Jag och kyrkan!

Jag och kyrkan
 

Ikväll har jag varit i kyrkan på vernissage, konstigt nog.

Fast jag har för avsikt att cykla till kyrkan så blir det för sent för det när jag äntligen är klar. Så jag kör den lånade bilen, parkerar den och småspringer mot kyrkans port.

En gammal dam med rollator är också sen, så bra tänker jag och håller upp porten åt henne, då är vi två som är sena. När vi kommer in så kör hon iväg som en blixt (?) och försvinner så min plan att låtsas höra till henne går upp i rök.

Framme vid altarringen, jag tror det heter så, står den unga prästen och berättar om vad kvällen kommer att innehålla. Hon är precis klar och allt ska börja. Typiskt! Men som tur är så har de tryckt upp ett fint programblad!

Jag sjunker ner längst ut på en bänkrad så tyst jag kan, jag har försökt upptäcka någon jag känner igen men utan framgång. Nästan genast ångrar jag min spontanitet att åka till kyrkan en sommarkväll. Själv? Dumma jag, suck!

Jag sveper med blicken runt om i kyrkan, på det högt välvda taket som är målat så att det målade ska se tredimensionellt ut med sitt mönster, så otroligt skickligt. Studerar den vackra altartavlan, med Jesus på korset, allt annat som är målat med precision och vackra vilsamma färger. De höga fönstren runt om hela ”rummet” Ett fint ljus kommer in från den sena sommarkvällen. Mmm, vilka otroligt vackra platser kyrkor är! De tjocka pelarna är det enda som irriterar mig, hur många skolavslutningar har jag inte hamnat bakom just en av dessa och missat de glada barnaansiktena, men höra dem det kunde man ju.. Men i övrigt trivs jag!

Kyrkan är ju en lokal som borde utnyttjas mera, tänker jag. Till lite av varje, jag skulle lätt kunna sitta här och bara vara känner jag. Undrar om man får det, gå in och sätta sig och bara vara? När som helst? Måste kolla det.

Den här kyrkan har valts som en av Sveriges vackraste för ett antal år sedan, jag håller med, både in och utsida är otroligt vackra.

Den otroligt duktiga organisten börjar spela, de första molande djupa tonerna känns långt nere i maggropen, hon sitter nere i kyrkorummet med oss och spelar, tonerna hörs uppe i den stora orgeln, i de stora piporna, mitt nackhår reser sig och jag finner mig njuta av orgelns ljud. Ovanpå de djupa mörka lägger hon tunna ljusa, det låter som ett porlande vattenfall (kan man beskriva det så?) Det är så otroligt vackert! Jag blundar och ser vattnet, den djupa floden mullra fram och det ljusare vattnet porla liksom ovanpå. Helknäpp beskrivning, men så känns det. Hon sveper med sina smala spelarfingrar över de bägge tangentraderna och trampar på ”pedalerna” (Ok, man får skratta åt mig för att jag inte vet vad det heter) Jag njuter i alla fall mycket.

Längst ut på bänken där jag sitter ensam finner jag mig njuta av gemenskapen med de andra cirka femtio personerna som hittat hit ikväll, fast som jag inte känner.

Kvällen fortsätter med att konstnärerna som ställt ut sina verk i kyrkan berättar om sitt skapande och varför de skapar, vad det är som driver dem och hur de tänker när de skapar.

En av dem har just hittat sig själv och skapar ibland detaljerat och ibland blir det mer hipp som happ. Jag tycker det är en mycket bra beskrivning av hennes verk. Jag ser verkligen känslan och djupet i hennes konst. I en av dem tycks jag se jordens innehåll och djup, med mycket varma färger. Någon annan innehåller lite mer detaljer precis som hon säger.

Den andra konstnären beskriver hur han låter en droppe färg falla och formar utifrån den sitt konstverk, också han lyckas verkligen fånga en känsla. Det är ofta en och samma färg i vart och ett av verken som han låtit flyta ut och bli till flera nyanser och till slut bli en mycket vacker bild.

Oj vad alla tavlorna skulle passa bra hemma hos mig!

Sedan funderar jag på hur de egentligen kan vara så duktiga på att stå där framme så självklart med micken i sin hand och berätta helt coolt om sig själva. Jag blir svettig bara jag tänker på om det skulle vara jag som stod där. Det är klart att övning ger färdighet men jag skulle nog behöva öva hundra gånger innan jag skulle vara hälften så cool. Och hur jag skulle överleva de hundra gångerna innan den halvcoola hundraförsta gången begriper jag då inte. Jag minns då jag på en redovisning i nian nästan grinade innan jag var klar med mina fem inövade rader.
Hugaligen, jag ryser när jag tänker på det fastän det gått ett par år sedan dess..

Mitt i alltihop ska vi sjunga en psalm… Nu blir jag påmind varför jag inte gillar att gå till kyrkan. Orgeln drar igång och alla med sångröst drar ett djupt andetag och börjar med jättehöga toner sjunga om Jesus. De får gärna sjunga om vem de vill men vi (läs jag) med enbart falsk basröst måste antingen mima, låtsas vara försjunken i egna funderingar eller sjunga med och förstöra för sångbegåvningarna, suck!
Livet är inte lätt sådana gånger. Jag försjunker och andas ut fem minuter senare när de äntligen tystnat. (Hoppas det inte är till nackdel att jag är för ärlig)

En man med amerikanskt uttal berättar om sitt fotograferande, hur han känner att han vill förmedla sin känsla i bilderna. "Han var i det kalla Sverige, det var 30 grader kallt, han gjorde inget annat än att studera svenska från början. Han såg den lilla ensamma frusna växten med all kyla runt omkring sig, han fotade den och fick den att sprida hopp till andra som hade det svårt"  Han pratade om Gud och att han kände att han fanns med honom även den där första jobbiga tiden i Sverige. Ja det var fint beskrivet tycker jag fast jag inte är troende.
Och en mycket vacker bild! Alla hans bilder är underbara.

Den unga vackra prästen berättar gripande hur det gick till när hon förstod vad konstnärerna vill med sin konst. Fångandet och återgivandet till oss andra, av djur och natur bland annat.

Hon sjunger mycket vackert sånger hon själv skrivit om jag förstår det rätt. Antingen är jag full av snurrande hormoner på grund av mitt stundande klimakterium eller så kan de här människorna verkligen konsten att gripa tag i mig/ oss med sitt skapande, vare sig det är tavlor, bilder eller sång och orgelspel.

Efteråt får vi prata med de här fantastiska människorna, jag känner mig privilegierad och smittad av deras entusiasm. De strålar och är lyckliga, både av att det är över antar jag, det har säkert varit pirrigt, samt av alla lovord som de så väl är värda.

Jag blir gripen av stunden och känner inspirationen flöda. Skyndar mig hem och skriver mina tankar.


 För alla kyrkovana människor är min beskrivning säkert både dum och skrattretande, men jag vill upplysa att mina besök i kyrkor kan räknas på mina händer och fötter tillsammans, och då oftast inneburit dop, vigsel, begravning eller skolavslutning.