Tandläkare är som änglar!

Jävla tandvärk!!

Har du haft riktig, riktig tandvärk någon gång?

Ja då förstår du varför snälla jag låter elak idag.

Jag känner den omedelbart när jag vaknar, vänster nederkäke ilar illavarslande med några minuters mellanrum.

Med tandvärken i december i färskt minne proppar jag i mig två värktabletter så fort jag kliver upp.

Jag tänker INTE återuppleva den värken, det värkte så tårarna rann utan att jag grät.

Nåväl, morgonbestyren flyter på och min käke ilar och påminner mig då och då om att den finns.

Hårdbrödmackan får bli en mjuk denna morgon och tuggas enbart på höger sida.

NEJ, jag tänker absolut inte ringa någon tandläkare, säger jag beslutsamt.

Sådana ringer man bara när man måste, värken i december försvann ju av sig själv??

Höjer som en besserwisser på mina ögonbryn.

(Ja, jag pratar alltid med mig själv) (Hur så?)

Den här värken som kommer tre månader senare ska alltså också försvinna. Punkt.

Jag vandrar till mitt jobb och tycker att det är tur att jag tagit med vatten i en flaska

så jag kan svälja extra värktabletter medan jag går. Smart!

Fast tabletterna kanske blitt för gamla? Värken tilltar nämligen…

På jobbet denna tisdagsmorgon är det hektiskt, jag har ett jobb där jag alltid måste (bör) vara trevlig hur mycket tandvärk jag än har.

Alltså ler jag och tänker fan, nickar och tänker fan, jag tar betalt och tänker f..

Jag får lust att skrika högt av smärtan, men det kan man inte göra på mitt jobb.

(Fast det kan man nog inte göra på särskilt många jobb!?)

Jag jobbar istället med rynkade ögonbryn idag.

Jag försöker hjälpa några kunder i väljningsprocessen men jag hör att jag låter smörig;

-          Det här kommer att bli såå bra, du gör ett jättebra val! Osv.

Jag vill att mina kunder ska få förtroende för mig så jag säger aldrig något jag inte menar.

Men idag orkar inte min hjärna tänka så jag blir en smörare.

-          Du har just valt de snyggaste tapeterna vi har!

(Kommer på att jag sa det till kunden bredvid henne också)

(Drar mig diskret mot kassan)

Min chef ber mig omedelbart beställa en tandläkartid när han hör hur jag ringer en kund;

-          Hejdinatapeterharkommitkomochhämtahejdå!

Jag inser att han har rätt och ringer folktandvården för att få en akuttid,

Värken gör att jag snart blir galen.

-          Du kan få komma imorgon halvtio, säger en formell folktandvårdsröst.

-          Är du allvarlig? Jag behöver en ”AKUTTID”, förtydligar jag.

-          Jamen det är ju en akuttid, förklarar hon.

-          Ojojoj, hur ska jag överleva det? säger jag och tycker synd om mig själv.

-          Jag kommer att dö, säger jag på fullt allvar.

Hon andas i luren i andra änden men säger inget.

Om jag förväntade mig att hon skulle trolla fram en tid när jag sa så, så tog jag fel.
Hon satt bara och väntade på att jag skulle acceptera tiden.

-          Ni kan väl inte kalla det för en akuttid när man får komma ett halvt dygn senare?

-          Jo, det kallas så… svarar hon i luren lågt.

Jag säger att jag ska fundera hur jag ska göra och återkomma senare.

En hel natt med ilande och värk, jag suckar.

-          Rrrring!!  är min chefs uppmaning när han ger mig en lapp med ett nummer. Wow, han är tydligen beredd att göra allt för att jag inte ska skrämma iväg fler kunder, numret går till hans privattandläkare.

På denna underbara tandläkarmottagning har de tid med mig om en timme!!

Jag ilar dit och gapar, jag gapar av förvåning och beundran av den fina inredningen. Det finns inget som skulle kunna avslöja att jag befinner mig på hos en tandläkare förutom de två tandläkarstolarna i varsitt rum. Det finns blommor, tavlor, fina målade väggar och fina trägolv.

Hemtrevligt liksom!

Jag fortsätter gapa när jag sätter mig tillrätta.

Eller, först får jag förstås förklara vars jag har ont, i vilken tand och så.

Problemet är bara att jag inte vet.

-          Iblangd gör det ongt där, okk iblangd gär, pekar jag.

Hela vänster sida upp mot tinningen värker nu.

Tänk om det inte är någon tand som är sönder??

Tänk om det är nåt annat? Jag fick en boll där förra veckan..

 (vi körde lite basket i köket) hm, ska jag nämna det…? Nje, jag skiter i det.

Tanddoktorn verkar duktig, han kollar och kollar, och jag gapar och gapar.

Nu ska han röntga, han stoppar in små foton i ramen som jag ska bita på i olika vinklar, riktar stora kameran mot kinden och tar lite bilder.

I min mobil har jag en app där jag kan redigera bilderna så de ser ut som röntgenbilder… jag kunde ju ha tagit lite bilder själv och haft med mig..?

Sparat lite tid åt honom kanske. Och åt mig!

I alla fall kommer han tillbaka och kollar i sin dator (på mina tänder), hur det nu gick till, och säger till sin sköterska:

-          Distalt, mestalt, digitalt (och en massa siffror), typ.

-          Karies på 3:7 distalt, MYCKET karies!

Gulp, jag känner igen det ordet..

-          Jahapp, nu måste ni borra alltså? säger jag som just börjat hoppats på att jag kommit i onödan.

-          Hur har du undgått att känna det här stora hålet? undrar min tandläkare.

-          Det kallas tandläkarskräck, svarar jag sanningsenligt. Då går man bara hit när man absolut måste.

-          Då vill du ha bedövning antar jag?

-          Det starkaste du har, det räcker om jag vaknar upp nästa vecka, säger jag.

Resten är inte så mycket att berätta om, han bedövar, lagar och putsar.

Jo en sak är värd att berätta, det är den absolut bästa tandläkare jag varit till.

 Han berättar precis hela tiden vad han gör.

Det finns inget värre än när man sitter och gapar och vill fråga vad som händer men ty det kan man inte för munnen är full med slangar, sugar, fingrar och borrar.

Allt går mycket snabbt och vips kan jag hoppa upp ur stolen och åka på jobbet igen!

-           

Det kan hända att jag ringer i tid nästa gång!