En sån där lite pinsam dag!

Jag sitter bekvämt tillbakalutad i det mjuka soffhörnet.

Soffan är av svart skinn.

Och man blir inte alls svettig i baken som jag trodde 

när min sambo envisades att vi skulle köpa den.

(Konstigt, JAG hade fel?)

Hörnet är perfekt,jag kan både sitta rak i ryggen och som en ostkrok

en hel kväll utan att gå som en likadan dagen efter.

Jag kan till och med slumra skönt en stund 

I alla fall tills jag blir buffad på för att jag låter som en gris.

I

alla fall så sitter jag här och tänker på dagens händelser.

Det började med att jag rusade fram till kvinnan med barnvagnen.

- Nämen, grattis!

Jag dök ner med huvudet i vagnen.

- En så liten fin en du fått!

Jag sträckte på mig och vände mig mot kvinnan 

som för att ge en kram.

Jag såg rakt in i kvinnans ögon.

Fick svårt att få leendet att sitta kvar.

Jag hade tagit fel!

- Ehh, men så roligt, sa jag och backade två steg.

Hm, jag skulle nog ha erkänt på en gång.

Det gick för många sekunder.

- Du tog fel va?

Sa hon och blängde på mig.

- Ja,pep jag till svar

Och den äldre kvinnan rodnade. (Jag)

I sådana situationer är det väldigt lätt att göra allting mycket värre.

- Fniss,jag trodde du var bror till min kompis som nyss fått barn!

- Alltså han har inte fått barn, utan...

- Eller, inte hans bror alltså, utan du!

- Som inte är hans b...

Hujedamej!

Hon hade inte ett uns av humor, den unga snytan.

Jag trippade iväg i snömodden, lite sur var jag allt.

Sträckte nog näsan lite för mycket uppåt 

(och mungiporna nedåt)

Klumpeduns!

Ja, som en sån kände jag mig när jag 

"Swisch"

Satte mig på baken, mitt på gatan.

Jag tycker att det är ganska konstigt

Egentligen

Att det är så skämmigt att ramla.

Men jag skämdes och klev upp fort som attan.

Ryggen och rumpan värkte

Men det är viktigast att kliva upp snabbt!

Konstigt!

Sedan var det det här med artigheten.

En man stod och höll upp dörren till bankens lokaler, 

dit jag var på väg.

(Han hade nog sett mig ramla, 

och tänkte vara snäll med klumpetanten)

Jag log och skyndade mig fram.

Det var långt till den där rackarns dörren, kom jag på.

Jag fick lov att jogga lite på slutet..

- Tack, flås, det, flås,var, flås, snällt!

sa en rödblommig jag till den flinande mannen.

Vad gör man inte för att vara snäll mot nån som är snäll?

Banken var fylld med folk som stod i kö.

Jag höll mig för ryggen och stapplade mig fram 

när det var min tur vid kassan.

- Kan jag få växla lite euro?

- Javisst, svarade den tjusiga och välklädda bankkvinnan.

(De är alltid tjusiga, banker anställer nog bara tjusiga)

(Och välklädda)

 - Ja, vi ska till Kanarieöarna på lördag, 

tänkte att det kunde vara bra med bara lite cash, 

det är inte så varmt där nere nu men vad gör väl det,

det är ju varmare än....

Jag pladdrade på samtidigt som jag checkade mobilen 

När jag tittade upp såg jag bara ryggen på henne längst bort i lokalen.

Tog sedan emot mina typ utländska pengar

och funderade på om jag skulle låtsas ha headset på mig.

På min väg ut mötte jag en gammal bekant i dörren.

Jo, jag tog rätt den här gången.

- Nämeeeen heeeej!

Sa jag leende.

Hon tittade på mig, kisade med ögonen och hälsade artigt.

-Hej!

Och gick in i banken.

Jag vände mig om och undrade om jag såg annorlunda ut den här knäppa dagen.

Det såg ut som jag i glasrutan i alla fall.

Nä nu ska jag ta och sova lite 

och hoppas på att morgondagen roar den med!

Att njuta

I tisdags tre år ihop!

Han kom med en bukett!

Jag log, glad över gåvan av mannen jag älskar.

Men,

också för att jag såg vackra föremål att föreviga med min nya systemkamera som jag håller på att lära mig använda.

Blommornas och hela naturens skönhet får mig lugn inuti.

En av de kallaste dagarna kunde jag inte hålla mig längre, jag var tvungen att gå ut och fånga ljuset innan dagen mörknade. 

Så skört, så vackert. 

Så stackars ynkliga i den stränga kylan.

                             Kontraster
                          Som människor
                           Vi är alla olika
                  Precis som det ska vara

Min dag blev fin

Jag kände mig nöjd

Med iskalla fingrar, ro i hjärtat 

och ett leende på läpparna

fick min käre en kyss

när jag kom in.

Sanning eller ej?

    Jag vaknar av att mina kompisar otåligt säger att de ska gå och käka. De undrar om jag ska med eller inte? Jag gnuggar mina ögon och ser mig omkring. 

   Vi har åkt länge i den lilla bussen med mörkblå säten, det ser inte ut som en vanlig buss. Det ser mer ut som en handikappbuss, golvet är av sån där silverfärgad durk med räfflor på och går att sänka till trottoarnivå. Stolarna står en efter en utefter väggarna och golvet är stort i mitten, som för att ge plats för rullstolar.

   Innan jag hinner svara kommer ett gäng gamla tanter in i bussen med rullatorer, de ser mycket äldre ut än vanliga gamla tanter. Riktigt rynkiga gamla ansikten, med silvergrått permanentat hår, guldringar i öronen och seniga händer som håller hårt i handtagen. De har gråa kappor på sig allihop. Och rött läppstift som de målat både på sina smala läppar och i rynkorna ovanför. De pratar högljutt på ryska. Mina vänner försöker få ut dem, men då skriker de ännu högre, hytter med nävarna, låser däcken på sina fordon och blänger elakt på oss. Det blir en lång obegriplig hetsig diskussion där ingen förstår vad den andre säger. Nåväl, vips är de borta. Jag tror det var vår chaufför som föste ut dem till slut.

   Jag vill helst sitta kvar på min plats och sova en stund till känner jag men inser att jag inte åkt till Ryssland över dagen bara för att sitta och sova i bussen. Ja, Ryssland var det. Chauffören meddelar att han kommer och hämtar oss klockan åtta på kvällen på samma ställe. Jag kravlar mig mödosamt upp men meddelar mina vänner att jag kommer att strosa själv. Tillbaka till bussen kommer jag att hitta innan åtta.

     Jag ser mig storögt omkring, stora hus, breda gator och vackra fontäner. Jag står vid en fontän och beundrar utformningen på statyn som pryder dess kant när jag känner att något buffar på mitt ben.

Hu, det är en stor svart sak som ser ut som en korsning mellan en stor ful hund och en kolsvart get. Den har lång tovig päls som släpar i marken. En nos som är lång och bred och mest ser ut som en falukorv, små elaka ögon och gethorn. Jag vet faktiskt inte vad det är. Den tigger mat av mig, jag stryker den på huvudet och visar mina händer att jag inget har att erbjuda. ”Bort nu” tänker jag. Schas,schas, jag viftar lite med handen. Men han ger sig inte, jag tänker att jag borde ryta åt honom men de kanske är fridlysta här. 

Med sina små svarta ögon tittar han argt på mig och helt utan förvarning tar han sina stora breda och jättevassa tänder och biter sig fast i mitt lår. Folk med svarta burkor, antar att det är kvinnor, står och tittar på oss.

Jag gapar förvånat av smärtan och hoppas att det inte är på riktigt detta. Han biter hårdare. Jag säger ”Hjälp” Lite lågt eftersom jag inser att folket som samlats och nu klappar händerna och skrattar inte kan svenska.

Panik! Jag blir arg när de skrattar och tänker att jag får väl klara mig själv. Jag får superkrafter och sliter loss mitt ben ur hans käftar och börjar springa. Jag tänker att jag kanske inte borde springa men det är för sent. När jag sneglar bakåt ser jag att besten är efter mig.

 Jag springer mot gränderna, det ser ut som i Gamla Stan, kullersten täcker marken och ockragula hus kantar ”gatorna” Mysigt och fint tänker jag medan jag lufsar vidare. Men en blick bakåt gör att jag inte kan lufsa längre, jag måste speeda på lite. Den svarte knappar in på mig.

Jag blickar till höger och vänster där jag springer och tänker smart att åt höger springer jag inte för den gränden tar ju slut där och till vänster slutar gränden där…  Jag fortsätter alltså springa rakt fram.

Längst där borta skönjer jag ett slut även på min gränd. Ett hus står i vägen med breda glasdörrar. Jag närmar mig och tänker att jag ska skynda mig in och slå igen dörren efter mig. Framför gethunden.

Men plötsligt saktar min värld ner och går i s l o w motion. Jag svävar i luften några sekunder mellan varje nedslag i kullerstenen. Jag vill ju så snabbt som möjligt nå fram men det går inte! När jag sneglar bakåt ser jag att gethundens värld går lika snabbt som vanligt så han når mig snart om han vill, och det vill han ju. Rädsla och maktlöshet gör att jag snyftar till.

Jag sträcker mig fram mot handtaget och ska just gripa tag i det när odjuret kastar sig över mig.  Jag hinner känna att dörren är låst så den skulle ändå inte ha hjälpt mig.

Jag blev till getlunch!

Nä, det vet jag inte för jag vaknar, svettig och med dunkande hjärta efter min språngmarsch och min rädsla och undrar vars min jagare gömmer sig. Bredvid mig ligger någon! En svart kalufs sticker upp ovanför täcket!

Ve och fasa, ska jag våga öppna täcket och kolla?

Knäppt slut jag vet, men över drömmar råder man inte och det här är min dröm precis som jag upplevde den. Just att man minns alla detaljer känns konstigt, och när man vaknar törs man inte riktigt lita på att man verkligen är vaken.