Behåll barnasinnet men låt barnet i dig bli vuxet

Ligger vaken men inte naken, som en halvsekel gammal dösill och försöker vakna. 
Det är tydligen varannan dag det gäller för i förrgår var jag som en stram svan med ond nacke som hasade runt i tjocksockar och ullkofta i lägenheten, jag varvade mellan att stå vid balkongdörren och glo ut på det vackra höstvädret och ligga och slumra i soffan. 
Jag orkade inte gå ut fast solen lyste på de knallorangea bladen. jag låg inne och läkte istället. Jag körde musik på hög volym när jag var vaken och körde några stela moves på väg mot ljuset, alltså inte det ljuset. 
Funderade på att dra ner persiennerna så inte grannarna skulle tro att jag fått nåt slag åt huvet också.
För musik -se länk längst ner!

Men igår var jag tillbaka! Med ett besök inbokat hos sjukgymnasten var jag uppe tidigt, nacken gick att vrida en centimeter till och jag fick på mig höger strumpa utan problem. 
Jag fick några övningar så nu kan jag för första gången i mitt liv, när någon frågar om jag börjat träna, coolt svara ja.

På bussen hem från sjukgymnasten satte jag mig utan dåligt samvete på den bakåtvända handikapplatsen (utnyttjar min krage lite) dessutom var de övriga sätena fyllda av minimänniskor. De fnittrade och kivades som små barn gör. 

Jag, jag satt och glodde ut och såg mina uppväxtmarker svepa förbi. Paret med den perfekta trädgården stod som vanligt, nu lite äldre, ute och ansade sin gård som var lika fin som förr. Hus efter vägen var ommålade och träd fällda här och där. 
Jag räknade mina forna adresser vi passerade som jag befolkat och fick det till fem på den sträckan. Livet är märkligt, eller är det jag månne? Jag har alltid trivts på mina boställen, ganska på en gång. Nästa vecka bär det iväg igen och det känns bra.

In i bussen klev en berusad man plötsligt. De små spärrade upp ögonen när mannen vrångt rumlade in. Han satt och pratade hela vägen, mest för sig själv men hans tonläge var så högt att vi alla hörde hur arg han var. Så fort något litet barn klev upp så vrålade han till. Jag tror till och med att ett barn blev så rädd att han inte vågade gå av där han skulle.

Livet ja, jag återkommer till det hela tiden.. 
Han var hemsk, mannen… Eller skrämmande, men vem vet hur hans liv varit? Vad för demoner har han i sitt huvud och var han ens full? Jag må vara en godtrogen blondin men jag vill tro att det alltid finns en anledning till att människor beter sig ”annorlunda”. 

En har stängt inne alla svårigheter i hela sitt liv och förmår inte prata känslor i sitt vuxna liv för att hen är rädd att komma ihåg. 
En annan har lärt sig att hen är annorlunda så genom att alltid vara övertrevlig och jobbig så slipper hen frågor om sig själv. 
Ytterligare en annan har tvingats visa upp vad duktig hen är hela sin barndom så i sitt vuxna liv har hen blivit en riktig egoist och sätter sig själv främst i alla lägen. 
Och åter en annan har tuktats så hårt i sin barndom så hen är rädd att ens prata med nya människor. 

Min fasta plats i livet just nu
Soffan!

Ja, vi är alla olika.. 

Våra barndomar påverkar våra beteenden utan att vi fattar det. 

Vi borde nog alla försöka förstå att lämna barnet i oss och uppföra oss vuxet.

Men behåll barnasinnet för all del!

Nä nu har Åsa åskådat klart för den här gången.

 Tack för att du läste!

Kram för idag!

https://open.spotify.com/track/7iySBFOxbQTcCkDo9c07m6?si=7ITcxnUvQnOc_XqTLVuZkw

Smärtan från helvete och kostymnissarna

Smärtan från helvetet 

Vissa dagar är jag ett riktigt vrak, nattens smärta i min nacke fick mig undra om någon drämde en tegelsten i bakhuvudet på mig igår. Jag stirrade blint ut i det svarta rummet timme efter timme och önskade det värsta. Men min smärta är ju övergående och jag vet att jag kommer vara på banan snart igen. Idag firar jag till exempel att höger arms fingertoppar når vänster armhåla igen!

Dumt att skämta om kanske..

Jag låg i alla fall och tänkte på er som har denna smärta jämt eller till och från.. Hur klarar ni av det? Hur överlever ni smärtan? 
Tusen och åter tusen hjärtan till er!

Men det finns dagar då jag lämnar lägenheten också och går på stadens gator som en vanlig kvinna, jag har dock inte tio tigrars styrka och inte smyger jag tystare än djungelkatten heller, snarare är jag ganska klumpig emellanåt. Men jag är hård mot de hårda och även om man inte dör en fasansfull död om man ser mig utan halskrage så kan det vara en fasa en mörk natt…. Eller det är nog värre att se mig med den förresten. 

I

alla fall så tog jag mig en tur på stan häromdagen, allt var sig likt, gatstenen låg rutig, torgets klocka gick rätt och ingen verkade ha saknat mig. Eftersom jag nu och ett antal veckor framåt har all tid i världen på mig att göra ingenting så slog jag mig ner på en solbestänkt bänk. 

En äldre dam satt bredvid och kisade mot sin mobil och läste om vårt lands kommande styre för sin man som satt i en rullstol bredvid. De muttrade bägge två, oroliga såklart över hur det blir med allt. Mannen torkade sitt rinnande snor med en stor, rutig näsduk och stoppade ner den igen. Jag fick lust att ge honom min packe engångsnäsdukar men insåg att det skulle vara oförskämt. 

En tonårig tjej satt med trasiga innejeans och rökte, fötterna vilade på sittdelen av bänken, jag fick lust att säga något när jag kom på att jag gjorde likadant i den åldern… Den gången kom min pappa just ut från banken och tittade på mig med sträng blick, jag fimpade och skämdes medan jag ertappad sjönk ner på den plana ytan. Men borde jag egentligen inte säga något? Inte ha sådan jäkla förståelse för allt och alla? Äh, jag antar att hon också växer upp. Hon kanske blir lika smart som mig en dag. 

Vidare så skyndar ett gäng kostymnissar med portföljer förbi. Jag slår vad om att de just tagit något viktigt beslut och nu ska käka lunch tillsammans. Om jag hade ägt en fin kavaj med tillhörande kort kjol kunde jag ha slunkit med och tjuvlyssnat lite, snopen de skulle bli. Och jag skulle få ont i ryggen för då skulle jag måsta ta på mig klackeskorna igen. Nä, jag hoppar det. 
Jag stortrivs i mina mysbyxor och gympadojor nu. 

Så kommer mina likar, jag ler inombords över deras glädje, ett skrattande gäng medelålders kvinnor med flera påsar i händerna som verkar ha shoppingdag och tänker ta långlunch tillsammans när de hittat sina blåsor. När de kommer närmare ser jag att de troligen nått pensionsåldern, men säker är jag inte. De ser pigga, fnittriga och fräscha ut. Jag får sån lust att fråga dem om deras liv. Jag måste sluta att vara så nyfiken, jag har väl inte med det att göra heller. Men faktum är att det är en av de bästa saker jag vet är att möta nya människor. Alla har ju sina historier, vi befinner oss i olika faser i livet och har förståelse för det mesta.

Jag vandrar hemåt igen när jag insett att allt fortgår utan mig också.

Vidare så planerar jag min 50-årsfest, skriver, tecknar och ska snart flytta. Ja, ja allt löser sig. Vi lär så länge vi lever och så vidare!

Kram för idag!

En annan slags vardag/ natt med morfin och halskrage

Första veckan...

Svettig som en gris, endast iklädd trosor, fnissar jag för mig själv och undrar om jag är med i dolda kameran. 
Senaste halvtimmen har jag nämligen ägnat mig åt att försöka ta mig upp ur sängen. Fast mina skador på nacke, nyckelben och muskelfäste är relativt små är det ingen lätt sak...

Jag makar mig, liggande på sidan, och försöker resa mig i upp sittande ställning varvid nyckelbenet hotar att bukta ut genom huden (känns det som) Jag vrider lite på mig och gör ett nytt försök, då känns det som om höger bröst trycks in och försvinner mellan revbenen. Jag åmar och möxar mig hit och dit i sängen utan att ta mig ur fläcken. 
Ja, egentligen inget att skratta åt men en sak jag tagit som självklart hela mitt liv funkar helt plötsligt inte. En konstig, frustrerande känsla.
Men - 
 när jag föser ner min ändalykt över sängkanten tror jag att jag kommit på det! Grejen är bara att jag blir sittande så, med ryggen liggande på sängen och benen böjda men fötterna i golvet. Ser du bilden framför dig? Det är då jag börjar skratta, för jag kommer varken upp eller ner nu. 

Med rubriker som ”kvinna hittad…” i tanken får jag dock extra energi och häver mig upp trots smärtan. Småleende går jag och nattkissar och inser att jag måste sluta vara rädd för smärtan.

Vad som hänt? 

Jo jag blev påsprungen av en hund......

Vi krockade jag och denna vackra hund

JA...
 jag vet att det låter dumt men så var det. 
Jag parerade åt fel håll när 45 kg hund kom rusande bakifrån i utförslut och jag flög med mina 70 kg som en vante genom luften, gjorde en vridning och landade på min axel och mitt bakhuvud.

 Jag trodde i min enfald att en timmes vila skulle kunna få mig att hänga med på dansen på kvällen men min vän, 
hundägaren och tillika vittne till händelsen, hade tänkt 
”Jo, tjeeena” berättade han senare. 

Det blev istället akutenbesök, halskrage, morfin och skiktröntgen. 
Med morfin i systemet fick min fantasi bränsle och började skena.
Tankarna började vandra på sagostigar:
Med halskragen på kände jag mig som en riktig rymdfarare med rymddräkt. 
Typ Darth Vader.

När det var dags att åka in i ”röret” (skiktröntgen) var jag på väg!
Genom luftslussen och ut i rymdeeen!! 
Jag funderade lite på om jag kommit ihåg att ta farväl av alla jordbor jag behövde och om jag var en god Jedi eller en ond krigare,vaddenukallades.

 Nåväl, jag kom strax tillbaka till Tellus igen och fick av kirurgenläkaren veta att jag skulle få vila i åtta veckor. 
Åtta veckor??

 Min haka skulle trillat ner till knäna om jag inte haft min vän, kragen, i vägen. 
EN ledig dag hade jag ju bett om när jag utarbetad knäppte mina händer häromkvällen. Inte fanns det något fönster jag argt kunde snegla på honom däruppe genom heller. 
Jag svalde och frågade dumt om det verkligen var nödvändigt. Doktorn tittade överseende på den blonda (jag) och sa att jag fick börja jobba precis när jag ville.

Nåja, nu sitter jag här och skriver mina tankar igen. Jag får göra det jag tycker allra bäst om. Mitt älskade jobb kommer tvåa och det känns ”svärord” att behöva vara borta så länge men just nu behövs vila. Punkt. 

Min vän Spotify underhåller mig, just nu med
"One small step" med Daniel Lemma
https://open.spotify.com/track/32ivSeyYJGrZevYdBWdvBB?si=9872cKYoR2iip_uQ5aRG1Q

Jag kommer snart igen, nu när jag har all tid i 
världen att skriva

Kram för idag!