Tänk att det blev av i alla fall!
 |
| Det lilla lilla sårets historia |
Klockan är sju på morgonen och jag
hoppar in i duschen.
Jag befinner mig på sjukan och ska snart få träffa en doktor
som ska tala om för mig hur de ska hjälpa mig att
få mindre ont i min fot.
Jag har en
stor knöl efter att jag klev på en elkontakts piggar
som stod rätt upp när jag
klev ner från en stol.
En dusch på sjukhuset innebär ett
tvättutrymme med diverse
attiraljer för att hjälpa handikappade människor.
Det
är lite annorlunda mot hemma.
T.ex. den gröna halkfria mattan med knottror på,
smart men kittlig.
Eller duschstolen med små hål i.
Hur sjutton tvättar man
rumpan då?
Får lust att prova den men blir lite orolig att det ska se perverst
ut om någon ur
personalen får för sig att rycka upp den icke låsbara
dörren.
Dags att tvätta håret. Tro vad jag
ska välja?
Jag sträcker mig mot pumparna vid tvättstället.
Pressar ut lite vit
tjock kräm som luktar absolut ingenting.
Den känns som tjock fil typ.
Pumpar
lite på nästa flaska, hm, den luktar sprit.
Kanske inte värt att ta den till
hela kroppen.
Jag väljer till slut en som är vit, medeltjock och luktar rent
bara.
Usch så tråkigt att bara lukta rent. Sjukhus, helt enkelt.
Men det passar
ju ypperligt idag.
Jag har inte ätit något sedan igår
kväll.
”Hon ska fasta från midnatt, eftersom det kan bli aktuellt med operation”
Jag hör hur
sköterskorna bär ut matbrickor till mina grannar.
Min mage har nog aldrig låtit
så ekande tom.
Tur jag har eget rum, annars skulle jag nog ha tjuvat mat från
någon annans bricka.
Jag sneglar upp på mitt dropp och
fantiserar om äggmackor och tomtegröt.
Men de små små dropparna med glukos och penicillin
får mig inte mätt.
Jag slumrar en stund.
Öppnar ögonen och kollar klockan,
den är 11.15
Jag inser att jag vaknat av slamret från lunchbrickorna.
Jag
trodde faktiskt inte att man kunde bli så hungrig bara genom att veta att man
inte får äta.
Nu är klockan ett och min mage
vädjar inte längre, den kräver.
Min enda
syssla idag, tills ronden kommer, är att sova.
Om jag är vaken så tänker jag
bara på mat.
Helt sjukt vilken fixering det blir.
Jag vaknar och slickar mig om
munnen en halvtimme senare.
Jag har drömt en underbar dröm.
Jag drömde om
bakelser stora som hus. Man kunde gå in i dem och bara gapa.
Allt gick att äta.
De var vitrosa och vackra.
Nästan lite synd att äta dem.
Jag suckar men kan
inte låta bli att le för mig själv när jag inser att det var en dröm.
Morfinet
de gett mig gör sin verkan antar jag.
Vid fyra kommer en sköterska in och
undrar hur det är med mig.
-
Jag svälter snart ihjäl, säger jag och ler.
-
Ronden är snart här nu. Inom en timme.
- Försök
hålla dig vid liv till dess, säger hon och ler tillbaka.
En lätt knackning och ronden är
här!
Jag får lust att säga välkommen. Så jag gör faktiskt det.
De ler och ursäktar sig men jag
säger att jag fattar att de har mycket.
Det har inte gått någon nöd på mig.
(Hungrig
men annars helt okej)
De funderar ett litet tag hur de ska göra medan de vänder
- Aaaajjj och vrider på foten.
Det blir operation.
Jag får veta att det är kö till
operation den här måndagskvällen
och att det kan dröja ända till nästa dag
innan det är dags.
Men det gör inget.
Nu ser jag ett slut på värken i alla
fall.
Aha! Jag ska röntgas!!
Jag rullas in i hissar och längs
evighetslånga korridorer.
Vana sköterskehänder rattar min säng i kurvorna.
Jag
imponeras av att de aldrig stöter i.
Blundar emellanåt och väntar att sängen
ska skaka till.
Öppnar ögonen och plirar upp på mina självsäkra chaufförer.
Whaow, tänker jag.
De frågar om jag fryser. Kulverten
trettio meter upp i luften är onekligen kall.
Jag hinner inte svara förrän de
lagt en extra filt de haft med sig över mig.
Vars tusan hade de den?
De småspringer med fotriktiga
sandaler.
Mina hjältar!!
Å här ligger jag och latar mig, tänker
jag.
Hallå? Jag har liksom bara ett pyttepyttelitet sår under ena foten.
I
förrgår gick jag flera kilometer, själv. Med egna fötter, inte ska väl ni
behöva…?
Kanske jag ska be dem ta bort hela
foten istället?
Då hade det funnits skäl för dem att springa och slita så för
min skull.
Nä jag skojar! Jag är bara
lite morfinpåverkad.
Det är därför mitt huvud går på högvarv och tänker så
fasligt mycket knäppt nu.
Men jag har förstått att även små
sår ska tas på allvar.
Annars kan de bli till sådana här elaka varbölder som
jag fått och som gör så fruktansvärt ont.
Många läkare, både de på akutmottagningen
och några på ortopedavdelningen,
har klämt och känt på min fot.
De har rynkat
sina pannor, funderat en stund, för att sedan ställa mig likadana frågor.
-
Två veckor?? Varför har du inte kommit
tidigare?”
-
Det har gjort ont den ena dagen men inte den
andra, såret var pyttelitet och jag är blond.
Något mer du vill veta?
Nä, så sa jag inte.
Eftersom jag är
mycket snäll och trevlig
så har jag naturligtvis svarat ordentligt på deras
frågor.
Hade jag också gått fem år i
doktorsskolan
så hade jag väl självklart inte legat här och känt mig dum nu!
Utanför röntgen blir det till att
vänta. Jag ser mig omkring.
Få se, gulmålad vägg till vänster, orange draperi till
höger och öppet nedåt, vid mina fötter.
Jag anar någon som sitter där nere och
bläddrar i en tidning.
-
Hördu, hallå, kan du skicka en tidning till mig
med? Jag lyfter huvudet en aning.
Mannen ser oförstående på mig.
Va,
hör han dåligt eller?
Nytt försök:
-
Jag skulle väldigt gärna vilja ha en tidning att
bläddra i. Vill du skicka en?
Han tittar på mig men gör inget.
Hm, ser jag skräckinjagande ut ikväll?
Har jag glömt ta på mig sjukhusfilten så
de sexiga landstingstrosorna syns?
Kanske jag har tappat hörseln och inte
fattar att jag viskar?
Jag fattar inget!
Plötsligt öppnas en dörr och en kvinna
kommer ut.
-
Harry, nu är jag klar! Kommer du?
Mannen reser sig upp, följer efter
sin kvinna och glor på mig som
om han sett ett spöke ända tills jag döljs av
draperiet.
Jaja, jag lär aldrig få reda på
varför han inte kunde hjälpa en stackars
sängliggande kvinna med ett
pyttepyttelitet sår under foten.
Bakom draperiet till höger ligger någon!
Någon
som lever hör jag. Den snarkar, tror jag.
Känns hur som helst inte läge att
fråga om den har några tidningar på sin sida.
Den breda skjutdörren glider plötsligt upp.
En sköterska med ett brett
leende ber mig rabbla mitt personnummer.
Min hemliga kod för att få komma in
till hennes arbetsplats!
Jag får byta till en stenhård brits
med nytt fräscht papper på. Känns bra.
Hon bryr sig inte ett dugg om att
mitt sår är pyttigt eller vad som orsakat det.
Hon bara vrider och vinklar
foten så hon ska få så bra bilder som möjligt.
-
Klarar du att hålla foten vilande i den vinkeln?
Frågar hon.
Va, är hon tokig, tänker jag. I DEN
vinkeln kan man väl inte vila heller?
Men jag ler och säger:
-
Javisst, det går bra!
Jag spänner underbenet för att inte
rubba läget på foten. Ett sendrag är nära känner jag.
Men nu har jag ju sagt
att det går bra. Då är det bara att bita ihop.
-
Ditt andra ben måste du dra upp mot magen, det
är i vägen. Säger röntgensystern.
-
Ok, jag fixar det!
Likt en ormmänniska, nåja, likt en
människa med benen onormalt vridna
ligger jag nu och hoppas att det går fort.
Det breda leendet går ut genom dörren för att skydda sig mot strålarna.
Hon
rattar in, eller hon har förstås en dator där bakom väggen.
Hon knappar och styr in det
halvmåneliknande monstret,
som ser hypermodernt ut och kallas röntgenmaskin
förmodar jag, i rätt vinkel.
Det surrar och låter en hel del. Men det går så
bra för mig och mina ben.
Jag tror nämligen att de låst sig i det knäppa läget.
Så där!
Nu stannar maskinen och jag
gissar att hon bakom väggen trycker på avlösaren.
Då börjar plötsligt den enorma
maskinen närma sig!
Instinktivt rätar jag ut mitt böjda ben när jag bedömer att
det kommer att kapas ungefär tre centimeter från knätoppen.
-
Å förlåt det var inte meningen, säger jag.
Hon ler inte längre när hon med
bestämda steg kommer in i kamerarummet.
Hon böjer till mina ben som de var innan jag försökte rädda mig.
Vilket
också bevisar att jag inte litar på hennes kunnande.
Inte undra på att hon inte
är glad längre.
Vid det andra försöket blundar jag när den enorma kommer emot
mig och tänker
” Vad är väl en knätopp?”
Hon ler när hon puttar ut sängen
till vänster om draperiet igen. Puh!
En ung kille frågar om min hemliga
kod och säger att han ska köra mig upp till avdelningen igen.
”Va, han ser ju
ut som 14 år bara? Får de prya såhär sent?
Och klarar en sådan liten människa
det?”
Kan meddela att han var bättre
ensam än de två första tillsammans! Duktig kille.
Men klockan är ju sen lille
vän, tänker jag.
Väl inne på mitt rum funderar jag
på vad som sagts:
Det kan bli operation ikväll. De opererar en galla nu. En
galla?
Ja en sådan där patient med en riktig anledning att vara här.
Hinner de
så ska de ta mig efter det.
Stackars operatörer.
Eller kirurger heter de väl de
som skär i sjuka människor.
Fast sjuka människor skär i friska människor också.
Hihi, tänker jag. Klurig jag är.
Och knäpp!
Min favoritsköterska kommer in och
meddelar att operationen blir nu på en gång.
De väntar där nere! Oj!
-
Hinner jag kissa? Undrar jag oroligt.
Lyckas alltid bli kissnödig när det
är något viktigt på gång.
-
- Ja, absolut, säger hon och ler igen.
På med en ny ren skjorta.
De vill att
man ska vara fin på operationen minsann.
Allvarligt talat –
Om en fot ska
skäras i så spelar det väl egentligen ingen roll om skjortan inte är ren?
Jag
tog ny i morse faktiskt!
Skynda, skynda. Snabbkissa, ta med droppställningen på
toan.
Skynda tillbaka.
-
Aaaaj! Ett ofrånkomligt utrop från mig.
Jag höll
på att gå ifrån droppställningen i brådskan.
Fast nålen sitter ordentligt med
genomskinlig dundertejp så den lossnar inte i första taget.
En ny sköterska står i dörren. Jag
försöker få lite kontakt:
-
Hej! Vet du hur lång tid det kommer att ta?
-
Nä. Jag har ingen aning vad du ska göra och jag
vill inte veta heller.
Jag sökte det här jobbet för att slippa engagera mig i
patienter och kollegor.
Nu har jag jobbat såhär i fyra år och trivs jättebra.
Jag jobbar i en pool som är på olika avdelningar olika dagar.
Jag är ofta
transportör och då slipper jag kontakt ännu mer,
säger hon utan att andas något
emellan och stirrar på mig en sekund.
Sedan vänder hon sig med ryggen mot mig
och visar tydligt att hon kör min säng. Punkt slut!
Jag sväljer min nästa fråga snopet och ser nog
ut som en ko som käkat upp sin tunga.
Ja det var en parentes men jag blev faktiskt snopen!
Hopp ner i sängen och så iväg i
korridorerna igen.
Nu småspringer de inte längre, nu rusas det.
Droppslangarna med glukos och
penicillin hänger och
slänger i sängens egen droppställning ovanför mitt huvud.
Den är mycket lägre än den med hjul som man kan styra med sig på promenad t.ex.
Slangarna som nu ligger som ett virrvarr på min mage
är alltså alldeles för
långa,
de nuddar ibland min näsa sådär lagom irriterande.
Efter tre försök
att ändra deras hängvinkel
så låter jag dem fortsätta killa mig på näsan.
Ser
säkert roligt ut. Känns lite som dolda kameran.
Operatörerna möter i dörren och
meddelar att de kan ta emot mig direkt.
Jag överlämnas i nya händer.
Den snälla
av sköterskechaufförerna klämmer min axel, ler och säger lycka till!
Jag får
nästan en tår i ögat och ler tillbaka.
Fantastiskt!
Fast hon möter massor
med människor varje dag
och springer med människor till operationer dagarna i
ända
så ger hon mig en härlig känsla av att hon bryr sig om mig.
Mmm vad jag
tycker om henne.
Jag ler stort mot operationsmänniskorna.
De ler förtroendeingivande mot mig,
de säger alla sitt namn och jag säger mitt.
(Fast de vet ju redan mitt, äh jag
säger det ändå)
Fast en minut senare har jag glömt vad de heter.
Känns som
trevligt i alla fall.
De har alla gröna kläder och vita tunna hättor på sig.
Jag får också en hätta på mig.
-
Så du får vara lik oss, säger en av dem.
Fast nu ser jag en människa i
ögonvrån som inte hälsat!
Hon står med armarna nästan rätt upp och ser ut som
om hon har en tvångströja på sig.
Aha! Det är hon som ska skära i min fot.
Hon
av alla borde ha kommit och hälsat.
Fast hon kanske är rädd att skära fel.
Slinta med kniven liksom.
Nä hugaligen sådana tankar vill jag inte ha före min
törnrosasömn.
Mitt huvud och mina ögon snurrar
runt runt så gott det går på väg in i det innersta.
Jag uppfattar datorer,
människor, stora lampor,
gul matta på golvet, orange list runt fönstren, vita
väggar.
Det gäller att hinna uppfatta så mycket som möjligt innan de får mig
att somna.
Då är det för sent.
Konstigt, jag har lite panikkänslor
över att jag ska sövas.
Inte för att jag tror att jag inte kommer att vakna upp
igen.
Utan mer att det känns som om nu tar de kontrollen över mig.
Jag kan inte
påverka mitt liv genom egna val under de minuter som operationen tar.
Tänk om
de skulle få för sig att byta ut något på mig?
Ta näsan då tack! En smal har
jag alltid önskat!
Eller de kanske opererar in ett chip bakom örat?
Då kan de
följa alla mina steg i framtiden.
Jag kisar misstänksamt mot de grönklädda.
Och tänker samtidigt självironiskt
"Hm, är jag verkligen 45?"
En av de gröna människorna lägger
en syrgasmask lite löst över min mun och min näsa.
-
Här får du lite syrgas
-
Aha, somnar jag då?
-
Nej du kommer att få sömnmedel i droppet lite
senare, då somnar du. Men vi säger till innan.
-
Okej! säger jag
Masken ligger väldigt löst och jag
är väldigt nyfiken.
Min blick vill se det den inte ser.
Jag sneglar åt bägge
håll så långt det går.
Kanske det finns något som jag inte sett.
Aha, en ny
människa. Måste kolla vem det är.
Jag sneglar så långt så ögonen värker lite
och masken ramlar av.
-
Oj, ursäkta., säger jag när den trillar i golvet.
-
Det är okej, säger den närmaste.
Oj, vad unga alla ser ut.
Unga,
duktiga människor som gått länge i operationsskolan.
Eller blir man typ allmändoktor
först?
Sedan kanske man specialiserar sig på att skära hud?
Jag fortsätter andas i masken som
hotar att ramla av igen.
Tänk om de valt en för liten mask?
Jag har nog för
stor näsa eftersom den inte verkar passa.
Eller så märker de inte att den
glipar och jag kommer
att missa sömnen medan de jobbar där nere.
I foten
alltså.
Jag känner mig verkligen superpigg.
-
Nu kommer du att få sömnmedel i droppet. Då
kommer du att somna på en gång.
En av de gröna fingrar på mitt dropp medan en annan tar ett fast tag om min mask.
Oj, jaha nu sitter den
minsann.
Men hördu, tänk om jag inte somnar
då?
Bäst jag spärrar upp ögonen så de inte påbörjar fotarbetet
medan jag fortfarande är vaken.
Jag stirrar på henne som har handen på masken
så hon ska uppmärksamma min vakenhet.
Jaja, sen minns jag inget mera. De kan såklart
sin sak.
Inom en timme vaknar jag och är
superpigg.
En ny större sal med gula väggar och orange lister runt
dörröppningarna.
Jag ser en stor öppning till ett övervakningsrum mittemot
fotändan av min säng.
Till vänster en stor maskin som kollar blodtryck och
andra saker jag inte begriper mig på.
Till höger ett grönt draperi.
Det ligger
fler patienter här och vaknar hör jag.
En pratar hela tiden, hon verkar arg.
Vill gå ut och röka och käka godis. Fast hon mår så jävla illa säger hon.
Men bara
hon får en cigg så kommer det att gå över.
De erbjuder nikotinplåster. Då blir
hon ännu argare och vill ringa hem.
Ja de som jobbar här får nog höra
en hel del misstänker jag.
Oj, undrar vad jag sagt innan jag vaknade riktigt.
Hoppas de fick skratta lite.
-
När får jag komma tillbaka till avdelningen?
frågar jag uppvakningssköterskan.
-
Inom en timme, svarar hon.
-
Aha, jag känner mig i alla fall jättepigg redan
nu!
Fast jag ska bara blunda lite…..
Zzzzz.
En minut senare sätter jag mig upp i sängen och undrar vad som hände.
Jag ser mig omkring, pigg som en mört, blinkar lite,
blundar och lutar mig
tillbaka och somnar. Igen!
Det håller väl på sådär en sju åtta gånger.
-
Vad händer? frågar jag.
Det finns alltid någon att fråga.
Sköterskorna rör sig runt våra sängar och kontrollerar oss med jämna mellanrum.
-
Du har fortfarande sömnmedel i dig.
Det lagras i
fettvävnaden och har snart gått ur.
Hon ler överseende åt min dumhet.
-
Jaha, säger jag och somnar
-
Vill du ha lite fika?
skyndar hon sig att fråga
i nästa vakenminut.
-
Gärna, ler jag mosigt.
Helknäppt känns det att inte kunna
kontrollera sömnen.
Jag blir kvar en eller två timmar hos dem.
Jag har faktiskt
ingen aning.
Allt ter sig väldigt surrealistiskt.
Tillbaka på avdelningen lyfter jag
försiktigt på filten och kollar in paketet.
Å vad jag är nyfiken, inte på vad
som finns däri, foten ju, utan på hur hur snittet ser
ut.
Men jag får ge mig till tåls.
Jag ringer några nära och kära och
berättar att jag överlevt
det 15 mm långa snittet som de gjort under min fot.
Halleluja!
Lite extraläsning..
Kvällen före min operation, när jag
inte fick äta något,
så kom min syster med en mörk chokladkaka.
Den var tänkt
att äta när allt var klart.
Blir glad när jag kommer på att det är nu!
Eftersom jag varit diabetiker i
över 30 år
så har jag hunnit med ganska mycket i diabetesutvecklingen.
Om jag
var inlagd på sjukhus i min ungdom
så blev jag alltid strängt kollad så jag
inte tjuvåt något annat än det de gav mig.
Mina vänner från skolan, jag var väl
en 14 år kanske,
hade kommit med en stor korg med frukt och sockerfri choklad
en gång,
jag blev jätteglad minns jag.
Men jag minns också vad besviken jag blev när
sköterskorna
kom och tog bort den för att jag inte skulle
FUSKA!!! som de sa..
Det var ju av
välmening, men jag minns att jag blev väldigt ledsen.
Som tur är så har det ju hänt
massor inom min sjukdoms
område så idag äter man som diabetiker det mesta
och
med hjälp av egenkontroll styr man sitt blodsocker och mående.
Fast jag
erkänner att jag sällan äter godis helt öppet.
Historien finns i ryggraden.
Speciellt på ett sjukhus.
Nu var det dags för chokladkakan i
alla fall!!
Med darrande hand öppnade jag
lådan i sängbordet,
jag kände mig för bland sladdar och papper som låg där.
Där, längst in anade jag det platta paketet.
Med handen kvar i lådan öppnade jag det hårda höljet,
prasslade upp aluminiumpapperet och där,
bröt jag av en
bit choklad och stoppade snabbt i munnen.
Hm, vad konstigt.
Den röda knappen på
mitt sängbords panel har börjat blinka?
-
Hej, vad ville du?
En stressad sköterska med
rosor på kinderna står i dörröppningen.
-
Jag, eh, tryckte fel, säger jag med munnen full av choklad
och
anar att jag har brunt dregel i mungipan
och minst lika rosiga kinder som
henne.
Hon går ut och jag kikar i lådan.
Aha! Under chokladen ligger en
larmknapp med kabel. Jag behöver inte säga mer va?
Och foten? Ja den vandrar vidare! J
