Den blomstertid nu kommer…..
 |
| Idag blir det bara hoppfulla sommarbilder |
Kyrkan är såklart lika vacker som vanligt, svindlande högt i
takkupolen och fina målningar på altartavlan. Sirliga träsniderier pryder bland
annat bänkarna och vilsamma färger finns överallt. Kyrkor är rogivande även för
den som inte kallar sig religiös. Jag blundar och njuter.
Men bara en liten stund! För jag vill för allt i världen inte
missa dagens stora händelse. Ty idag är det inte kyrkan som är vackrast – idag är
det niondeklassarna som är de allra finaste. Det är nämligen skolavslutning!
Tjejerna har valt ut de allra finaste klänningarna och
killarna bär stolta kostym med slips eller fluga. Håren är lockade, plattade,
uppsatta, blomsterprydda, fönade eller vattenkammade. De är så otroooligt fina! Deras ögon lyser förväntansfulla och lyckliga och de vet mycket väl att den här dagen är
deras alldeles egen, dagen de väntat på. De strålar.
Jag sitter uppe på läktaren och bländas. Än har de inte
fattat det riktigt. De har gått hela nio år i skolan, den obligatoriska. De har
liksom nått det första delmålet. Nu ska deras egna val få lotsa dem vidare.
De har heller inte insett att det här är sista dagen de får
se vissa av sina klasskamrater. Å nej fy vad sorgligt att påminna om det.. Jag
kom bara att tänka på det när jag satt där och torkade en liten rörelsetår då
och då. Jag insåg där och då att vissa av dem jag gick med i grundskolan har
jag faktiskt inte sett en enda gång sedan skolavslutningen i nian. (33 år sedan minsann) Några
flyttar långt och andra flyttar inte alls, och fast jag bor kvar i min
födelsestad så har våra vägar ändå inte korsats. Idag skulle vi kanske inte
känna igen varandra… rynkor, hårfärger, attityder och kroppsformer kanske har ändrats.
Eller så har vi helt enkelt olika vägar till våra jobb...
En efter en går fram och hämtar sitt betyg. Jag kan ana
nervositeten i varje steg. (jag sitter bakom en pelare så jag ser inte, men jag
anar att de bockar, niger och kramar sin rektor) Det är stort att få gå fram
ensam så att ALLA i hela kyrkan ser. Lyckan när de går tillbaka till sin plats går inte att ta miste på, självsäkert leende med små rosor på kinderna pustar de ut.
Jag studerar min vackre son (jo, man får säga så om sina
egna barn) när vi kommer hem. Fast jag gått igenom det förr i och med att jag
har äldre barn så är det så svårt att förstå att även denne lille man (nåja,
han är över en och åttiofem) har blivit stor! Vad ska det bli av dig du lille,
store pojke/ kille/ man. Jag bör nog sluta kalla dig för lilla gubben nu. Okej,
jag har slutat redan, jag lovar.
Nu börjar livet, fast det i och för sig pågått länge. Men
det är på något sätt som om mammakontrollen sätts ur spel när gymnasietiden
inleds. Det klart att jag fortfarande finns där, stolt, orolig och
omhändertagande, men nya krav på ansvar ställs i och med stigande ålder.
Hur ska jag kunna låta dig göra dina egna misstag? Hur ska
jag kunna låta bli att lägga mig i så att du inte blir sårad? Hur ska jag kunna skydda dig?
Äsch, skärp mig, det här kommer att gå bra! Jag har till min
hjälp mina barns far och mina två äldre barn som vakar och älskar sin lillebror
precis lika mycket som jag gjort sedan första gången jag såg dig. Älskade unge! Klart det kommer att gå bra.
Jag torkar mina tårar, drar ett djupt andetag och inser hur
pinsam du kommer tycka att jag är om du skulle läsa det här nu. Men en dag
kommer du att förstå min unge vackre son. Lycka till!
Och lycka till, till alla er andra som går ut skolor, tar studenten och ska vidare i livet. Den lilla, lilla osäkerhet och oro ni känner kommer att lägga sig. Ni kommer att lyckas bra i livets berg och dalbana. Hjärtan till er!
"Du nalkas ljuva sommar, då gräs och gröda gror..."
