Lycka, jämförelse och det blåser som fan!
Trottoaren är geggig.
Ett och annat fjolårslöv badar i det fint rinnande vattnet som är
blandat med gruset som ännu inte vårsopats bort. Jag hoppar mellan de minst blöta
partierna, mina gympaskor är lite fuktiga längst fram, snart kommer jag att
känna det inuti. Men det är liksom ingenting att göra något åt om jag inte vill
gå ner i förrådet och hämta mina röda gummistövlar, och det ids jag inte.
(Tanken på att gå ner i jordbävningskällaren, ducka med huvudet för att inte
slå i det låga taket och sedan gräva mig längst in i mitt förråd lockar mig
inte. En annan gång. Kanske.) Funkar fint det här, förutom att jag måste huka
mig för att inte blåsa bort. Jag kisar med ögonen, både mot solen och för att
skydda. ”Det blåser som fan” tänker jag.
Jag är på väg mot affären, på min rygg hänger den ännu tomma
ryggsäcken. Jag hittar nya vägar till affären varje gång, de skiljer sig i och
för sig inte så mycket från varandra men bara att gena mellan några nya hyreshus
eller att ta en annan stig i skogsdungen känns bra. Jag upptäcker alltid något
jag inte sett förut. Idag ser jag rätt in i en lägenhet på nedersta våningen,
livet pågår därinne. Damen i familjen dammsuger och skriker samtidigt till någon, TVn står
på och jag hör musik och barnröster genom den gläntade balkongdörren. Lite dokusåpa! Wow! De kanske ska göra något jättespännande sedan! Jag skulle vilja stå
kvar och se hur det går. Fast då kanske de skulle ringa polisen…. Jag
sneglar mot fönstret så länge jag kan och längtar efter min promenad tillbaka.
På affären är det
fullt av folk trots att det är söndagseftermiddag och strålande sol, fast
blåsigt. Jag plockar ner de grejer som jag beräknar får plats i min rygga medan
jag iakttar och tänker. En ung kvinna med rullator ler och ursäktar sig medan
hon sträcker sig väldigt nära mig för att plocka bananer.
 |
| Lite naggad i kanten men fit for fight fortfarande |
Jag har fått en sjukdom. Graves heter den. Skit
samma. Alla får något, jag håller bara på att bli gammal. Bara att gilla läget.
Fast först blev jag chockad och kunde inte greppa läget. ”Å nej, inte nu, nu
när hela livet lugnat ner sig och jag känner mig lyckligare och mer harmonisk än på många år. Men
nu har landningen kommit och jag tänker som jag borde ha gjort på en gång. ”De
finns de som har det mycket värre” och ”Jag ska inte måla fan på väggen” Kom
och ta mig bara jävla sjukdom. Jag ler och hjälper kvinnan med rullatorn.
Det jag vill förmedla idag är känslan av att inte ha lyssnat
på min magkänsla, saker som jag visste var fel lät jag bero och anpassade mig
bara. Jag tror stenhårt på att de år jag tryckte ner mitt sunda förnuft fick
mig att må dåligt och locka fram den här sjukdomen. (Ärftlighet är en faktor och stress en annan, utlösande)
 |
| Vackra fast de så gott som blommat klart |
Så – till alla mina vänner, speciellt till de yngsta – Lyssna
för fan på er själva. Jag säger inte till er att ni kommer att bli sjuka annars
men bra kommer ni inte att må. NI är viktigast för er själva, ni ska leva med er
själva ett helt liv. Känns något inte bra, öppna munnen och säg ifrån!
Oj, vart fick jag luft ifrån? Jag som bara brukar skriva
snällsnälla saker? Kanske att min gräns är nådd? Tja… det vore väl på tiden i
så fall.
Sedan så funderar jag på det här med att vi jämför oss med
varandra. Vi letar lyckor istället för att se det liv vi har och
uppskatta det. Många av oss vill vara smala, vältränade, ha lyckliga familjer
och ha det där andra som ”alla andra har” Vi tränar, bantar och stressar för
att allt ska bli ”perfekt”. Då! Då först blir
man lycklig! Och så väntar vi på att lyckan ska komma.
 |
| Alla är faktiskt lika bra |
Sjunk ner i soffan, ta ett djupt andetag och titta på dig själv och inse att lycklig blir du när du tycker om dig själv precis som du är. Du behöver inte låtsas vara någon du inte är. Genom att ta hand om dig själv och göra saker du mår bra av.
 |
| Jag bara står och är |
Ta bort vänner som inte ger något tillbaka. Sluta vänta på
lyckan, finn den, hos dig själv.
Å nu har professor Åsa talat igen. Ja, jag är min egen
professor, vi brukar tala allvar, jag och jag, ibland. Jag har kommit till en
punkt då jag inte orkar föreställa mig längre för att passa in. Jag är jag.
Kram för idag!