummen där många av skåpen är låsta. Även i relaxavdelningen är det lugnare än vanligt, en annan vän sov i två timmar i en av vilstolarna för att det var så tyst och stilla utan andra gäster där.

Jag har även unga studenter i min närhet, eller de som trodde de skulle ta studenten i vår men nu blir det inte så. De pluggar hemifrån, i vissa fall åker de till skolan och gör tentor men annars är det meningen att allt ska klaras hemifrån. Det ryktas dock om att de klassvis ska få springa ut på trappan och att balen ska läggas i augusti. "Det känns bra eftersom balklänningen redan är inköpt"  Jag håller tummarna för det. Deras träningar, bland annat brottningen, har blivit inställd. En av dem säger att han saknar sina mor och farföräldrar.

Jag har en vän som jobbar på Covid-avdelningen, det är kirurgavdelningen som blivit omgjord. Den omges av branddörrar och varje sal är isolerad, personal är klädda som rymdvarelser och patienterna äter på engångsmaterial som slängs direkt i väl förslutna påsar redan inne på rummen. Skyddskläderna slängs efter varje användande. 

En vän blev tvungen att uppsöka akuten för ett helt annat ärende än Corona för en vecka sedan. För att passera förtältet måste han svara på frågor och bli tempad tre gånger, han råkade säga att han hostat lite dagen innan och blev då förd till en Coronaavdelning där alla bar dräkter och skydd. De kollade syreupptagning på honom, tempade honom igen innan han fick träffa rätt läkare för sin åkomma.

En vän som jobbar som trubadur har det tufft med spelningar av förståeliga skäl. Dock har han just gett ut en skiva som säljer bra och finns nu även på Spotify. Kanske att hans låtar får ännu större spridning just för att situationen är som den är.

I en lågstadieskola där en vän jobbar så går eleverna in i matsalen en och en efter att de tvättat sina händer. På skolgården på rasten leker de som vanligt, nära, som barn gör..

Varför ville jag skriva om det här? Kanske för att jag tänker och funderar mycket och vill veta vad andra tänker och känner i en tid som denna.

Vad är viktigare än livet?

I en situation som denna blir man varse om att de små futtiga problem vi har, är just futtiga.

Inget annat har någon egentlig betydelse.

Allt annat går att lösa. Om vi bjuder till.

Släpper avundsjuka, girighet, högmod och vrede. Vill vi så går det.

När varsel om död i kommer nära så vaknar vi och inser varför vi egentligen är här.

Vi ska ta hand om vår jord och varandra på bästa sätt.

Jag hoppas som en av mina vänner, lite högre upp i texten sa:

”Denna tid är en slags väckelse, hoppas att det verkligen leder till något gott”

Allt gott till er mina vänner och tack än en gång till er som ville vara med

Kram

https://open.spotify.com/track/58zsLZPvfflaiIbNWoA22O?si=ZuwJGn3cR9K-_Hij8ErRxg


(Vet inte om länken går att öppna, sidan är omgjord sen sist..
Låten är iaf "Human" med Rag´n´Bone Man)