En annan tid, ett annat nu

En annan tid, ett annat nu

Min vana trogen spelar jag hög musik i bilen. Ikväll är det 70-talsmusik som dånar och sköljer minnen över mig. Utanför bilfönstret är det kolsvart, innanför lyser jag som en sol och låter nog som en raspig vinyl när jag sjunger med i 
Dr. Hooks ”Siiilviess mother säss, silviies`packing….” 
Jag minns när jag som 12-åring hängde med ”de stora” typ 14 och 15-åringarna, de med moppe. Jag var den där lilla med röda toppluvan som mamma hade sagt skulle få vara med. ”Faaaktiskt!” sa jag till min storasyster som var en av de stora. Vi lyssnade på Dr. Hook, Bee Gees och ABBA bland annat. Ljuva minnen.

Tänk vad mycket som hänt sedan dess, barndom, ungdom, förälder till små barn, till stora barn och snart fyller jag tametusan femtio!! Ser jag på mig själv med mina tolvåriga ögon är jag ju skitgammal! 
Men som jag känner mig.. tja, ungefär som tolv ibland.

”O-o  I love to loove, but my baby just love to daaance…”(Tina Charles) Det rycker i axlarna och huvudet vickar hit och dit, jag tänker att det är bra att det är mörkt ute. Ung och ovetande om hur livet skulle bli var jag då, när Tina var min stora idol.

Skulle jag vilja vara ung igen? Nej jag trivs bra med att vara en barnslig fyrtiosjuåring med de livsärr jag har. Ärr ger livserfarenhet och visdom. Om jag vore ung skulle jag ju vara tvungen att lära mig allt en gång till och det orkar jag inte ens tänka på.

Då var ett annat nu..

DÅ var jag ett barn som inte behövde fatta några beslut annat än om vilken glass jag ville ha. Jag minns tiden som solig och lycklig.

NU är jag vuxen. Tror jag. Ibland i alla fall. Nu fattar jag beslut varje dag, enkla och svåra. Jo tiden är solig nu med, lite små moln som skuggar ibland bara. Precis som för alla andra.

Mitt bästa minne från den här tiden är när jag fick en egen bandspelare! Lycka! Jag fick kassettband med ABBA och Donny Osmond. Det var tider det! :)

Vilket är ditt bästa minne?

Kram för idag!

Man äger ingen annan

Man äger ingen annan 

Ingen äger mig

Ingen äger mina tankar

Jag vet vad som är rätt och fel

I min värld

Jag litar på mig själv

På vad jag tycker

Ingen kan veta vad som gjort mig sån

Mina erfarenheter är mina

Min värld drabbar bara mig

Jag kör inte över någon

Var min vän bara

Respektera mig

För att jag är jag

Jag kliver inte på någon för att nå mina mål

Jag har inga vassa armbågar

Jag kan känna avundsjuka och misstänksamhet

Jag kan vara ledsen och nere

Min värld kan vara svart

En liten stund
Men det drabbar bara mig

Ofta är jag sprallig och spontan

Kreativ, innovativ och effektiv

Då älskar jag livet
Alla berörs

Jag är också full av kärlek, omsorg och tålamod

Det drabbar dig

Om du vill vara min vän

Kram för idag

Sköt dig själv och skit i andra! - Eller?

"Sköt dig själv och skit i andra!" -Eller?

Jag sneglar på mitt ansikte lite flyktigt i backspegeln, hajar till och kollar igen; Misstänksamt känner jag på rynkan mellan mina ögonbryn med ett finger. 

Oj!! Vad yxhugget har djupnat den senaste tiden, som en avlång grop ser det ut, ett litet dike! Jag måste nog sluta fundera och oroa mig så mycket så inte mina ögon trillar ner i diket till slut,fniss.

Jag flinar mot min spegelbild, vrider och vinklar lite på huvudet och upptäcker att skrattrynkorna fortfarande verkar vara intakta i alla fall. 

Bra, för jag gillar dem.

Jag kör vidare med händerna på den heta ratten, nynnar till Ted Gärdestad på Spotify och kisar beundrande ut mot det vackra höstvädret. Fundera måste man få göra men inte oroa sig för mycket.

Bilderna är tagna förra veckan i Skuleskogens nationalpark

Allt löser sig.

På ett eller annat sätt. Inte alltid på det bästa, men det löser sig.

Med tiden.

Hm… fler och fler av mina vänner trillar dit och kör slut på sig själva, en efter en. Man kan undra varför? Jag kan svara alldeles själv: 

Vi ska vara så jäääkla duktiga!

Vi är vana att ha flera bollar i luften, hela tiden, klara oss själva och kämpa för att göra andra nöjda!

Andra! Ha!

Min körning blir nog lite påverkad av mitt humör för jag blir lite irriterad på en bil som tränger sig före mig i rondellen och tutar onödigt.

Skärpning Åsa!

Vi anpassar oss och märker inte hur tokigt det är. Vi anpassar oss och jobbar lite extra med allting, hinner med lite mer och anstränger oss fast vi är urtrötta. 

Vi kanske inte ens märker att vi är trötta.. 

Vi kör bara på tills det tar stopp.

Tvärstopp!

Om du har den minsta lilla misstanke om att du håller på att ta slut så ber jag dig att tänka efter vad du håller på med.

Det är ingen som tackar dig!

Du lever bara en gång och det är väl onödigt om du inte ska må bra...?

Jag hade misstankar länge men trodde aldrig att jag skulle hamna där.

Inte jag inte!

Ja, jag har börjat jobba, på tok för tidigt tycker alla som jag pratat med.

Men det går dock bra på grund av en hel del saker. Jag har förstående chef och arbetskamrater. Jag är väldigt medveten om att jag bara ska göra en sak i taget och jag jobbar bara fyra timmar ett antal dagar i veckan. Visst, jag känner av mina kramper i bröstet emellanåt, jag får ibland ångest när jag blir orolig för något. Men jag tycker att det här funkar för mig. När jag får ta det i min takt. Jag försöker inte visa att jag är duktig. Jag gör det jag ska, och är jag inte klar när arbetstiden är slut så går jag hem ändå.

För mig är det välgörande med rutiner, lättsamma rutiner.

Tänk om jag bara hade tänkt efter – före..

En helt annan sak som snurrar i mitt huvud just nu är hur mycket man får lägga sig i? Egentligen? Om man har en vän som far illa, ska man alltid säga vad man tycker? Helt och fullt? Och ska man kanske ta tag i situationen och hjälpa till? Eller är det kanske bättre att inte lägga sig i – alls?

Jag förstår att allt absolut beror på situationen, men kan inte gå in djupare än såhär för att ni ska förstå.

Jag behöver bara råd!

Det är svårt att leva efter ”Sköt dig själv och skit i andra”

Man vill hjälpa till...

Ett stöd kan man vara, men om något fortgår år efter år…?

Jag tog upp det här för att jag är helt övertygad om att alla ni som läser detta varit i min situation någon gång och kan känna igen er i ”kompisen som står bredvid”.

Hur gjorde ni?

             Nä nu ska jag sluta fundera, för det här leder ju rakt ingenstans alls, och diket djupnar..            

Kram för idag!

Jag har börjat jobba!

Jag har börjat jobba!

Javisst!
 Det kunde ingen tro!

Inte jag och inte mina vänner.
Inte min kurator eller doktor heller.

När jag blev tillfrågad NÄR jag skulle komma tillbaka till jobbet så lovade jag att komma och prova på i alla fall.

Det kändes ok – just då..

Skräckslagen över vad jag just hade lovat satt jag efter samtalet och stirrade tomt framför mig.

Inte kan väl jag jobba – än?

Va??

Hur vet man det?

Svar:

Man provar när man känner sig redo!

Men är jag redo då??
Iiingen aning!?
Jag känner mig ju mera alert, men hur ska man veta om man är redo??

Ok - Prova var det!

På darriga ben klev jag försiktigt över tröskeln till jobbet och undrade om jag var dum i huvudet. För ynka fem veckor sedan grät jag när jag lämnade stället….  Jag kraschade helt enkelt!

Första dagen blev skakig, jag kände mig sakta för. 

Hur känner jag nu? Fixar jag det här? Vad händer om…? 

Tänk om jag har för bråttom…? Hur kändes det förr  - innan? 

Frågorna snurrade i huvudet, oron snurrade i magen. 

Jag blev trött men kände också en glädje över att vara tillbaka.

Vartefter dagarna har gått så har det känts bättre och bättre, det känns som om jag är på banan igen! Väldigt nära i alla fall. 

Det är väl bra om man känner sig för, men det kan lätt bli att man känner efter lite för mycket också. (Jag gjorde det - först)
Sedan slappnade jag av och tog dag för dag.
Går det inte så går det inte, inget att skämmas för.

Jag har ingen aning om jag kommer att hamna i samma sits en gång till, men jag hoppas och tror att jag känner igen tecknen nu.

Håll tummarna!

Nu har jag jobbat halvtid i en vecka och jag känner en energi som jag inte gjort på jag vet inte hur länge. Det är roligt! 

Jag gillar ju verkligen mitt jobb!

Fyra timmar om dagen är det ultimata, så skulle alla få jobba. 

Jag är inte urtrött när jag kommer hem, utan pigg och glad!

Och så sover jag hela nätter!!

Det tror jag har varit den största boven – sömnen som försvann. 

Får man inte sova tar man slut, till slut.

Nu till min återvunna energi:

Idag när jag kom hem gick jag raka vägen och drog upp de en och en halvmeterhöga ogräsen som jag suttit och tittat på från köksfönstret men inte orkat gå ut och dra upp. 

De har stått hela sommaren och "buskat" till sig.

(Min sambo hävdar att det är en vacker buske, men jag har fått reda på att det är sådana som brukar växa i potatislandet, haha.)

Bara att göra det (det tog cirka tio minuter) fick mig att skratta inombords. 

Jag kände mig såå nöjd!

Golven är torkade (vissa av dem)och tvätthögen har krympt.

När man mår ”normalt” är allt så enkelt och självklart!

Jag har till och med börjat skriva på min bok igen! 

Den har legat i träda i över ett halvår…

Nu ska jag inte hoppa alltför högt, det finns många som haft för bråttom tillbaka till livet. Men just här och nu mår jag toppen. 

En dag i taget!

Min strategi:

Jag -

-          Matar mig själv med positiva tankar.

-          Försöker att inte oroa mig.

-          Skjuter över göromål på andra.

-          Lovar inte för mycket.

-          Latar mig när jag känner för det.

-          Tänker banne mig lära mig att säga NEJ när det behövs.

Det är skönt att inse att jag gör det här för mig egen skull.

För den enda jag med säkerhet vet att jag kommer att måsta dras med hela livet är jag själv så det gäller att jag och jag inte blir ovänner.

Om någon skulle undra vars mitt gamla jag for så får de leta.

Kram för idag!