Humörsvängningar!

Humörsvängning!

Fiskeläget vi nyss passerat 

är gammalt och mysigt.
Sjöbodar, båtar, bryggor
och vågskvalp.

Med grus i mina sandaletter 

försöker jag tappert njuta av dagen.

Solen står högt med bara 

några få molnslingor 

som vandrar över himlen.

Det är varmt och det är juli.

Vi är på väg till klipporna, 

men för att nå dem

måste vi passera stranden. 

Jag har ryggsäck, kamera 

och en filt under armen. 

Vem orkar böja sig ner och 

dra remmen över hälen liksom?

Små, små gruskorn borrar sig in, 

det är inte ljus, fin sand här. 

Utan grov, sticksig. 

Jag ser säkert lite sur ut. 

Fast havet glittrar vackert när jag sneglar. 

Och det ser väldigt trevligt ut 

med den lilla familjen 

som fiskar från bryggan.

Den tjuriga damen (jag) 

hoppar på de medelstora stenar 

som innebär att stranden tagit slut 

och som jag bedömer 

ska klara min vikt utan att vicka till. 

Det är lite läskigt, 

väljer jag fel och tippar

så kan det bli fotvrick. 

Med blicken stadigt i backen, 

eller stenarna då, 

finner jag mig själv plötsligt njuta 

av vackra stenar i alla 

former och färger.

Hjärtestenar fångar blicken

Ahhh! Vi når klipporna! 

Jag stannar och riktigt slänger 

av mig mina bördor, 

inklusive fotdon. 

Jag trippar flinande vidare 

på de varma med bara fötter 

och börjar sluta vara tjurig.

Horisonter! 

Åt två håll kan vi se den. 

Magiskt! 

Där borta slutar det liksom 

(fast det inte gör det) 

En livslinje, tänker jag, 

lång rak och fin. 

Fast livslinjer som är raka 

brukar ju betyda att man är död… 

Äh, ni fattar. 

Horisonter är livsbejakande och lugnande, 

för mig i alla fall.

När vi, ja jag har min dotter med mig, 

når den mest inbjudande 

liggaochnjutaklippan av dem alla, 

och den äldsta av oss får fläka ut sig, 

då är trumpenheten som bortblåst!

Jag ligger på gråbrunspräcklig granit, 

som visserligen är stenhård,

och suger jag åt mig intryck 

med alla mina sinnen;

Helande värme under min kropp, 

solen har gjort sitt jobb och skapat 

typ golvvärme i berget. 

Jag blir varm och snäll.

Måsarnas dova skrik över trädtopparna, 

deras ekande skratt över öppet hav. 

Barndomsminnen som strömming, 

hav och sjöbodar kommer.

 Tunna ljusa slingor av hår kittlar min kind. 

Det är inte störande, mer smekande, 

lagom kittligt liksom.

Små knottriga vågor överst på det mörkblå. 

Det ser iskallt ut 

men jag har då inte tänkt bada.

Dånande vågor som slår 

på andra sidan ön därute. 

Havet är på dåligt humör idag, 

klipporna är nog vassa för det stackars havet.

Pyttesmå flugor som gör allt 

för att jag inte ska få ligga helt stilla, 

de hittar mikroskopiska spännande saker 

på min arm, gång på gång. 

Fast det kanske är bra, 

annars skulle jag säkert somna på en gång.

Grön skog, grå klippor 

med orange mossa här och där.

Och små gula och rosa växter 

som trivs med det karga. 

Här och där även röda stenar. 

Det är såå snyggt, älskar färger!

Det här är livet. 

Tänk att få ligga såhär för jämnan. 

Mina vänner skulle bli inbjudna 

till min klippa och komma 

och ligga för en stunds avkoppling 

när de behövde. 

Usch, det lät dumt, 

inte ligga utan bara ligga. 

Fast jag måste nog göra kölappar, 

för alla skulle ju vilja komma hit.. 

Och jag kanske skulle frysa lite på vintrarna.

Fast ibland.. 

emellanåt skulle jag vilja återvända 

hit för att skölja bort stress och vardag.

Jag blundar och tänker 

på stressen och alla små 

problem alla har. 

Som kan bli jättestora i var mans huvud.

Jag brukar, när jag är 

mitt inne i mina djupaste funderingar 

över något problem som är litet för andra 

men stort för mig, 

tänka att jag står utanför och 

tittar på mitt problem.

Det brukar visa sig att problemet 

är ganska harmlöst och lättlöst. 

Inte alltid, men oftast. 

Jag ser lösningen klarare. 

När det inte gäller mig själv liksom..

Kanske var svårt att förstå 

hur jag menar men det funkar för mig.

Jag blundar en slumrar en stund.

Kram!