Jag är en nervig tidskontrollant!

Jag är en nervig tidskontrollant

(Fast bara när det gäller buss, tåg och flygplan)

Vi skulle på semester till Kreta!

Som jag hade längtat!

I 35 år hade jag väntat på den här dagen! 

Ända sedan jag tio år gammal var dit med mina föräldrar.

Nu var vi på väg!

Jag och min pojkvän med var sin tonårsson.

Vi befann oss på Arlanda. 

Biljetter bokades för två månader sedan.

Allt var förberett in i minsta detalj. 

Passen, mediciner, försäkringar. 

Ja allt var checkat, inget kunde gå fel liksom.

Jag är en kontrollmänniska när det gäller tidtabeller

Jag blir nervös bara av att gå till 

busshållplatsen.

Nu var det mycket att hålla reda på:

Tåg skulle passas, 

Vi skulle placera oss i rätt vagn och på rätt säte. 

Incheckning skulle ske två timmar innan planets avgång. 

Gaten går man till helst innan de börjar ropa ut i högtalarna, osv.…

Ja, jag blir hispig av sån´t!

Eftersom jag har en pojkvän med mycket goda egenskaper 

vad gäller bokning av resor och boende,

samt att överhuvudtaget ha koll på läget,

så kände jag när jag ville skriva ner viktiga tider,

hans lilla irritation när han log och 

sa gulligt att jag måste lära mig att 

lita på honom vad gällde tider.

(Puh, får man ha sådär länga meningar?)

Så valde jag, att just det, lita på honom. 

Jag hade legat på latsidan och inte gjort något i bokningsväg. 

Faktiskt inget vad gällde sökning av resa eller hotell heller.  

Då, för två månader sen,
hade jag inget emot att han skötte allt.

Så jag var nu i hans händer kan man säga. 

Ganska skönt faktiskt, 

Faktiskt!

Klart jag skulle lita på honom.

Helt klart.

Absolut!

Skärp mig!!!

Jag knep ihop ögonen och ruskade på mig.

Så där!

Lätt som en plätt!

Jag nöjde mig således med att vänta tills

 han skulle säga till att det var dags att gå till gaten.  

Ok, jag erkänner att det kröp i mig av att gå dit.

Helst en timme för tidigt, jag är bara sån.

Vi satt och åt en svindyr middag på Skycity. 

Inte vad vi hade tänkt men planets avgångstid 

gjorde att vi fick anpassa oss.

Därför satt vi där och käkade i godan ro och hade mycket tid på oss.

Jag hoppade till:

– De ropade just ut Chania i högtalaren, 

Hörde du det? sa jag och höjde på ögonbrynen.

– Hm, konstigt, det måste vara något tidigare plan, 

svarade han lugnt och tryggt.

– Ok, sa jag och litade.

Vi fortsatte äta och vänta på våra pojkar 

som valt att käka på MAX lite längre bort. 

Pojkarna kom efter ett tag och vi bestämde oss 

för att strosa lite i affärerna som fanns där.

– Hörde du, nu ropade de Chania igen? sa jag.

(Jaa, jag var nog lite blek och blå om läpparna av oro då)

– Jaja, ingen fara, det är gott om tid än, 

sa pojkvännen och log åt min nerviga ton.

Han lade armen om mig,
och jag intalade mig att jag var lugn.

Vi strosade, gjorde våra behov och

tittade på folket som rusade fram och tillbaka.

(Hihi, så bråttom de verkade ha) 

Fast vi tog allt i sakta mak.

Vi hade ju tid!

(Jajamän, sa jag till mig själv)

När en röst i högtalaren plötsligt ropade upp våra namn 

och uppmanade oss att skynda till gaten 

tittade vi på varandra och klockan.

Pojkvännen sa med uppspärrade ögon:

– Fan, jag har tagit fel på en timme!

Vi sprang det fortaste vi kunde. 

Nä, killarna ÄLGADE med sina långa ben förbi barerna, 

affärerna och restaurangerna.

Jag kände mig mer som ett klumpigt vildsvin som 

bökar i snåren med trynet för att hitta snabbaste vägen. 

Fast istället för snår så var det människokroppar.

 Sedan galopperar de (jag) snabbt med sin knubbiga kropp.

(Skulle i och för sig varit kul att se på film sen)

Konstigt nog var vi framme samtidigt.

(Tur att vi kollat var vår gate låg i förväg)

Personalen vid desken tog irriterat emot våra pass 

och pekade åt oss att skynda på mot

 korridoren som ledde till planet.

Vi dundrade genom den målade plywood-korridoren

med mörkblå pastillmatta och tog till vänster längst ner.

(Tur det, annars skulle vi kommit med på fel plan)

De vackra flygvärdinnorna log inövat och hälsade välkommen.

Puh, vilken hemsk känsla. 

Tänk om vi missat planet och hela resan!

Planet var… enormt! Åtta människor i bredd. 

Två långa gångar löpte genom planet. 

Tre sektioner med sjutton rader i varje. 

På ett ungefär. Över 400 personer i alla fall.

Alla var där, kan man säga..

Benen kändes mjuka. Jag fick svårt att andas. 

Åh, min mamma led av klaustrofobi…

Instinktivt backade min kropp.

Hur sjutton skulle jag klara det här??

Jag överlade med mig själv:

Du fixar det här, andas djupa andetag nu. 

Alla människor stirrar inte. 

De är inte irriterade på att vi sinkat deras resstart.

Du ser supercool ut!

Eller inte, troligen.
Mina kinder hettade, 

jag kände svett rinna mellan mina bröst 

och min frisyr låg troligen platt.

 Jag stirrade ner i golvet, sneglade bara lite,

 lite åt sidorna och kände blickarna.  

Vi är alltså de där klantiga som inte kan lära sig att hålla tiden. 

Aaandas. 

Konstigt nog gick mina ben framåt.

Jag väste i mungipan till pojkvännen

-Vars ska vi sitta?

Han syntes fullkomligt lugn och lotsade oss till mittersta sektionen. 

Där i mitten skulle vi, fyra personer klämma oss ner.

– Vill du sitta innerst eller ytterst?

Jag bara tittade på honom. Jag hade ingen aning. 

Jag bara gapade och var fullkomligt övertygad 

om att jag skulle, inom en snar framtid:

1. Svimma 

2. Bli utkastad

(Av arga resenärer, för att jag sinkat ännu mer)

3. Stå och vinka när mina män åkte utan mig

Vad är väl en drömresa? skulle jag tänka.

Konstigt nog så fann jag mig själv snart

sittande på min plats ändå. 

Jag drog ett djupt andetag, blundade och tänkte: 

"Packade som sillar"

 Ett fniss undslapp mig. 

Skulle vart gott med ett glas vin.

Pojkvännen log mot mig. 

Jag log lyckligt tillbaka!

Vilken man va!

Som kan fixa det så bra,
vara nära att klanta sig, 

men ändå vara helt cool-lugn! 

Mmmmmm

Vi var tydligen inte as-sena.

Bara lite inte-komma-i-god-tid-sena.

En vänlig flygvärdinneröst uppmanade oss att lyssna:

Hon berättade om flytvästen, 

syrgasen och pekade vars nödutgångar fanns. 

Folk reste sig, satte sig och reste sig igen. 

Bök och stök inför resan. Alla ville ha det bekvämt. 

Filtar och kuddar räckte åt dem som var snabbast. 

Vi var långsammast och fick varken det ena eller det andra. 

De framför oss hade fem kuddar på fyra personer. 

Jag tittade surt på de mörkblå ryggstöden och muttrade lite.

Sist men inte minst så sa hon till oss att sitta ner och 

spänna fast oss så fort lampan med bältet tändes. 

Fyra flygvärdinnor gick sin kontrolltur genom planet 

och sneglade om vi satt lydigt fastspända. 

Inget bagage på golvet. 

Visst ja!

Jag sköt in min (lite för stora) 

väska lite längre under framförvarande stol. 

Hoppas, hoppas att hon inte märker den. 

JAG 

har då inte lust att åka rutschkana 

ut genom nödutgången utan min handväska!!

Puh, hon log snabbt och snett när hon drog förbi. 

Hon såg den inte. 

Smarta jag!

Insåg att jag kände mig som när jag var tio och 

pallade äpplen av grannen och gömde dem bakom soptunnan.

- Hello, this is your captain speaking!

Yes! Nu börjar resan! 

Alla de jobbiga tankarna var borta och jag såg faktiskt fram emot resan. 

I alla fall tills den danske kaptenen började prata. 

Han försökte prata en engelska som var fullständigt obegriplig.

Märkligt att inte danskarna får lära sig samma engelska som vi?

Han berättade troligen om restid, vindar och vädret på ankomstorten. 

(Hade vart kul att veta i och för sig)

Hur som helst så var det dags att höja oss till skyarna. 

Planet rullade iväg, hittade till rätt bana och där, där var vi i luften! 

Magen kittlade till och tryckförändringen 

gav mig "lock i öronen" några sekunder. 

Sen var vi uppe i det blå. 

Vi tittade på varandra och log.

Underbart, nu var vi verkligen på väg. 

Om cirka tre timmar skulle vi befinna vi oss i ett annat land.

Allt löser sig på ett eller annat sätt!

Och resan?

Ja den blev underbar! :)