Tjejhelg i grannstaden!
Förväntansfulla ler vi mot varandra, håller en hand på
mobilen och en på våra resväskors utfällbara draghandtag. Vi ska med tåget som
går söderut om en kvart:
-
Ja det går 10.19 upplyser den mest ordningsamma
av oss.
-
Nja, var det verkligen då? Vi blir allihop
tvungna att checka våra mobiler där det står klockslag och på vilken plats och
i vilken vagn vi ska sitta.
Jag tror att vi alla är lite pirriga och ovana, om vi hade
åkt med tåget varje dag hade vi nog suttit på kanten vid trappan, coolt dinglat
med benen och spelat mahjong. Nu berömmer vi varandras skor, frisyrer och
väskor och sneglar ner på våra mobilklockor med jämna mellanrum.
Jag tycker det känns underbart kul att åka söderut med mina
tjejkompisar till grannstaden för att lata mig en hel helg, nåja, lördag till
söndag är som en hel evighet känns det som. Jag ska bara flyta med har jag
bestämt, låta de andra fatta besluten och inte anstränga mig så mycket. Gäääsp…
-
Ankommande tåg på spår 11, mot Stockholm, ropar
en kvinnoröst i högtalaren.
-
Spår 11, står vi verkligen på rätt sida? Undrar
jag ängsligt.
I vår stad finns det bara två spår på stationen så det är
inte så många att ta fel på liksom. Men tåget som nyss åkte norrut tuffade ju
på på spår 11? Tänk om de missat? Jag föreställer mig krocken inne i vår
relativt nybyggda tunnel 500 meter från stationen.
-
Ingen risk, ut med dig nu! Det finns ställen för
tågmöten!
-
Öh, jaha, säger tågovane jag.
Vi tränger oss så artigt det går ut genom de självöppnande
dörrarna samtidigt som alla andra resenärer gör detsamma. Väl ute på perrongen
ropar en av tjejerna:
-
Skynda, upp på tåget, han kör om några minuter!
Oj, oj, tänker jag och kör över några tår i brådskan.
-
Ursäkta, förlåt, jag måste hinna med, mumlar jag
egoistiskt och så pekar jag med armbågen mot silverpilen.
Ingen svarar, troligen hann de inte se att det var just MIN
lilla fullpackade väska som körde över just deras tår. Lite kaos har alltså
uppstått i dörröppningen, femtio personer ska ut och femtio personers ska in – samtidigt!
Tre av oss, jag bland annat (konstigt nog?) Hoppar in i rätt
vagn och sjunker ner på rätt säten på en gång. De andra tre i vårt gäng
försöker gena in genom nästa vagn för att slippa alla avstigande ur denna den
populäraste vagnen. Vi kollar spänt in mot nästa vagn för att se dem
triumferande dyka upp ostressade och fräscha. Hm, tåget börjar röra sig och vi
är inte fulltaliga i tjejligan… En av oss som sitter på rätt plats reser sig
upp för att springa till tågchauffören och tala om vår förlust. Plötsligt
bromsar tåget in (Jaha, säger vi och tittar menande på varandra, de andra hann
inte med?)
En tågvärd säger i sin pratgrej:
- Vi har några som
skulle av här som inte hann av, kan du stanna?
Aha, inte våra brudar då? Men vars är de då? Jag vänder och
vrider oroligt huvudet och försöker lista ut vart de tagit vägen.
Precis då dyker våra brudar upp, men de ser varken triumferande
eller fräscha ut… (De hade varit tvungna att ta samma väg in som oss, bara lite
senare.) Det gäller att vara snabb vare man ska av eller på tydligen. Pust,
stånk och stön. Ja nu är vi med, allihop, i alla fall.
Vi har fått platser i direkt anslutning till varandra, så vi
kan ha direktkontakt allihop hela tiden, perfekt! Jag gillar att åka tåg,
sätena är bekväma, man kan ladda mobilen och slumra lite om man inte vill sitta
och surra eller kolla varandras mobilbilder under resan.
En av tjejerna har tagit med kaffe, mackor och biskvier,
fast jag nyss ätit frukost så blir jag överlycklig, det smakar gudomligt. Hon
är nästan som en ängel, tänker jag. Vi glufsar i oss snabbt (jag i alla fall)
Resan tar två timmar, lite längre än med bil t o m, men vi
bestämde oss raskt när en av tjejerna föreslog tåget. Nu kan vi istället allihop hoppa ut glada och pigga
ur tåget när vi kommer fram och ingen behöver sova en stund före middagen. Nu
fnittrar vi förväntansfullt istället.
Vi vandrar iväg till hotellet genom smarta tunnlar under
E4an med bullrig musik på välkrattade gång och cykelbanor. Efter en kvart är vi
framme vid hotellet.
Vi möts innanför de dubbla dörrarna av åtta vita soffor
vända mot varandra två och två med små bord emellan, ser trevligt ut, skulle
vara skönt att slänga sig ner i någon av sofforna en stund. På väggarna hänger färgstark
abstrakt konst som passar bra på de vita väggarna.
I receptionen står välkammade unga människor, en med håret
uppsatt i en snygg avancerad knut, typ dubbel svinrygg tror jag det heter (?)
Varför då kan man ju undra.. )( Så ser
det ut ungefär, ok jag har aldrig sett ett svins rygg.. tror jag i alla fall,
men de kanske ser ut så? Alltså, ibland
funderar jag på väldigt onödiga saker känner jag.
Den som hjälper oss är en pojke utan svinrygg, han pratar en
trevlig småländsk dialekt, ler mot oss och är beredd att hjälpa oss i alla
fall. Vi får väldigt gärna ställa in våra väskor i bagagerummet tills de har
tre rum lediga, just nu har de bara ett som är färdigstädat.
-
Vi tar det! Säger vi alla samtidigt.
-
Fast om ni väntar en timme så har vi tre
färdigstädade, säger den unge pojken artigt med en liten rynka mellan ögonen.
-
Vi tar det, säger vi med rynkor lite överallt.
Strax bredvid foajén ligger trapp och hisshuset. Ett
jättestort trähjul utan färg sitter uppsatt på den vita väggen för att öka
trivseln, det ser gammaldags ut och är snyggt men passar väl inte in sådär
jättemycket efter den moderna entrén.
Vi klämmer in oss i samma hiss allihop men inser att vi är
för tunga, alltså våra väskor, för att hissen ska orka, så vi delar upp oss.
Vi ville naturligtvis ha rummet på en gång för vi hade ju sett
fram emot att ta ett litet glas vin tillsammans på rummet på blanka dagen.
(Knäppt men avslappnande och ovant)
Rummet börjar med en mörkt rödbrun träbelagd pytteliten
hall, en liten rund ruta i badrumsdörren till vänster och en smal vit dörr in
till grannen till höger (!) Jag känner på den men den är låst, känner mig nyfiken
på vem som har rummet intill, och lite rädd faktiskt: Tänk om det är tjuvar och
banditer, eller mördare, som öppnar dörren med dyrk i natt och har ihjäl oss.
Eller nä…
Golvet är ett trägolv
av något exotiskt mörkt träslag, mm, nja ganska snyggt faktiskt. En vägg är
vit, de övriga har samma rödbruna träpanel som fanns i hallen. Mysigt..nja, men
det funkar. Det sedvanliga skrivbordet med diverse information finns där
förstås, och säkert hittar vi en grön Nya Testamentet om vi letar i lådorna
också. En ful ljusgul formgjuten hårtork ovanför skrivbordet gör oss glada
eftersom vi allihop litat på varandra där. Rummet är helt okej. Punkt.
Alla utom jag har tänkt på att det kan vara gott med lite
tilltugg till vinet. (Jag tog baara vin) En har med sig osttärningar i en låda,
oliver i en burk, servetter, tandpetare och salami. En annan har flera sorters
nötter, vindruvor och kex. (Jag har inte ens tänkt på muggar till vinet…) Men
det har någon annan gjort! Rosé och Montazami och skål och mums. Vi har det
jättemysigt! Vi bestämmer att vi vill göra det här ofta!
Efter en timme har vi druckit och ätit oss nöjda och glada
(ett glas vin var bara) (!) Eller två halvor kanske, vi ville ju smaka bägge.
Vi drar på stan!
Vi fnittrar iväg, ut ur rummet, ner i hissen och ut på
gatorna. ”Här kommer vi” Fritt och glatt gäng åker till grannstaden och roar
sig en vårhelg. Jag ser en bild av oss med hår som fladdrar i den ljumma brisen,
fina vårkappor i glada färger och höga pumps, trippa på trottoarerna. Men nej,
vi har vinterjackorna på, och visst fladdrar håren, men vinden är iskall. Jag
drar upp dragkedjan till nästippen och burrar ner mig i dunjackan och går stelt
med sköna promenadskor. De andra ser inte heller ut att njuta av vårvärmen så värst
mycket.
Jag ser mig omkring på de fina gamla byggnaderna, vilken
fantasi de hade förr, stora lejonhuvuden pryder tillsammans med vackra ornament
vissa hus. Wow, Imponerande! Tänk om man skulle kunna göra en avgjutning av sig
själv på fasaden när man bygger sitt hus? Jag skulle välja en i profil på mig
själv likt en sådan där de brukar ha längst fram på gamla fartyg! Jag ler för
mig själv och inser att det vore en väldigt dum idé.
Vi drar runt på affärerna en stund. Jag som inte skulle köpa
något finner mig provandes en starkt cerise blus (?) (Jag bär aldrig blus)
Jag skyller på vinet såhär i efterhand för jag passar varken i starkt cerise
eller blus. Vi kollar tyger, skor, smink, väskor och kläder som sagt. Vi köper
sköna krämer, byxor, lite godis, nattlinnen och flera med mig köper blusar.
Vi kommer på att om vi inte ska vara mätta när det är dags
för middag halvåtta ikväll så måste vi skynda oss att eftermiddagsäta lite…
Frågan är vart? På en liten innergård finns världens mysigaste café vilket vi
naturligtvis väljer. En trappa upp i innergården sitter vi efter en stund
ätandes på smörgåsar, tapas och räkmackor och drickandes vin och öl. Hur vi
kunde vara hungriga igen? Nja, hungriga var vi väl egentligen inte efter bara
en timme men det är själva grejen att få sitta och fika närhelst vi känner för
det som är skön. Eftersom jag försöker att inte äta så mycket kolhydrater så
lämnar jag halva min smörgås och beställer en kaka istället, smart, ja vet!
Vi tar allihop bilder på varandra med allas mobiler från
alla håll, det blir rätt bra bilder med mobilen som fotade från sidan när man
log tillgjort mot en annan mobil, ja ni hajar. Vi fnittrar och skålar och delar
lite förtroenden, och minnen, vi har supertrevligt. Precis så supertrevligt man
kan ha när man har känt varandra väldigt länge. När man känner varandras
historia liksom.
Vi börjar bli trötta så vi bestämmer oss för att slappa på
hotellet tills det blir kväll. Inne på hotellet är det inte bara jag som får
lust att sjunka ner i de sköna vita sofforna i foajén. De är precis så sköna
som de ser ut, det är nämligen lätt att somna i dem märker jag.. Medan de andra
småpratar och bläddrar lite i tidningar känner jag att det är rätt nära för
mig. Jag hör ett konstigt ljud och inser att jag snarkade till. Jag ställer mig
kvickt upp och meddelar att jag måste gå upp, de andra hänger på.
Vi sätter oss i första rummet igen och visar och provar våra
egna och varandras fynd från köprundan, vi är lyckliga för att vi fått shoppa
lite, shopping ger lyckokänslor för de flesta kvinnor (och män) Åtminstone tills
man kommer hem och undrar hur man tänkte (Cerise?)
Nåväl, en del av oss börjar gäspa och bestämmer sig för att
vila en stund och en del sitter kvar, sippar och surrar. Vi turas om att
duscha, sminka och föna oss innan det är dags.
Vi har bokat bord på en restaurang med ett namn som känns
annorlunda och spännande. I entrén står en vakt och släpper in oss. Vi blir
mötta av en ung tjej i den skumma hallen, det är svagt tonade glasrutor mot
höger in i en restauranglokal som ser mysig ut. Därinne sitter folk och käkar
från sina överfulla tallrikar. Mm, dit in vill jag, min mage kurrar konstigt
nog. I taket hänger jättesnygga runda lampor av koppar som blänker (Å en sån
vill jag ha där hemma!) Men tjejen leder oss in till vänster till en annan
lokal, den ser också mysigt ut men här är volymen högre och det första som
möter oss är en bardisk. Vi ska få sitta närmast baren vi minsann. En äldre
kille som verkar tro att han är yngre kollar in oss när vi kommer. Han hänger
över sitt ölglas och ler mot oss allihop. När vi satt oss och vill föreviga vår
stund så är han snabb att hjälpa oss med fotningen.
Vi beställer vår mat, de smarta tog grillbricka typ. Jag tog
en fiskgryta, lät väl gott? Ja, de tre tuggorna var mycket goda men när jag
tuggat klart fick jag skärpa mig för att inte dregla för mycket över
grillbrickorna. (Varför väljer jag alltid fel i menyerna?)
Vi åt och drack, tog kaffe till efterrätt och bestämde oss
snabbt för att gå till hotellet och lägga oss när volymen höjdes ytterligare
och åldern sänktes väsentligt på besökarna. (Typ 20) Vår medelålder låg på 50+,
ja ni förstår.
Vi hade ju haft en mycket ansträngande dag också, glöm inte
det!
Dagen efter inleds med det mest efterlängtade på en
hotellvistelse, nämligen frukosten. Jag utelämnar detaljerna om den, ni vet
själva hur underbart mycket det brukar finnas att välja på.
Vi packar och drar rullväskorna med oss en timme för tidigt
till stationen (mitt fel, jag har tidsnoja och tjatade tills jag fick alla med
mig) Stationen är fullpackad med folk men vi hittar ändå några lediga platser
på de hårda bänkarna. Vi hamnar mellan några killar som är fulla med
tatueringar och en mormor med barnbarn som pratar engelska. Jag gillar det, att
sitta med fullt med folk runt omkring mig men som jag inte nödvändigtvis måste
prata med. Bara att sitta och tjuvlyssna på deras liv lite.
Sen blir jag rastlös och går ut för att kolla på vilket spår
tåget kommer. Jag hajar till när jag inser att det redan en halvtimme för
tidigt står på sin plats. Jag drar iväg ett sms till de andra och letar reda på
min plats. Jag sjunker ner, min nojiga oro släpper och jag kan andas ut. De
andra kommer och sätter sig på sina platser, men rätt vad det är så kommer en
av brudarna på att hennes handväska måste blivit kvar inne på stationen, tåget
närmar sig avgång och luften blir plötsligt tung att andas…
Hon rusar ut, jag spanar efter någon tågklädd person som jag
kan berätta om vårt dilemma för. Jag spejar och spejar men kan inte upptäcka
någon, jag bestämmer mig för att stanna med min vän så hon inte blir ensam kvar
när vi andra åkt. Plötsligt kommer hon springande, en kvinna som upptäckt
hennes väska hade kommit och mött henne med den. Tänk att det finns så snälla
människor!
Hon ser lycklig ut såklart, vi hoppar in i tåget, dörrarna
stängs och tåget avgår!
Klart jag vill åka igen, men helst vill jag själv bestämma när
tåget får lov att avgå.
