Kära Allvetande......"

Kära allvetande varelse, typ Gud eller nån

(Ber om ursäkt om jag hädar på nåt sätt jag inte förstår)

Sista morgonen på detta år…

Jag skänker eftertanke och tacksamhet till de lärdomar du gett mig

Vissa saker vill jag göra om, vissa bör jag inte göra om, du fattar vilka

Vissa människor vill jag träffa igen, andra inte. 

Låt de sista inte korsa min väg igen, det gjorde ont

Funderar lite på dessa fantastiska människor som äger förmågan att få alla runt omkring att må bra, hur gjorde du dem? 

Jag vill också vara en sådan, ge mig handledning är du snäll

Funderar också på de människor som avundsjukt beter sig illa

Vägled dem så de får må bra igen, de behöver det

Året du gett mig har innehållit idel leenden, skrattbubbel i magen och lycka – Tack!

Jag har även fått gråta, känt oro och sorg, men jag förstår - för att kunna känna igen lyckan så måste även sorgen få finnas till. 

Så smart du har fixat det!

Jag vill att de jag älskar ska känna och förstå att jag finns där när de behöver mig. Jag vill göra mitt bästa i alla lägen, för dem och för mig själv. 

Hjälp mig hjälpa.

Jag vill att du släpper ner, kastar eller skjuter, hur du nu gör, lite extra kärlekspilar till de som hjälpt mig med goda råd och kärlek när marken gungat för mig ibland

Några nyårslöften jag inte tänker ge:

(Lite oviktiga men ändock)

-          Jag kommer tyvärr inte att börja träna i år heller, bara att vara realistisk

-          Jag kommer fortsätta älska mat i de flesta former så vikten kommer troligen att förbli intakt eller på uppgång

-          Jag kommer inte att slänga mina älskade tjocksockar med hål i, sorry

Nåväl, jag kommer inte på något mera, nu ska jag väcka husets herre med en puss och skickar ett stort Tack för i år till dig, du store

            Kram och gäsp och ha en underbar sista kväll på 2019 du som läst

Om kvinnlig intuition, jul och att våga lita på andra människor...

Om kvinnlig intuition, jul och att våga lita på andra människor..

Jamen då är det dags att önska er en God Jul igen!

Så! Nu är mitt femtionde år över men jag känner mig som hundra. 

Jag trodde att det skulle bli som alla de övriga födelsedagarna, att jag skulle se likadan ut ett år senare men det här året har jag åldrats ungefär lika mycket som jag gjorde de femtio förra. 
- Jag haltar, ser sämre, nattkissar och oroar mig som en gammal kärring. 
Femtio nya rynkor har kommit och jag har lagt ut, men på något sätt så är allt ändå som det ska. Jag ska inte se lika ung ut som min 25-åriga dotter. Jag ska inte kunna göra volter. Allt har sin tid även om jag aldrig slagit någon volt förr heller. Jag ska luta mig tillbaka och vara en klok gumma nu. 
Fast klok har jag alltid varit även om jag inte alltid litat på mig själv. 
Dumt. 

Fast jag vill fortfarande ha kul – dansa, skratta och göra tokiga saker. Kan man bli för gammal för det? Nej det kan man inte, det vet jag.

Ha, ha jag har köpt mig en förstoringsspegel, köp en ni med så förstår ni varför jag skrattar. När jag första gången skulle närma mig för att få till skärpan pep jag till. Jo, det är säkert, jag pep. 
Min kind är nämligen full med skägg, jag vet att det inte är något att skämta om men jag hade ingen aning om att jag hade skägg. 
I spegeln. Skägg!
Kollar jag i vanliga spegeln eller drar med handen ser och känns min kind bara len och fin ut, men i förstoraren växer det. Jag fick lust att raka mig, jag såg nämligen en mans-kind där. 
Och mina typ ”plockade” ögonbryn såg ut som en oansad Fiffi. Nä, usch så jag säger, men det är säkert. En bred rand sådär. Tur att jag är för ovig för att vika mig dubbel för att kolla hur hon ser ut i spegeln, då skulle jag kanske dö istället. Nä nu blir det inge mer sånt. Lovar. 

Någon som vill köpa en förstoringsspegel förresten?

En sak som det här året har lärt mig är att jag måste lyssna på min kvinnliga intuition.  

Alltid. 

Javet, intuition styrs av erfarenheter, känslor och att vara beredd att skydda sig, vilket kvinnor har lättare för. Det är den jag menar. Jag hoppar min intuition ibland och litar mer på andra människor än mig själv. Det är slut med det nu. För alltid. Troligen kommer jag att bli outhärdligt misstänksam men oärliga människor har gjort mig sådan.

Men nu är det jultider och bara om tomten ser oäkta ut kommer jag att rycka honom i skägget.

Jag vill önska er den bästa julen ever och även mig själv ❤

Kram för idag!

                   

Fånga din livsglädje innan det är för sent!

Fånga din livsglädje innan det är försent!

Nästan ett halvår utan en text…

Hur jag mår? Jag har saknat det så förbannat, men inte ett enda ord har velat springa över mina tangenter. Jag känner mig lite stukad utan mina texter. Faktiskt. 

Det har varit ett händelserikt halvår men det är inte det jag vill skriva om idag när mina fingrar och huvud äntligen vill samarbeta.

Hur mår du själv? 

Det jag upplever när jag pratar med vänner och bekanta är att vi alla är kämpar. Vi kämpar så in i vassen för att vara glada och lyckliga. Jag vet ganska många som skulle börja gråta om jag frågade hur de egentligen mår. Om du är en människa utan gråtbenägenhet så är det bara att gratulera. 

Eller beklaga, det kan betyda att du har någon slags diagnos.

Fast vi har nog alla våra diagnoser har jag insett, ingen går egentligen fri. Förutom de vanligaste så finns det numera även den felfria typen JHAR (jag har alltid rätt) och JVAOAOA (jag vet alla om allt och alla) Den osäkra typen JVKEV (Jag vänder kappan efter vinden) samt JHIES (jag har ingen egen smak) den sista måste alltid kolla det senaste före alla sina val. 

Jag själv lider av AOLOV (aktiv och lat om vartannat) 

Sist men inte minst så har vi JLAOB (jag lider av outredd barndom) 

Medicinen heter självinsikt och i vissa fall kurator. 
Samt att våga prata om det.
Jag gör det.

Nej nu ska jag vara snäll. Alla har nog kännedom om sina egna problem. 

Hoppas, hoppas ni mår hyfsat bra i alla fall. Mår ni dåligt kan ni försöka uttala de senaste kartlagda diagnoserna så blir ni kanske lite gladare.

Lingon i skogen, gula och röda blad på trottoaren, snart är vi där. 

Höststormar och regnrusk. Täckjacka och gummisulor. 

Jag sitter inne i värmen med tjocka sockar och yllekofta, ljusen är tända och bildspelen från fönstren i huset mittemot talar om att folk verkar ha ätit middag klart, köken är nedsläckta och mysbelysning råder. 

Bildäcken nerifrån gatan smattrar, det har regnat idag. 

Höst, höst, höst.

Helt utan ett ”suck” skriver jag ordet HÖST. 

Tänk att vi får vara med om en höst. Igen! Fantastiskt!

För all oro i världen gör mig rädd. Folk byter länder vilket borde vara optimalt men det verkar inte ha blivit så bra på alla ställen. 

Vad kommer att hända? 

Och i vår lilla stad skyndar jag över torget förbi några män som står i en grupp och som inte talar svenska, de vänder sig mot mitt håll, säger något jag inte förstår, och så skrattar de högt. Jag intalar mig att jag är inbillningssjuk men känner mig illa till mods. Jag vill inte känna så, jag vill inte ens behöva skriva det. Jag tycker synd om alla som varit tvungna att lämna sina hemländer men jag vill inte känna mig illa till mods hemma i vår egen lilla stad.

 Bäst vore det om jag kunde lite fler språk så jag kunde ropa:”Tjeena!” Så snopna de skulle bli. Och så skulle vi förstå varandra. 

Och skratta tillsammans.

Livet skulle behöva vara enklare. Vi är ju ändå ”bara” människor. 

Naivt? Ja, kanske det. 

Bryr mig inte, jag skriver det jag tänker.

Jag menade egentligen allt överhuvudtaget som kan hända oss. Jag har flera vänner som bara den här veckan berättat om cancer bland sina vänner, dödsfall och sjukdom. Om imorgon vet vi inget....

Sååå - Här och nu gör vi en överenskommelse!! 

– Vi gör bara sånt vi mår bra av, passar på och njuter medans vi kan, av allt! 

Dock - Jobba bör man, annars..”

Men i övrigt menar jag. Lev och må!

Kram för idag!

Alla blir äldre

Alla blir äldre..

Hon betraktade sin spegelbild, tog stöd mot handfatet och lutade sig fram. Såg de fina rynkorna runt ögonen som blivit allt fler de senaste åren, drog hon upp mungiporna och log såg rynkorna fina ut, som detaljer som alltid suttit där. Räckte hon däremot ut tungan såg hon dum ut och de vid leende osynliga strecken på området under näsan blev framträdande och randigt. 

Hon höjde hakan lite och studerade fårorna som nu delade in hennes tidigare släta hals i fack, strök med fingertopparna över sladdret. ”När hände det här?” tänkte hon. Det var en beklämmande stund men helt ofrånkomlig. En utväg skulle vara att plocka ner alla speglar, en annan att acceptera faktum. Den metod som innebar några föryngrande snitt fanns inte på kartan för henne. Det var bara löjligt. Att tro att några extra år som ”ung” skulle göra henne lyckligare var som pyttsan, nä nu gällde det att bara leva livet som vanligt och hinna göra allt det där som hon drömt om. 

De tidigare flinka fingrarna värkte när hon grep om borsten, hon fick hjälpa till med andra handen att räta ut dem när hon lade tillbaka den i lådan. I bara trosorna gick hon från badrummet till sovrummet för att hitta dagens klädsel, suckade ljudlöst när de ovana fötterna fick möta det kalla golvet utan beklädnad. Hon ruskade på sig och beslöt sig för att snabbt få på sig något varmt. 

Det är som i ordspråket tänkte hon, ”Alla dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet”

Med morgonkaffet i sin hand satte hon sig ner och tittade ut på det dystra majvädret. Maj, snart sommar igen! tänkte hon och log. Hon tänkte även på sina vänner, de som kämpade mot svåra sjukdomar, leendet försvann. De som helt oväntat drabbats. Vad spelar det för roll att kroppen blir skröpplig? Jag lever, herregud! Hon skålade med kaffekoppen mot grannen som stod bakom gardinen som vanligt. De har ett helvete med sin smärta, ovisshet, ångest och orörlighet. Jag kan inte ta över deras åkommor men jag kan vara deras medmänniska blev hennes slutsats. Finnas när jag behövs för dem. Med nära och kära som alldeles för tidigt gått bort eller drabbats av sjukdomar i sitt sinne bestämde hon sig för att sluta med sitt ytliga sjåpande.

Det finns ingen mening med livet, det blir vad vi gör det till. Det finns ingen mening med olyckor, sjukdomar och olycksfall. Vi är här för att fortplanta jorden. Saker händer på vägen, ibland drabbar det mig, ibland dig.

Thule, musik och allt ordnar sig.

Thule!

Efter mitt lördagsjobb är jag lite trött och less, 

vi har mycket att göra i butiken såhär års. 

Ut med skyltningar – in med utomhusfärg. Alla ska måla sitt hus! 

Samtidigt som det kommer kunder och allt pappersjobb ska skötas. 

Jag älskar mitt jobb, vet inte hur många gånger jag sagt det men så är det. 

Men just nu är det lite mer än vanligt, det är inte konstigt att man blir trött.

Jag blir bilhämtad efter att jag låst, cykeln får stå kvar. 

En stund senare ligger jag omhändertagen och vilandes i det fortfarande ogrönskande men solvarma växthusets soffa. 

Jag ligger och insuper energi inför kvällens stadsbesök. 

Vi har förväntansfullt köpt biljetter till ”Så mycket mer” 

19.00 börjar det:

I den fullsatta salongen dånar musiken. Textilmattan på golvet är röd, de vita kuporna trängs tre och tre under de vackra takrosetterna och på väggarna hänger passande röda medaljongtapeter. De tre fönstren på var sida av lokalen döljs av tjocka röda mörkläggningsgardiner med gulddekoration ovanför. 

De av trä i hopfällbara klappstolarna sitter ihop i rader och varenda plats är fylld, det är till och med extra stolar framställda i mittgången. Stället har atmosfär, det känns som om tiden stått stilla här, det är svårt att inte trivas.

 Mörkröda ridåer omger scenen där Öviksmusiker byter av varandra i för dagen ihopsatta ensembler. 

”De är ju proffs” tänker jag gång på gång under kvällen. 

Jag tycker att alla var bra men det som berör mig allra mest är ändå den sista gruppens rockiga tolkning av Lasse Berghagens kavajlåt, jag kommer inte ihåg vad den heter men ni vet – ”Han tog av sig sin kavaj…” 

Den gav rysningar!

Eftersom jag inte är ombedd att recensera kvällen så memorerar jag inga namn men alla i gruppen är fantastiska, i synnerhet sångerskan. 

Whaow alltså!

Vi får även höra fin poesi om vår stad och ett lockande smakprov av en kommande teateruppsättning. Det var en härlig kulturblandning! Det hela avslutas unisont med sången ”Halleluja” Mycket vackert!

Lite senare hamnar vi på Framnäsbaren och får höra ännu mer musik, tre superduktiga Öviksmusiker även där.

Musik ska byggas utav glädje och den ger glädje. 

Verkligen! 

Jag känner mig helnöjd när vi lullar hem på småtimmarna efter en sedvanlig kebeb-tallrik. Onyttigt men ack så gott – Melike 😊 

(Läs en gång till så förstår du)

Söndagsmorgonen inleds med en promenad upp till berget där vi, tillsammans med hundarna, intar vår frukost. En vacker men lite kylig aprilmorgon med utsikt över stan och kaffe som vi dricker ur mina nostalgimuggar.

Är det här livet? Ja – jag/ vi har njutit ännu en helg. 

En helg av många som jag vill minnas när jag sitter och inte kan göra annat.

Livet bör njutas varje stund. 

Just nu sitter jag själv och njuter av att mina porslinsblommor har funnit sig tillrätta i sitt nya fönster och belönar mig med hundratals väldoftande småblommor i år igen. 

Jag stannar i stunden, ler och blundar.

 Jag har det bra nu. Fantastiskt bra. Just nu. Om imorgon vet jag inget.

Dagens ord – Var inte orolig du lilla människa, allt kommer att ordna sig till slut. På ett eller annat sätt..

Lyssnar på just nu:

https://open.spotify.com/track/0P5wCXpGqItUpYbj2bUK0d?si=VT8Gtmk8TFK0F8KpMiKtyw

Kram för idag!

Förändring..

Förändring…

Är du rädd för förändringar?

Livet är fyllt av förändringar vare sig vi vill eller ej

Ibland till det bättre, ibland till det sämre

Vi kan träffa vårt livs kärlek eller få en svår sjukdom

Vi kan få nya arbetsuppgifter eller en ny arbetskamrat

Det kan vara tufft, bägge delar

Huvudsaken är att vi är öppna för det och vågar ändra på oss

Ändra på vårt invanda mönster för att vi ska klara det

En del av oss vägrar ändra på sig

De tror de kan och vet allt som är nödvändigt redan

De vet helt enkelt bäst

Du som läser det här känner en eller flera, eller hur?

Eller kanske du känner igen dig?

Det finns något som heter självinsikt

Något som inte alla är begåvade med

Tyvärr

Hur beter du dig mot dina medmänniskor?

Hur uppför du dig mot dig själv?

Är du rädd om dig själv och andra?

I mitt jobb möter jag alla slags människor

De allra, allra flesta är öppna, nyfikna och tillmötesgående

Men det finns också motsatsen

De som testar mig, de som är misstänksamma och ibland oförskämda

Mitt jobb är att möta dem alla

Jag klarar det

Jag har erfarenhet

Jag är jag

Oftast trygg

Känner du igen dig som en sådan människa så fundera på om det kanske är dags för en liten förändring?

Troligen går du och funderar på vart dina vänner tagit vägen…

Om inte så är du en människa full av självinsikt och har redan insett vad livet går ut på, då har du mycket fina vänner runt omkring dig och vet att vi ska vara rädda om varandra den tid vi fått…..

Lite tankar bara..

Kram för idag!

Lyssnar på just nu:

https://open.spotify.com/track/5w6B0sAH7XauCvMOAtplQj?si=pUyD7d8PR6ai5tCOLmUc8g

Vad jag är bra på:

Vad jag är bra på:

Jag är en jäkel på färger! 

Vill du veta något om svarthet, kulörthet eller hur olika kulörer kommer att upplevas beroende på var de finns, fråga mig, jag vet! 
Vill du ha tips på hur du ska tänka när du ska välja så ......"

Jag har en väldans tur som har ett jobb där jag får utlopp för mitt intresse och kunnande inser jag. Det har till och med blivit som en drog för mig att fundera ut vilket kulörnummer (ncs) olika hus, föremål och allehanda ting har. Ser jag mer borta ut än vanligt är det för att jag är uppe i det blå. Eller röda. Eller.. 

Jag gör allt jag kan för att peppa mig där jag går med allt längre armar med två skit-tunga matkassar på väg hem.

Långt däruppe bor jag, tänker jag självömkande

Jag befinner mig en kylig vintereftermiddag nere på stan och har en låååång uppförsbacke hem.

Suck! Jag kommer inte på nåt annat att skryta med som jag är bra på.

Jag anar tegelhusets rödfärg i gatlyktornas sken. 

Nä, tittar ner istället.

 Jag koncentrerar mig stenhårt på de fyrkantiga gatstenarnas rektanglar och gör allt för att inte minnas hur långt jag har kvar hem. 

(Jag vet att jag överdriver, det gör jag alltid)

Som tur är så har jag mina mjuka och vackra, gröna vantar jag fått av en fin vän i julklapp. Jag har fina vänner! 

Jag flinar mot vantarna som om de vore vännerna.

Hon tar beställningar till nästa vinter
Säg till mig om ni är intresserade!

  

Jag önskar att jag var tjugo igen. Då skulle jag med raska steg redan ha varit hemma. Just nu känner jag mig som en tjurig åttioåring. 

Livet är orättvist, tänker jag. 
Läpplutande och avundsjuk blänger jag på alla bilägare som åker förbi. 

Det är kallt och jag har ont i lillaste fingret där kassen skär in. 
Om jag låtsas vara halt kanske någon stannar och erbjuder skjuts?

Nä, gud vad jag är barnslig. Skärp mig.

När jag slutligen når min port springer jag upp för de 6 trapp- partierna och det känns som om de inte tänkte döda mig idag. 

Tänk om min önskan uppfylldes och jag fyllde tjugo istället för femtio? 

Låser upp och sneglar på min spegelbild i förbifarten.

Nä, det syns åtminstone inte, dubbelhakorna, ögonpåsarna och läpprynkorna gungar med när jag lufsar förbi.

Soffan ropar på den fortfarande gamla damen så jag dråsar ner. Lär bli kvar hela kvällen, men då får det bli så.
Lite rastlös eftersom Tv:n som vanligt inte lockar mig kommer jag på att en selfie kan bli kul. 
Ja, kul!!

Att se på, sen, när jag är ännu äldre...

Jag lutar huvudet mot en kudde och ler fint. Kollar på resultatet..
Inser 1 att mina smala läppar blivit lite fylligare av överläppsrynkor trots mitt leende - Plus!!
Inser 2 att mina kinder flutit ut mot kudden. Tur att den inte är hudfärgad. 
Nä jag får hitta på nåt annat.

Musik är lösningen på det mesta!

Spotify dundrar med Nina Simone
"I feeling good"
Ja det gör jag faktiskt
https://open.spotify.com/track/1VKsbTJ78G5bnfyoPz46LA?si=B1-FADisS96kBTswUBeZKQ

Jag blir på så bra humör att jag lämnar soffan för att piffa lite i mina rum, flyttar lite grejer i hyllorna. Får upp en gardin
Diggar, dansar och hmmar med i refrängerna



"Det är precis som mamma sa:
Det finns inget du vill gå igenom själv" Moneybrother
https://open.spotify.com/track/1e3Z54Eng96jH08eV9WoQc?si=s35JvVo5SAKjnylzjhndfA

Mamma❤
Hon fixade det mesta själv. Fort.
Precis som jag!
Med självförtroendet långt över mitt huvud sätter jag igång

Den nya väggspegeln i hallen bör få lämna sin golvplats
Jag måttar och ser att jag kan använda de gamla övermålade skruvhålen!
Inser när jag försöker hänga upp spegeln att trots min färdighet med den häftiga skruvdragaren med lyse i så skulle jag ha mätt...
Men! 
Med tjocka snören får jag upp spegeln på väggen!! 
Den lilla petitessen att snörena syns kan jag dölja med - nåt.. 
Sen..
Klart!
Ja, ja.. om jag böjer på knäna lite..



Vidare funderar jag på när jag ska bli vuxen
Eller, måste jag det. Egentligen?
Tror världen behöver oss
Oss med barnasinnet kvar

Klart slut från Storgatan idag
Blir surrkväll med kompis nu
Kram

Tjejfest, universum och att diska i takt

Om vår litenhet blev jag varse i morse. 

Den lilla röda pricken som är vår måne, och vanligtvis gul, blev rödare och rödare. Och härnere stod jag och glodde mot skyn, halvt ihjälfrusen för att det var tjugo grader kallt. 

Jag stod där påbyltad till tänderna för att få se pricken, men det var såå värt det. Jag blev ännu lugnare och tryggare än förut. 

Tänkte på mina små, små problem i livet. Som om universum brydde sig?

 Min lilla bubbla som är jag är en av cirka tio miljarder. Jag blundade och kände hur alla våra viktiga saker inte spelar någon roll i världsalltet. 

Vi kämpar mot sjukdomar och orättvisor, vi rakar benen, köper Porschar och vill ha kärlek och lycka. Vi gråter, skrattar, lever och dör. 

Jag fick lust att bo i ett hus ensam långt ute på landet men kom på att jag är mörkrädd. Vi är tio miljarder helt unika små bubblor! 

Självklara grejer men bra att bli varse emellanåt.

 I lördags mullrade det på Storgatan, skratten studsade mellan väggarna i min fortfarande taveltomma lägenhet. 

I min soffa, med musik i bakgrunden, tusen tända värmeljus för mysfaktor och värme delade vi gemensamma och vitt skilda erfarenheter denna lördagskväll och gjorde den till en välbehövlig energiboost mitt i tråkjanuari. 

Vi dryftade (lite) politik, rädslor, svek, glädjeämnen och våra finaste minnen bland annat. Vi spelade ett ”spel” som jag kan rekommendera:

 Vertell?s, heter det. 

Frågor som du gör djupa eller ytliga, du bestämmer själv. 

Nöjd somnade jag i alla fall inpå småtimmarna som en liten gris och snarkade säkert som en stor. Ja, det brukar bli så efter lite vin har jag hört.

Jag vaknade morgonen efter med ett leende på mina läppar – det höll i sig ända tills jag såg diskbänken.. 

Men inte ens den fick förstöra min uppåtgående glädjekurva. 

Med bh, trosor och tjocksockar drog jag igång gamla hits och diskade tametusan alltihop i takt. Och snabbt gick det.

Ikväll har jag städat lådor och tvingar mig själv nu att skriva mina tankar, allt för att inte fastna i TV-träsket. 

Min son och jag hänger i soffan, han kollar mobilen samtidigt som han kollar såpor. Jag sitter med snäckor i öronen med skön musik och koncentrerar mig djupt på mina ord. 

Ett sätt att umgås med sina barn! ........ typ.

Kram för idag!

Om liv och död, typ

Om liv och död, typ..

Tidigt på morgonen går jag, klockan är bara sex. 

Trafiken på överstan är gles, nästan obefintlig. 

Jag kan snedda över gatan hur ofta jag vill utan att se mig för. 

Se mig för behöver jag bara göra om jag inte vill dratta omkull i halkan, ty många fastighetsägare, speciellt vid det gröna och det blå huset, har ingen aning vad de skulle kunna bli skyldig mig. 

Så därför går jag snällt (både mot mig och dem) mestadels mitt i gatan där det är rikligare med grus. (Jo, jag har nyinköpta broddar därhemma, men när jag sist använde dem så fick jag vända tillbaka och plocka upp dem så ofta eftersom jag klivit ur dem så det var inte roligt) Jag trippar så gärna. 

Det är fortfarande svart ute, nere på stan ligger gågatan öde, julbelysningen svajar i vinden och golvvärmen har synliggjort gatstenarna. Jag har vant mig vid min promenadväg till jobbet och tycker att det är ganska skönt att ha hela min stad för mig själv, speciellt på tidiga morgnar – tänk att starta som en zombie och tjugo minuter senare anlända till jobbet som en nyponros. Kinderna är rosaröda i alla fall.

Jag fixade jul och nyår med bravur, jag valde med omsorg lugna alternativ och hann träffa både vänner och familj. Gå på lunchmusik i kyrkan, midnattsmässa på julafton och dansa så ofta jag kom åt,ibland hemma ui vardagsrummet. Viktigt att komma ihåg när julångesten kommer om elva månader, det går att överleva.

Fast förra veckan höll jag på å dog. 

Trodde jag, det var en fruktansvärd upplevelse. 

Jag hade haft svårt att somna, låg timme efter timme och kämpade. 

Så! 
Helt plötsligt, när jag vände mig på sidan kom sömnen! 

Jess!! hann jag tänka, den liksom överföll mig. 

Ni som fött barn vet hur det känns när moderkakan liksom varmt snurrålar sig ut (Usch, va äcklig jag är, ber om ursäkt) 

Men så kändes det i mina ben, de liksom snurrålades iväg och försvann. Jag blev rädd och försökte öppna min mun men mina läppar var helt stela. 

Jag försökte skrika men det kom bara väsande, kvidande och konstiga ljud.

 Jag låg på sidan och försökte sträcka ut mina böjda armar, men det gick inte, min kropp var helt stel. Jag var förlamad!

”Det är nu jag dör” tänkte jag. Såhär känns det...

 Jag fick för mig att någon som låg bakom mig hade tagit stryptag runt min hals.  Jag har ingen aning hur länge det pågick men efteråt låg jag länge med bultande hjärta och försökte förstå vad som hänt. 

Och somna igen, det vågade jag absolut inte – tänk om det skulle hända igen?

Eller var det bara en otäck dröm? 

Jag ville tro det men när jag började berätta för mina vänner så fick jag reda på att det förekommer att kroppen kan somna före hjärnan. 

Det kallas sömnparalys. 

Vissa händer det ofta, andra en till två gånger i ett helt liv. 

Mig har det faktiskt hänt en gång förut, men då var jag övertygad om att det var en dröm. 

Har du varit med om det någon gång? Berätta gärna för mig, jag vill veta mer!

Vidare har jag i mitt 38-åriga diabetesliv fått en ny insulinpump! 

Det är en sort som ska göra mitt liv ännu lättare. 

Jag inser att den kommer att göra det, snart. Bara jag har lärt mig… 

Den vill bara att jag berättar för den hur många kolhydrater jag tänker sätta i mig så doserar den efter mina förinställningar. 

Den är revolutionerande för oss diabetiker och kom till Sverige i höstas om jag förstått det rätt. 

I begynnelsen gav jag mig själv en spruta morgon och kväll, mina lår var noga inrutade så att jag skulle variera injektionsställe. 

Jag skulle äta fyra potatisar, lite kött, grönsaker och två knäckebrödsmackor till lunch och middag. 

Äta äckliga osötade gräddbakelser på kalas och aldrig få samma mat som de andra i skolan. Att alltid få känna sig annorlunda i tonåren kan vara känsligt. Inte konstigt att jag bojkottade alltihop ett tag. 

Nog om det nu, ville bara berätta.

Januari 2019 är halvt gången - vinter, snö och kyla alltså och jag sitter i mitt vardagsrum med tjocksockar och tjockkofta och längtar tills jag får ha shorts och linne igen.

Kram från mig!