Nu är det jul igen...

Nu är det jul igen…

Så kom då julen till den lilla staden. 

Någon vit jul verkade det inte bli det här året. Heller. 

Gräsmattorna var fortfarande gröna och vägbanorna blöta av allt regnande istället för vita av den förväntade snön. 

Skridskoisarna lyste med sin frånvaro och skidspåren fick göras av konstsnö som inte heller den fick ligga kvar.

Vidare kände folket som bodde i den lilla staden ingen julkänsla alls. 

Alla klagade och gnällde. ”Julen ska vara vit, det var den alltid förr!!” 

”Jag får ingen julkänsla när det inte finns någon snö!” 

”Plusgrader i december? Såå konstigt!”

När man spatserade gågatan fram såg man invånarna ändå jäkta från affär till affär, med händerna fulla med påsar ur vilka paket anades. 

Mellan tummen och pekfingret på den hand som användes oftast, beroende på om de var höger eller vänsterhänta, skymtades ofta julklappsinköparlistan. 

Och man hörde de stressade människorna fråga varandra: 

”Men vad ska vi köpa till Holger?” ”Och har vi kommit ihåg lilla Ester?”

 Mötte de någon utanför familjen så frågade de alltid: 

”Jaha, har ni köpt alla julklappar?” och så ett litet generat skratt efteråt, som om de skämdes lite för alla sina köp och det dumma i detta ”måste” 

Frågan därefter löd ”Hur firar ni julen i år då?”

På andra sidan gatan hördes två väninnor samtala: 

”Nu har jag bara köttbullarna kvar att göra” den ena damen blundade nöjt. 

”Åh, lyckliga du, jag har sillen, vörten och skinkan kvar att göra, och granen ska ju "kläs" också” svarade den andra damen med röda stressrosor på kinderna och trötta ögon.

Jag konstaterar härmed att julen ska vara snörik, men inte för mycket och inte för lite. Barnen ska kunna göra snögubbar och åka pulka medan de vuxna ska kunna stå inne under julstjärnan i fönstret och titta på de stora snöflingorna som singlar ner och säga vad fint det är och tindra med ögonen. Det ska vara kallt men inte föör kallt för då måste vi skrapa bilrutorna om vi inte startat kupévärmaren.

Julklapparna ska vi skita i men vi måste ändå BARA köpa till den och den. 

Och den. 

Alla klagar på att affärerna bara har längre och längre öppettider och börjar med sin julskyltning tidigare och tidigare för varje år. 

Och fast det är ett försäljningsknep så går vi på det och köper mer och mer och tidigare och tidigare.

Matborden ska digna och alla ska få det som är viktigast för dem på julbordet. Att sedan de flesta matlagare somnar redan klockan tre på självaste dagen är bara som det ska, ty det har de alltid gjort denna dag. 

Alltmedan de små inte kan sitta still och titta på det traditionella programmet, de väntar ju på den röde farbrorn och vet att de snart ska få ännu mer leksaker.

Usch vad jag låter pessimistisk…

Men det är ju faktiskt såhär det är, och vi låter det fortgå. De flesta av oss i alla fall. Jag försökte faktiskt tänka ut hur MIN drömjul skulle se ut, det tog lite tid men såhär skulle jag vilja ha det:

Jag skulle vilja träffa mina närmaste och käraste på julaftonskvällen. Vi skulle äta något gott som vi lagat tillsammans, helt utan stress. Vi skulle inte ha några julklappar. Om vi kände för att köpa något till varandra skulle vi kunna köpa det vilken dag som helst annars. Vi skulle sitta tillsammans och mysa och kanske spela något spel om vi kände för det. Skulle det inte vara någon snö så skulle det inte vara någon snö. Vi skulle bara känna frid och att vi uppskattar att vara tillsammans.

Å andra sidan är jag nog den enda i hela Norrland som inte gillar snö och jag skulle gärna ha plusgrader hela vintern plus att jag är fruktansvärt lat.

Så fira som ni vill! 

Huvudsaken att ni har en God Jul och ett Gott Nytt År!

Kram från mig!

Besatt av en djävul!!

Besatt av en djävul!

Jag sveper med blicken över klädställen och letar färger mina ögon uppskattar… Jag har lovat mig själv att någon svart tröja – 

det tänker jag då rakt inte komma hem med!  

Pannlampa på!
(Min garderob)

När jag öppnar min garderob därhemma behövs numera en pannlampa, ty de övervägande svarta plaggen gör att fegljuset i min walkin-closet inte riktigt räcker till. 

Det är säkert, jag har faktiskt en sådan nu!! 
Det är en liten hall med några garderober, men...

Nåväl, här på affären lyser det desto mer. Min fyrtiosjuårsfinne lyser knallröd i vilken spegel jag än kollar. Klädfärgerna är fula och suck, jag hittar ingenting som lockar mig. Jag nyper i lite plagg här och där men tydligen så är jag och jag inte överens om att jag ska vara på köphumör idag.

 Sneglar lite med slöa ögon och ser koncentrerade kvinnor (jag är på kvinnokläderavdelningen) (var annars?) nonchalant zick-zacka mellan ställen med kläder de tänker prova hängda över högerarmen. Jag kollar klockan och bestämmer mig för att gå en runda till. Jag drar ett djupt andetag och förbereder mig på att gå besviken hem.

Då plötsligt händer det! Som en vulkan översköljs jag av varma köplustar. 
Mmm, ögonen spärras upp och mina steg blir ivriga!

Wow! Men kolla här!! Jag rafsar åt mig ett par jeans.  Å tänk den tröjan till!! Å en tröja till! Hela mitt ansikte lyser nog nu! Trosor och strumpor behövs ju alltid!! Tänk om jag skulle ta och kolla något raffigt också!! Men såå snyggt! Och sexigt… Med ett brett självbelåtet leende närmar jag mig kassan. 

Och med hundra dagars öppet köp så hinner jag prova grejerna därhemma hundra gånger till innan jag behöver bestämma mig.

När jag kommer ut på gatan och sneglar ner i den röda påsen med väldigt mörkt (typ svart) innehåll så funderar jag om det var mitt ena jag eller köpdjävulen som satt därinne och hoppade upp på min axel..?

Jag funderar starkt på om ”köpasvartakläder-djävulen” trivs hos mig. 

Fast nöjd känner jag mig. Ändå.

Med glada och lätta steg går jag hemåt. När man bor i stan tar det blott tio minuter att gå hem.  Jag visste det, innan, att jag skulle trivas! Allt går så lätt. Jag tar mig fort till jobb, affärer, skog (!) och stadsboende vänner.

Jag går som vanligt i min egen värld, bilarna på E4an susar förbi, tänker på liv, leverne och död.

 Jag har fått tillbaka mina kramper i hjärttrakten. Det hade varit lugnt och bra ganska länge, men kom tillbaka för ungefär tre veckor sedan. Olika saker triggar igång det. Egentligen är det bra att jag får en liten varning så fort jag utsätter mig för saker jag inte mår bra av, men det gör mig orolig också. Vad händer i förlängningen om jag går med bröstkramper i tio år? Jag vet hur jag ska andas för att få bort det men det tar väl en tio minuter innan det är lugnt igen. Det drar ihop liksom..

Vissa saker som får det att sätta igång, till exempel när andra sätter press på mig, har jag fått lov att säga till på skarpen om. Det har inte varit lätt, men jag har fått lov att välja om jag vill må bra själv eller om personer i mitt förflutna ska få må bra. En sak som kanske är självklar för andra är inte lika självklar för mig. Det gör ont att vara hård när någon behöver min hjälp. Men viktigt för mig..

 Därför jobbar jag fortfarande halvtid.

När jag vänder upp min funderande blick från trottoaren och inser att jag gick förbi mitt hus för en bra stund sedan sneglar jag först lite generat runtomkring mig, men flinar sedan för mig själv och tänker ”virrkärring”

Kram för idag!

Skvallermänniskor!

Skvallermänniskor!

Motiven på bilderna är inte samma som motiven i min text *Bullen

Ljuset i salongen är dämpat, medaljongerna på väggarna mörkt röda. Träbänkarna, lite skavda av ryggar och år, är också röda. 

Till och med taket med de vita, runda och bumliga lampkuporna är målat i rött. 

Jag snurrar med huvudet och känner mig som en nyfiken femåring som vill hinna se allt. Breda balkar i tak och på väggar. Allt sammantaget gör att jag inser att teatern är gammal, jag vet inte hur gammal men jag gillar stuket. Jag skulle kunna skriva att jag känner historiens vingslag här men det låter lite för vanligt, tror ni hajar ändå.

Jag rätar på ryggen och fortsätter vandra med ögonen. Jag sitter på min uppfällbara träsits som är en del av bänkraden och känner att det är jättemysigt här. En scen med svart golv och naturligtvis röd ridå är idag fylld med en modern musikutrustning, vilket gör att jag inser att jag ändå befinner mig i nutid i denna dåtidssalong.

På denna scen, upplyst med strålkastare, står en av mina vänner med sin gitarr och sjunger med ”raspig” röst, jag vet inte vad det kallas mer än att jag gillar hans röst. 

(Det var beröm alltså) 

Jag drömmer mig bort lite och funderar över vilka som stod på den här scenen den allra första gången? Jag törs inte ens gissa på något eftersom jag är helt novis inom teatern. Men skulle ha varit spännande att fått se – nu.

Dock är bilderna helt färska.

Här och nu känner jag ett lugn och en ro. Jag sluter mina ögon och lyssnar på musiken medan mina tankar fladdrar iväg.

Små, små svidande ord skaver inombords.

Sådana som inte borde brys om.

De svider i alla fall. Lite.

För det är inte sant, det som sagts.

Om mig..

Jag drar ett djupt andetag och ruskar lite på mig.

Säger inombords:

”Du har inte tid med larv, Åsa!!”

Små skvallerord som vandrat från mun till mun.

Av mina ”vänner”

Som till slut nått offret...

Jag!!

Gulp!

Snyft, inget att bry sig om.

Men känns ändå.

Vi är sådana, vi människor.

Skvallermänniskor

Njuter av att veta, njuter av att kunna berätta.

”Hänt i veckan!!”

Jag bestämmer mig för att mitt liv nog inte är så intressant att prata om nästa vecka.

En gammal klyscha säger:

”Det är de som inte har nog händelserika liv själva, som skvallrar”

Ja, så måste det nog vara!

Lyllo mig!

Lite ordsvid tål jag!

Jag är samma människa ändå.

Men jag kanske inte har samma vänner nästa vecka.

Och de kanske inte har mig.

Häpp!

Kram för idag!

Kompatibla människor, är du och jag det?

Kompatibla människor

Jag ligger under mitt mjuka fluffiga täcke, huvudet vilar på kudden som format sig efter min nacke, mmmm såå skönt. Jag gnuggar mina små ögon som ett trött litet barn.

 Min egen sovvärme finns kvar och det är sådär mysigt och varmt så att jag helst skulle vilja ligga kvar hela dagen. Det är söndag så jag kan faktiskt om jag vill. Det prasslar mjukt när jag sträcker på armar och ben. Påslakanets vinröda färg ser svart ut i det svaga ljuset i fönsterlampans sken från köket. Persiennerna gör mitt kombinerade sov och TV-rum mörkt men en blick på klockan säger att det måste ha börjat ljusna så smått därute. Jag drar in ett naket ben under täcket igen.

Jag blundar och tänker att jag borde passa på att somna om. Lägenheten är så pass städad att det duger åt mig och jag har egentligen inget jag måste göra idag. Gäääsp, jag kan lugnt ligga kvar och sova ett par timmar till.

Men min inbyggda rastlöshet gör att hjärnan går igång:

Hm… min kudde har anpassat sig efter mitt huvuds form..

Anpassningsbar, överensstämmande, kompatibel… Det sista gäller datorer tror jag, men det betyder ju samma sak... Kompatibel människa, är jag en sådan tro? 

Är du?

Jag bestämmer att det är när man anpassar sig efter andra människors önskningar och viljor för att de ska må bra och för att de ska tycka om en`! Man vill ”passa ihop” med sina medmänniskor. Det här är en helt naturlig sak, för det gör alla sociala och normalt funtade människor för att allt ska flyta på.

Om jag träffar dig vill jag ju att du ska trivas och känna dig bekväm med mig, jag vill bekräfta det du säger men även säga min mening om jag har en annan åsikt, det kallas att ha ett samtal eller diskussion. 

(Å herrregu vad jag låter klok idag)

Huvudsaken är att man inte går över gränsen och glömmer bort vad man själv vill och tycker bara för att bli omtyckt.

I ett förhållande, vare sig det är med en partner eller en vän, är det viktigt att man anpassar sig.

Eller – det är viktigt att BÅDA anpassar sig

Respekt, tillgivenhet och lyhördhet

Är viktigt.

Det är lätt att viljan att det ska fungera är större än medvetenheten om vad man själv vill ibland.

Jag vet vad jag är bra respektive dålig på

Jag är lite för anpassningsbar, lite för godtrogen och lite för misstänksam. Mycket fantasi har jag, är lite för nyfiken ibland och mycket påhittig.

Fruktansvärt lat emellanåt och samtidigt pedantisk.

(vissa dagar bara) (långt mellan gångerna)

Jag kan bli överglad och överledsen, men även befinna mig däremellan.

 All i ett liksom.

Typ ganska normal (tror jag)

Jag vägrar att leva mitt liv i tristess och dö ångerfull utan att ha skrattat, levt och njutit så mycket jag bara kan. Jag är ingen väntare, det ska hända saker för att jag ska må bra. Kalla mig rastlös för det gör jag själv

Jag känner mig lugn och trygg i den person jag är.

Men märker du att jag bara ler fånigt åt allt du säger så har jag nog fullt upp med kompatibiliteten, (haha, vilket ord det blev) putta till mig då och säg åt mig att skärpa mig.

(Men rätt vad det är kanske jag gått och blivit kär, då ler jag också fånigt)

Kram för idag!

I nästa blogginlägg så lovar jag härmed att det ska bli helt färska utebilder. Ty jag har snart fotat allt som är värt att fota i lägenheten tror jag.

Själv!

Själv!

Det är november och lördagseftermiddag

Det fick bli innebilder idag
Frusen och trött iddes jag inte gå ut

Dagen har varit solig men iskall, jag har jobbat och kom just hem till en helt öde och tom lägenhet. Min son är hos sin pappa.

Jag bor själv nu.
Jag bestämmer själv.

Själv.

Helt själv.

Det är ingen som väntar på mig när jag kommer hem... 
Ingen som blir glad att jag äntligen dyker upp... 
Det känns lite tråkigt...

Fast jag vill inte tillbaka till det ställe jag just lämnat, där är jag klar.

Jag och min syster med vår mamma = Lycka!

Jag kommer på att jag skulle vilja ha en mamma.

Min mamma dog när jag var 39, åtta år sedan nu.
En mamma som står och väntar med våfflor och alltid är på min sida, vadsomän, liksom. Suck..

Jag steker ett ägg och funderar lite:

Fast visst jag klarar mig själv. Visst?

Jag har mina barn som kommer då och då, jag har mina syskon, jag har alla mina vänner, och jag nosar lite på ny kärlek.

Fast mest är jag själv, jag lyssnar på mina tankar.

Fasiken vad klok jag är!

Ibland...

Fast just nu känner jag mig ensam.

Jag sitter i mörkret i mitt stora kök och skriver, min fina stora klocka tickar tryggt på väggen. Lisa Ekdahl sjunger lågt i TV-rummet. 
Jag har tänt ett ljus på ekbordet. 
Alltså -
 jag har ju det helmysigt, helt själv! 
Jag flinar i skumljuset.

Dammet bjuder jag på

Varför vill vi höra ihop med någon? Är det viktigt? 
Någon att handla med på ICA, någon att mysa med i soffan, någon att prata med och älska…

Hm.. fast handla fixar jag ju helt själv. 
Mysa kan jag göra själv, tjocksockar, kuddar och gofilten löser det åt mig. 
Pratar med mig själv gör jag mest varje dag redan. 
Älska mig själv gör jag, tror jag, typ tycker om i alla fall.

Äh, Åsa du fixar det här, helt själv. Om du vill.

Tja, jag får väl se vart livet och kärleken leder mig den här gången

Kram för idag!

Ron...

Ron...

 

Tyvärr så har jag inte prioriterat fotandet denna period
Det får bli lite gamla repriser idag
 

Himlen är dovt svartorange ikväll

På E4an rullar däck oavbrutet

Nu är jag här

I mitt nya hem

Jag lyssnar efter mina grannar

Anar steg, musik och röster

Känner mig trygg

Jag sitter ensam. Fast inte ensam

Livet pågår hela tiden

En ändring av den tänkta rutten

Återigen

Suck!
 

Men vad gör det egentligen?

Förutom att rynkorna blir fler

Jag torkar det blöta på mina kinder och byter tankebana





 

Känner tacksamhet över alla slags liv jag provat

Alla olika människor jag mött

Allt jag lärt mig

Jag kommer inte att leva för alltid

Tänk vad mycket jag har i min livsbag
Redan!

Jag känner ron i kroppen komma

Trots att hälften av alla kartonger står ouppackade i ett hörn

Att jag lämnat en välbekant tillvaro
Att, att...
 

Som värme sprider den sig i min kropp

Förnöjd dricker jag mitt te i mitt nya vardagsrum

Med ett leende glor jag på den fula tapeten i hyresrätten

och inser att jag är redo för nya utmaningar

Välkommen tillbaka till dig själv Åsa!

 

Kram för idag!

 

 

 

De olika faserna...

De olika faserna

Tänk om det vore så enkelt att det enda som behövs för att bli lycklig är en underbar stor famn?

Tänk om olikheter och meningsskiljaktigheter inte hade någon betydelse?

Jag kniper ihop mitt ansikte, tårar rinner och min nästipp färgas röd.

Fina minnen, skratt och glada stunder snurrar när jag blundar.

Att leva kvar ihop när det tagit slut är svårt. Hårda och mjuka ord blandas. Två veckor kvar nu.

Jag ser mig omkring, tittar på utsikten från köksfönstret, den jag sett varje dag, på den vackra förtrollande sjön, i gryning, skymning och i fullt solsken varma julidagar. Mörkt grönbrunsvart skog speglas i vattnet denna gråa oktoberdag. Jag vrider min blick och tittar på allt jobb vi lagt ner för att få det som vi vill härinne.

Planerna, drömmarna och allt som sagts gör ont idag, får svårt att svälja. Fast mitt beslut är befäst med grova kättingar plågar jag mig själv med att tänka.

Jag snyter mig och skärper mig och inser att man inte kan hoppa över något steg av alla faser. Alla behövs för att man ska bli ”klar”. Hoppar man över något så blir nog allt nog så mycket värre när man landar.

Jag har gått igenom ledsenhet, besvikelse, beslutsamhet, ilska, outsäglig sorg, likgiltighet, ja till och med lycka. Idag ger jag mig tid att tänka på minnen och gråta. Jag är helt normal inser jag.

Nu ska jag gråta en liten skvätt till sen tror jag att jag är klar för nästa fas. Eller så är jag helt enkelt helklar efter den här.

Kartongberget växer i hallen och ger mig styrka att se ljust på framtiden.

Lyfter hakan och ler matt mot min spegelbild i skärmen.

Sådär - nu är jag snart på banan igen!

Kram för idag!

Ett nytt kapitel...

Ett nytt kapitel…

När något tar slut och man står där och inte vet hur någonting kommer att bli, med tankar som snurrar hit och dit, då är livet tungt.

Gör jag rätt? Gör jag fel? Oro, osäkerhet och rädsla blandas. Ögonen tåras, rynkan i pannan djupnar och magen värker.

 När sedan alla tankar manglats klart och beslutet är gjutet så kommer en ny känsla så stark att inget kan få detta kvinnoberg att rubbas.

Men VAD ska ANDRA tycka?? Tvivlets röst viskar ändå i mitt öra och försöker få mig att vackla. Äsch, de tankarna säger jag till mig själv att skita i. Det här är mitt liv. Bara MITT!

Samtidigt som misslyckandets vassa hörn försöker skära mig i ryggen, få mig att titta ner i backen och svälja stora klumpar sträcker jag på densamma och känner mig förväntansfull på vad som nu ska hända.

Jag fyller banankartonger och känner att jag fått en energi som jag inte haft på mycket länge. Just känslan över att jag gör det här enbart för min egen skull får mig att känna mig stark. Tanken om jag förblir ensam resten av mitt liv får inte göra att jag väljer något som jag inte mår bra av.

Mitt hjärta har bubblat och sagt till mig att det här förhållandet kan få mig att göra vad som helst. Men mitt undermedvetna har kämpat och kämpat för att få mig att förstå att det här egentligen inte är bra för mig.

Nej, jag har inte lyssnat. Bara undrat varför sömnen inte kommit varje natt. Jag var sjukskriven för utmattningsdepression i somras. Jag kom tillbaka till jobbet, allt funkade jättebra och jag kände att jag kunde hantera stressen där. Men det som var ett stort problem redan i våras, just sömnen, kvarstod mer eller mindre. Ett par nätter i veckan tittade mina ögon rakt ut i mörkret timme efter timme. Tankarna virvlade runt och mitt vanligtvis glada humör kom allt mer sällan till mig.

Jag tänker inte skriva några smaskiga detaljer om mitt privata privatliv. Ni som trodde det kan sluta läsa här. Konstaterar bara att det inte funkat.

Det jag vill förmedla är att om just du inte mår bra i ditt förhållande så lyssna på dig själv för sjutton! Du klarar det, Du har bara ETT liv!

Kämpa ska man såklart göra först, diskutera och fundera på om något går att förbättra. Jag uppmanar ingen att göra något överilat såklart. Men har man klättrat hela stegen och inget blir bättre så, ja – välj själv!

Nu väntar min nya lägenhet på mig och min son! Min fina, med lite gammaldags charm. Det kommer att bli bra det här Åsa, säger jag till mig själv och sväljer hårt.

Kram för idag!

Välj dig själv