En kal fläck på huvet, fest och åderbråck

En kal fläck på huvet, fest och åderbråck

Bilden har inget med texten att göra, älskar bara kvällsvyn från vårt köksfönster

Promenerar ner på stan, solen gassar, fåglarna kvittrar, långtradarna dundrar. Jag är ledig! 

Styr coolt upp solbrillorna på huvudet när molnen skymmer solen lite. Naturligtvis fastnar några strån i den lilla plastgrejen mellan bågarna ni vet, och ja, glasögonen sitter fast i håret. Medan jag går där efter E4an och diskret försöker slita bort dem så slår det mig att jag ska fylla jämnt i år. Ok, det är väl klart att jag vetat om det, men just nu så blir jag lite skräckslagen! När min pappa fyllde femtio så var han ju skitgammal och hade en jättestor fest. Jag är ju inte så gammal och jag vill inte ha någon stor fest.

Med en liten kal fläck på min skalle vandrar jag gågatan fram. (jag har försökt skyla med andra sidans hår) Det är ju klart att man gör exakt vad man vill med sin födelsedag, det vet jag väl. Men det känns så definitivt på något sätt – Nu har jag mindre än hälften kvar av mina ”förmodade” år av mitt liv. 

FEMTIO! 

Om DU som läser det här är blott tjugo så bliven icke förskräckt. Du har många år kvar innan du blir drabbad. 

Om DU som läser passerat, minns du nog din egen vånda om du nu hade någon.

Vad har jag gjort i mitt liv? Tja… en hel del. 

Det bästa och viktigaste jag gjort är att jag fött tre underbara barn. 

Har jag hunnit med det jag vill? Jag tror det, nästan allt förutom att åka till USA. Förhoppningsvis har jag minst trettio år kvar så nog borde jag hinna va?

Jag öppnar dörren åt en gammal dam som inte är längre än en och femtio, ryggen är böjd som en krok men hon ser oförskämt pigg ut när hon ler åt mig. Jag känner mig dum som våndas över ålderdom och femtioårsskräck när jag ser henne. Hon måste vara en bra bit över åttio och ändå så pass pigg att hon "gör stan".

Med fyrtionioåriga kliv äntrar jag stadens torg och känner mig rask i benen. I alla fall tills jag ser studenternas mösspåtagning. DOM är unga dom! (Jag vet att man inte ska skriva dom) Hela livet framför sig! Jag sätter mig på ett café och torkar en liten tår, jag blir lite rörd när jag ser deras lycka. Som en gammelmormor oroas jag lite och ber inom mig att det ska gå bra för alla hundratals ungdomar som tjoar på torget idag. 

Akta ni ramlar, tänker jag när de klättrar på statyn.

Jag har skrivit om åldrar förr men jag gör det igen – 

En dag i mitt liv:

På morgonen stapplar jag stelt till duschen som en hundraåring.

Senare när jag tar hojen och susar till jobbet är jag tjugofem.

När jag får frågor om saker jag kan på mitt jobb – trettiofemårig besserwisser.

När jag får frågor om saker jag inte kan på mitt jobb – femton och rödblommig.

När jag cyklar/går hem från mitt jobb (det är baaara uppför hem) – född på artonhundratalet och låter som om jag håller på att dö.

När middagen är uppäten och jag äntrat soffan – en mätt och rejält överviktig, snarkande sextiofemårig karl. (Jo, det är säkert, jag har blivit inspelad)

När jag blir tvungen att resa rumpan ur soffan och ta mig till sovstället – Etthundrafem ungefär. (prata inte med mig då, för då kan jag inte somna om)

Ålder är ju egentligen bara en siffra som alla säger - det är hur man känner sig som räknas!

Nu ska jag sätta mig på balkongen och sola min fyrtionioåriga lekamen, med bilringar, åderbråck och rynkor ska jag fundera på vad jag vill göra med min kommande stora dag.

Vad gjorde DU på din stora dag? 

Skriv gärna en kommentar!

Kram för idag!

Åsa, fourtynine

Vita ben, Ryssland och Mello

Vita ben, vården, Ryssland och Mello

Tvätten är instoppad, mellon är avgjord, länderna rustar och jag smörjer in mina ben med brun utan sol. Fåglarna kvittrar, E4an brusar, vårdkrisen diskuteras överallt och jag pratar i telefon medan jag funderar på varför jag gått upp ett kilo.

Stort och smått, stora problem och små problem.

Men det är ju vår för f-n. 

Njut av att fåglarna kvittrar, av grönskan och solen och fundera inte så mycket.

Var inte avundsjuk, unna varandra lycka istället.

Rädda för framtiden tror jag att de flesta är. 

Men säg i vilket århundrade människor inte varit det?

Det är annorlunda nu...

Javisst

Men ändå

Njut så länge du kan

Av nu

Jomen min dag har annars varit bra. 

Jag har haft givande samtal, jag har lärt mig en del nytt. 

Jag har hämtat min dotter på tåget. Jag har tjatat lite på min yngste son och jag fick hejdå-puss när min käre åkte på jobbet i morse.

Nu sitter jag på balkongen och lyssnar på fågelkvitter, barnskrik och bruset från stora vägen. Inne dånar Tom Jones ”She´s a lady” Ja det är jag, tänker jag och diggar lite med huvet. Vår balkong är underbar. Utsikt, vilorum och lagom att fika eller slappa på. Behöver ingen strand i år, blir jag för varm går jag bara in och duschar.

Skärmen ser jag knappt, jag skriver bara det jag tänker.

Vad är viktigt? Att mina ben troligen är vitskära hela sommaren trots min kamp spelar väl ingen roll? 

Egentligen? 

Skulle Ryssland vilja krångla skulle vi inte ha något att sätta emot.
Vård kommer vi ALLTID att behöva, sätt rätt människor på rätt plats så kommer det att lösas. (Naivt?, Ja men kom på något bättre då)

Mina jävla ben kan få vara vita. Några kilo hit eller dit spelar heller ingen roll.

Viktigast är att vi gör det bästa av vår tid här.

Peppa varandra

Respektera varandra

Gör det du är bäst på

(Alla är bra på nåt)

(Gå med i hemvärnet)
(Bli landstingschef)

Och så vidare…

Kram för idag!

 [a1]