Behåll barnasinnet men låt barnet i dig bli vuxet

Ligger vaken men inte naken, som en halvsekel gammal dösill och försöker vakna. 
Det är tydligen varannan dag det gäller för i förrgår var jag som en stram svan med ond nacke som hasade runt i tjocksockar och ullkofta i lägenheten, jag varvade mellan att stå vid balkongdörren och glo ut på det vackra höstvädret och ligga och slumra i soffan. 
Jag orkade inte gå ut fast solen lyste på de knallorangea bladen. jag låg inne och läkte istället. Jag körde musik på hög volym när jag var vaken och körde några stela moves på väg mot ljuset, alltså inte det ljuset. 
Funderade på att dra ner persiennerna så inte grannarna skulle tro att jag fått nåt slag åt huvet också.
För musik -se länk längst ner!

Men igår var jag tillbaka! Med ett besök inbokat hos sjukgymnasten var jag uppe tidigt, nacken gick att vrida en centimeter till och jag fick på mig höger strumpa utan problem. 
Jag fick några övningar så nu kan jag för första gången i mitt liv, när någon frågar om jag börjat träna, coolt svara ja.

På bussen hem från sjukgymnasten satte jag mig utan dåligt samvete på den bakåtvända handikapplatsen (utnyttjar min krage lite) dessutom var de övriga sätena fyllda av minimänniskor. De fnittrade och kivades som små barn gör. 

Jag, jag satt och glodde ut och såg mina uppväxtmarker svepa förbi. Paret med den perfekta trädgården stod som vanligt, nu lite äldre, ute och ansade sin gård som var lika fin som förr. Hus efter vägen var ommålade och träd fällda här och där. 
Jag räknade mina forna adresser vi passerade som jag befolkat och fick det till fem på den sträckan. Livet är märkligt, eller är det jag månne? Jag har alltid trivts på mina boställen, ganska på en gång. Nästa vecka bär det iväg igen och det känns bra.

In i bussen klev en berusad man plötsligt. De små spärrade upp ögonen när mannen vrångt rumlade in. Han satt och pratade hela vägen, mest för sig själv men hans tonläge var så högt att vi alla hörde hur arg han var. Så fort något litet barn klev upp så vrålade han till. Jag tror till och med att ett barn blev så rädd att han inte vågade gå av där han skulle.

Livet ja, jag återkommer till det hela tiden.. 
Han var hemsk, mannen… Eller skrämmande, men vem vet hur hans liv varit? Vad för demoner har han i sitt huvud och var han ens full? Jag må vara en godtrogen blondin men jag vill tro att det alltid finns en anledning till att människor beter sig ”annorlunda”. 

En har stängt inne alla svårigheter i hela sitt liv och förmår inte prata känslor i sitt vuxna liv för att hen är rädd att komma ihåg. 
En annan har lärt sig att hen är annorlunda så genom att alltid vara övertrevlig och jobbig så slipper hen frågor om sig själv. 
Ytterligare en annan har tvingats visa upp vad duktig hen är hela sin barndom så i sitt vuxna liv har hen blivit en riktig egoist och sätter sig själv främst i alla lägen. 
Och åter en annan har tuktats så hårt i sin barndom så hen är rädd att ens prata med nya människor. 

Min fasta plats i livet just nu
Soffan!

Ja, vi är alla olika.. 

Våra barndomar påverkar våra beteenden utan att vi fattar det. 

Vi borde nog alla försöka förstå att lämna barnet i oss och uppföra oss vuxet.

Men behåll barnasinnet för all del!

Nä nu har Åsa åskådat klart för den här gången.

 Tack för att du läste!

Kram för idag!

https://open.spotify.com/track/7iySBFOxbQTcCkDo9c07m6?si=7ITcxnUvQnOc_XqTLVuZkw