Decemberbetraktelser

Decemberbetraktelser

December, en dryg vecka före jul och dessutom min födelsedag.

Jag sitter hemma och tittar ut, min diabetes har gjort att jag varit däckad idag. En känning utan förvarning på morgonkröken kan göra att knopp och kropp ballar ur. Nåväl, jag har vilat denna dag och känner mig piggare men lite lullig nu. 

Vad betyder det att fylla år? Ett år närmare döden…Ja, sorgligt nog men jag lever ju idag 😊

Och igår var jag medföljare på sjukhusbesök – läs om mina betraktelser:

”Jag sitter i korridoren på det stora sjukhuset, jag är medföljare idag så jag väntar på en obekväm, intesittalängepåbänk.

Jag iakttar människor som går, har kryckor eller rullstol, gamla och unga. Några har färdtjänstchauffören med sig, andra har mamma eller son som stöd. Jag ser en mycket gammal fårad kvinna med stora, spröda och gråa lockar i det långa håret, sminkad som om hon vore på väg upp på någon scen trippa förbi. Jag slår vad om att hon är kär i sin doktor.

Jag ser en äldre man med randiga långkallingar och trasig jacka, stödja sig på sin medföljare. Han bryr sig nog inte, skön stil ändå, att inte bry sig om vad andra tycker. Jag väljer att tro att det är orsaken.

 Jag ser långhåriga, fnittriga unga sköterskor skynda sig för att köpa grön lunch. Slår mig att unga sköterskor alltid ser så fräscha ut, de käkar säkert de rätta vitaminerna och ber doktorkompisen fettsuga lite vid behov. Smart!

Långa ST-läkare, med armarna dinglande och namnbrickor hängande ur bröstfickan, ser stolta ut och sträcker på sig när de släntrar förbi. Är unga läkare alltid långa? Det känns så, funderar jag.

En sur städtant blänger på min tomma lussebullpåse som jag lagt på det lilla bordet bredvid mig. Jag knövlar kvickt ihop den och lägger den i min väska och tittar rödblommig upp. Hon fortsätter förbi med städvagnen och näsan i vädret.

Hissarna plingar och plingar, upp och ner går de hela tiden, folk väller ut eller går in. Vart är alla på väg? tänker jag, hur kan alla veta vart de ska, och hur kan allt bara flyta på? Men skönt ändå att jag slipper stå och peka ut vägen åt dem. Puh!

Kanske skulle ha varit ett kul jobb förresten – ”Jaha, du ska röntgas? Gå till höger, sen vänster, sen höger igen, sen…” Nästa! ”Jaha, du ska lämna urinprov, varsågod en mugg här, lämna i luckan därborta! Nä, inte den luckan! Nä inte….” Nästa! ”Jaha, du ska operera bort en arm? Jaha, nähä, en tarm? Magavdelningen är fem trappor upp vid trapphus 84” Nästa! ”Vad har du med dig då? Ok, det är ett salmonellaprov. Va, nej jag vill inte ha det. Jag sa att; nej jag vill inte ha det” Där skulle jag ha blivit tvungen att springa min väg, någon annan får vara pekare känner jag.

Vi är ett gäng som sitter och sörplar kaffe här i entrén medan vi väntar. Jag har som sagt köpt en lussebulle och tänker på att det är Lucia idag. Fantasin flödar medan jag roat iakttar.

En mycket storväxt dam ler stort mot mig, jag smajlar tillbaka ända till hon gått förbi och jag ser hennes tändstickor till ben, jag känner att jag glor medan jag tänker att hon kunde fått mina stubbar så skulle både hon och jag bli mer välproportionerliga, eller hur det stavas.

Plötsligt stannar allt! Ljuset i den långlånga korridoren dämpas och jag undrar om det är 1,2,3 ost -leken där man ska stå prickstilla för alla stannar mitt i steget.

Wow, det är en livs levande Lucia som kommer med sina tärnor. Jag blir raktt tårögd, så fint är det. Kommer plötsligt på Johan Glans´s komiska undran om vårt firande av helgonet från Syrakusa och skrattar till mitt i tåren. (Kolla det på Youtube om du missat det) En gubbe glor på mig, jag tittar ner och låtsas torka tårar med hela handflatan.

Nåväl, jag får snart sällskap av min sjuke vän som jag ledsagar, Lucia har dragit vidare och sjukhuset får klara sig utan mig”

Det har blivit kväll och mina barn är snart här, jag sitter här och små-ler och hoppas att ni log lite åt min hjärnas funderingar, idag dock lite lulliga efter morgonens fadäs.

Kram och ha en trevlig kväll!

 

 

 

Alla dessa dagar som kom och gick - Inte visste jag att det var livet....

Alla dessa dagar som kom och gick – Inte visste jag att det var livet…. 

Dagen hade börjat konstigt, när larmet på mobilen gick igång med sin melodi vaknade hon med ett ryck och skrek - ”Jävla John Blund”. 

Förläget drog hon igen det öppna fönstret och funderade på vad John Blund gjorde i hennes huvud på morgonen? 

Hon drog på sig sin fluffiga, tonårsrosa morgonrock och stack fötterna i de krulliga, fårgrå och cirka hundra år gamla tofflorna. 

Ett besök på toaletten innan hon gick ner bara.

 

Hon betraktade sin spegelbild, tog stöd mot handfatet och lutade sig fram och såg en nyvaken, plufsig och medelålders kvinna med håret åt alla håll. Ögonen blev mindre och mindre för varje år under ögonlock som behövde allt mer plats. 

Kinderna hade ramlat nerför haklinjen och halsen började dela sig i fåror som på en ko, hon fnissade till och räckte ut tungan till spegelbilden men ingen köttig kotunga uppenbarade sig. 

När hände allt liksom?

Troligen igår bara, lugnade hon sig.

Men insåg samtidigt att hon förmodligen levt ganska mycket mer än halva sitt liv nu. Sorglig tanke..

På stela ben stapplade hon nedför trappan, gav hundarna mat och sjönk ner i en av fåtöljerna. Frukosten fick vänta lite till. 

MorgonTVn fångade henne en stund. 

Pirret i magen när hon kom på att det fanns cocosbollar kvar sedan gårdagens fikastund gjorde att hon log nöjt. 

De stela benen samarbetade galant när gott lockade. 

Hon sträckte sig och nådde precis kartongen på översta hyllan. Med bilringen vilande mot diskbänken plockade hon ut en läckerbit och lade den på det för tillfället tomma diskstället medan hon vände sig för att hälla upp en kopp kaffe. Mobilen plingade plötsligt uppmanande till och sa – Läs mig! 

När det var läst tog hon en klunk kaffe ur koppen och skrek ofrivilligt till. 

Det låg något oidentifierat i diskstället! 

Hon närmade sig försiktigt för att titta på det som såg ut som en möglig råtta. Precis som hon sakta böjde sig fram för att lukta på föremålet tvärstannade hon i rörelsen och sneglade förläget på hundarna som bägge två låg och glodde på henne. De reste på sig från liggande och trodde att det var något gott till dem.

 - Nä, det här är en cocosboll till mig och jag visste mycket väl att jag lagt den där. Nonchalant tog hon en klunk kaffe, skålade med koppen mot grannen som stod bakom sin gardin som vanligt och lufsade in till TV-rummet och sjönk ner i fåtöljen igen. 

Med fötterna på fotpallen njöt hon av det goda och funderade lite på hur hon kunnat glömma så snabbt. Samtidigt som det var dråpligt så var det skrämmande. Kanske fanns det övningar för att inte vara så virrig? 

Med mobilen i handen scrollade hon slött igenom annonser, nyheter och inlägg. Det var allt från snygga bilar till vackra modeller till inlägg om dagens middag. En slags gördel som höll emot begynnande bilringar var det bland första som fångade henne. Hon höjde ögonbrynen, sneglade nedåt på sin mage och drog åt morgonrocken. Kunde mobilen inte bara snappa upp ord numera, kunde den även tjuvkolla på småfeta damer? 

Det är mycket som händer när vi åldras, jag tycker det är fascinerande, skrämmande och lite ledsamt men värt att tas med humor. 

Idag blev det vinterbilder, vi har en tidig i år. 

Fast jag inte gillar denna årstid medger jag dess vackerhet soliga dagar som denna, idag.

Snart Jul nu 😊