Fånga din livsglädje innan det är för sent!

Fånga din livsglädje innan det är försent!

Nästan ett halvår utan en text…

Hur jag mår? Jag har saknat det så förbannat, men inte ett enda ord har velat springa över mina tangenter. Jag känner mig lite stukad utan mina texter. Faktiskt. 

Det har varit ett händelserikt halvår men det är inte det jag vill skriva om idag när mina fingrar och huvud äntligen vill samarbeta.

Hur mår du själv? 

Det jag upplever när jag pratar med vänner och bekanta är att vi alla är kämpar. Vi kämpar så in i vassen för att vara glada och lyckliga. Jag vet ganska många som skulle börja gråta om jag frågade hur de egentligen mår. Om du är en människa utan gråtbenägenhet så är det bara att gratulera. 

Eller beklaga, det kan betyda att du har någon slags diagnos.

Fast vi har nog alla våra diagnoser har jag insett, ingen går egentligen fri. Förutom de vanligaste så finns det numera även den felfria typen JHAR (jag har alltid rätt) och JVAOAOA (jag vet alla om allt och alla) Den osäkra typen JVKEV (Jag vänder kappan efter vinden) samt JHIES (jag har ingen egen smak) den sista måste alltid kolla det senaste före alla sina val. 

Jag själv lider av AOLOV (aktiv och lat om vartannat) 

Sist men inte minst så har vi JLAOB (jag lider av outredd barndom) 

Medicinen heter självinsikt och i vissa fall kurator. 
Samt att våga prata om det.
Jag gör det.

Nej nu ska jag vara snäll. Alla har nog kännedom om sina egna problem. 

Hoppas, hoppas ni mår hyfsat bra i alla fall. Mår ni dåligt kan ni försöka uttala de senaste kartlagda diagnoserna så blir ni kanske lite gladare.

Lingon i skogen, gula och röda blad på trottoaren, snart är vi där. 

Höststormar och regnrusk. Täckjacka och gummisulor. 

Jag sitter inne i värmen med tjocka sockar och yllekofta, ljusen är tända och bildspelen från fönstren i huset mittemot talar om att folk verkar ha ätit middag klart, köken är nedsläckta och mysbelysning råder. 

Bildäcken nerifrån gatan smattrar, det har regnat idag. 

Höst, höst, höst.

Helt utan ett ”suck” skriver jag ordet HÖST. 

Tänk att vi får vara med om en höst. Igen! Fantastiskt!

För all oro i världen gör mig rädd. Folk byter länder vilket borde vara optimalt men det verkar inte ha blivit så bra på alla ställen. 

Vad kommer att hända? 

Och i vår lilla stad skyndar jag över torget förbi några män som står i en grupp och som inte talar svenska, de vänder sig mot mitt håll, säger något jag inte förstår, och så skrattar de högt. Jag intalar mig att jag är inbillningssjuk men känner mig illa till mods. Jag vill inte känna så, jag vill inte ens behöva skriva det. Jag tycker synd om alla som varit tvungna att lämna sina hemländer men jag vill inte känna mig illa till mods hemma i vår egen lilla stad.

 Bäst vore det om jag kunde lite fler språk så jag kunde ropa:”Tjeena!” Så snopna de skulle bli. Och så skulle vi förstå varandra. 

Och skratta tillsammans.

Livet skulle behöva vara enklare. Vi är ju ändå ”bara” människor. 

Naivt? Ja, kanske det. 

Bryr mig inte, jag skriver det jag tänker.

Jag menade egentligen allt överhuvudtaget som kan hända oss. Jag har flera vänner som bara den här veckan berättat om cancer bland sina vänner, dödsfall och sjukdom. Om imorgon vet vi inget....

Sååå - Här och nu gör vi en överenskommelse!! 

– Vi gör bara sånt vi mår bra av, passar på och njuter medans vi kan, av allt! 

Dock - Jobba bör man, annars..”

Men i övrigt menar jag. Lev och må!

Kram för idag!