De olika faserna...

De olika faserna

Tänk om det vore så enkelt att det enda som behövs för att bli lycklig är en underbar stor famn?

Tänk om olikheter och meningsskiljaktigheter inte hade någon betydelse?

Jag kniper ihop mitt ansikte, tårar rinner och min nästipp färgas röd.

Fina minnen, skratt och glada stunder snurrar när jag blundar.

Att leva kvar ihop när det tagit slut är svårt. Hårda och mjuka ord blandas. Två veckor kvar nu.

Jag ser mig omkring, tittar på utsikten från köksfönstret, den jag sett varje dag, på den vackra förtrollande sjön, i gryning, skymning och i fullt solsken varma julidagar. Mörkt grönbrunsvart skog speglas i vattnet denna gråa oktoberdag. Jag vrider min blick och tittar på allt jobb vi lagt ner för att få det som vi vill härinne.

Planerna, drömmarna och allt som sagts gör ont idag, får svårt att svälja. Fast mitt beslut är befäst med grova kättingar plågar jag mig själv med att tänka.

Jag snyter mig och skärper mig och inser att man inte kan hoppa över något steg av alla faser. Alla behövs för att man ska bli ”klar”. Hoppar man över något så blir nog allt nog så mycket värre när man landar.

Jag har gått igenom ledsenhet, besvikelse, beslutsamhet, ilska, outsäglig sorg, likgiltighet, ja till och med lycka. Idag ger jag mig tid att tänka på minnen och gråta. Jag är helt normal inser jag.

Nu ska jag gråta en liten skvätt till sen tror jag att jag är klar för nästa fas. Eller så är jag helt enkelt helklar efter den här.

Kartongberget växer i hallen och ger mig styrka att se ljust på framtiden.

Lyfter hakan och ler matt mot min spegelbild i skärmen.

Sådär - nu är jag snart på banan igen!

Kram för idag!

Ett nytt kapitel...

Ett nytt kapitel…

När något tar slut och man står där och inte vet hur någonting kommer att bli, med tankar som snurrar hit och dit, då är livet tungt.

Gör jag rätt? Gör jag fel? Oro, osäkerhet och rädsla blandas. Ögonen tåras, rynkan i pannan djupnar och magen värker.

 När sedan alla tankar manglats klart och beslutet är gjutet så kommer en ny känsla så stark att inget kan få detta kvinnoberg att rubbas.

Men VAD ska ANDRA tycka?? Tvivlets röst viskar ändå i mitt öra och försöker få mig att vackla. Äsch, de tankarna säger jag till mig själv att skita i. Det här är mitt liv. Bara MITT!

Samtidigt som misslyckandets vassa hörn försöker skära mig i ryggen, få mig att titta ner i backen och svälja stora klumpar sträcker jag på densamma och känner mig förväntansfull på vad som nu ska hända.

Jag fyller banankartonger och känner att jag fått en energi som jag inte haft på mycket länge. Just känslan över att jag gör det här enbart för min egen skull får mig att känna mig stark. Tanken om jag förblir ensam resten av mitt liv får inte göra att jag väljer något som jag inte mår bra av.

Mitt hjärta har bubblat och sagt till mig att det här förhållandet kan få mig att göra vad som helst. Men mitt undermedvetna har kämpat och kämpat för att få mig att förstå att det här egentligen inte är bra för mig.

Nej, jag har inte lyssnat. Bara undrat varför sömnen inte kommit varje natt. Jag var sjukskriven för utmattningsdepression i somras. Jag kom tillbaka till jobbet, allt funkade jättebra och jag kände att jag kunde hantera stressen där. Men det som var ett stort problem redan i våras, just sömnen, kvarstod mer eller mindre. Ett par nätter i veckan tittade mina ögon rakt ut i mörkret timme efter timme. Tankarna virvlade runt och mitt vanligtvis glada humör kom allt mer sällan till mig.

Jag tänker inte skriva några smaskiga detaljer om mitt privata privatliv. Ni som trodde det kan sluta läsa här. Konstaterar bara att det inte funkat.

Det jag vill förmedla är att om just du inte mår bra i ditt förhållande så lyssna på dig själv för sjutton! Du klarar det, Du har bara ETT liv!

Kämpa ska man såklart göra först, diskutera och fundera på om något går att förbättra. Jag uppmanar ingen att göra något överilat såklart. Men har man klättrat hela stegen och inget blir bättre så, ja – välj själv!

Nu väntar min nya lägenhet på mig och min son! Min fina, med lite gammaldags charm. Det kommer att bli bra det här Åsa, säger jag till mig själv och sväljer hårt.

Kram för idag!

Välj dig själv

En morgon så vacker att det gör ont!

En morgon så vacker att det gör ont

Frosten i renfanorna gör dem ljusgula och skira, det glittrar i det vitgröna gräset. Sjön ligger så blank den kan. Skogen är mörk i vattnet och ovan den en stark glittrande sol. Jag kisar och insuper skönheten.

Att en oktobermorgon kan vara så vacker! Det gör nästan ont, jag minns inte att jag reagerat så starkt tidigare i mitt liv på vackra vyer, kanske beror det på min stigande ålder, min personlighet, eller möjligen för att jag skaffat nya glasögon…

Jag gillar egentligen inte hösten, då kan man inte gå barfota längre, man måste leta reda på vinterjackan och skrapa bilrutorna på morgonen. Hm… fast att ta på tjocksockorna, tända lite ljus och slippa städa för att det inte syns lika bra är ju fördelar förstås.

Jag hukar mig på bryggan, väljer att inte sätta mig och bli blöt om rumpan. Tänk att vi alltid har ett val! Vi får välja själva vad vi vill och inte vill. Det gäller allt! Eller kanske allt är förutbestämt? Vi kanske tror att vi gör val, men i själva verket styrs vi av hemliga krafter bara för att vi ska lära oss en massa innan vi dör? Till nästa liv? Eller nej, jag har svårt att tro på det. Jag väljer att tro att jag gjort alla mina bra och dåliga val helt själv. Och snacka om att jag har lärt mig grejer av det!

Det är viktigt att veta i alla fall, att även om jag väljer nu eller imorgon så har jag ett val att bestämma själv hur mitt liv ska se ut, varje dag väljer jag. Jag behöver inte påverkas av någon. Jag håller fast vid den betryggande tanken.

Jag börjar med att välja att jag ska ta lite mera plats hädanefter! Alltså inte för att rumpan blivit bredare utan för att jag är lite för snäll för mitt eget bästa. Så! Nu var det bestämt! Fantastiskt enkelt, nu gäller det bara att leva efter det.

Jaa, jag funderar mycket. Fast vad gör väl det? Det skadar ju ingen annan. Saker som är självklara för mig, som att fundera över livet, är nonsens för någon annan.

Jag tror tvärtom att det är många, många som har funderingar liknande mina men behåller dem för sig själva, tycker mig ha märkt det på kommentarer jag fått.

Nej nu väljer jag att ta en kopp kaffe och käka några chokladbitar som legat som dekoration i blomkrukan ett tag..

Kram för idag!