Dagens digglåt!

Dagens digglåt!

'2Rääääjjjiiiiin"

Jag drar armen fram och tillbaka i takt till ”Seals” ”I can´t stand the rain” , vickar lite på höfterna och gungar med axlarna. Jag håller på att slipa bordsskivan. Ekbordet kändes torrt och tråkigt när jag plockade bort den svarta duken som legat på sedan första advent, men nu ska det bli fint! Dammet yr runt i mitt kök. Att vänta till våren och hålla till ute finns liksom inte på kartan. När idén och lusten kommer måste jag göra det på en gång.  

Jag har ju städgrejer.

Slipa, olja, putsa, olja...

Gillar den här låten. Blundar då och då och sjunger med i refrängen. ”Aaajjjj känt ständ dä rääääjiiiin….” 
x se länk längst ner!

Å gud vad jag skulle vilja vara med i en kör. Lära mig sjunga på riktigt liksom. Får se om jag törs någon gång i framtiden…. Och dansa! Jag tar några ”vick” ut på golvet, sveper med slippappret i luften, nyser. Tänk att få bli en dansare! Jag har ingen aning om vars jag skulle dansa men det skulle vara kul att vara med i en grupp. Få stå på en scen bara. Jag skulle bli sååå bra! Drömmer mig bort ett par minuter och inser att jag nog kom på idén lite för sent. Hm… rynkar på näsan och tänker att om chansen ändå kommer så griper den här damen den.

Jag har ledigdag idag. Soffan också, jag har fått energi att göra saker nu så den får stå där ifred och oliggen idag. Julgrejerna är väck och dagarna har blivit lite längre. Och om nio veckor är det sommartid igen! Ler inombords och tänker på sol, varm sand och bara fötter. Jo jag vet att det bara är slutet av mars då men, ja, ni förstår nog hur jag menar ändå. Längtar värme. 
Men först vår förstås, och tulpaner! :)

När bordet är färdigslipat ska det oljas. Jag fortsätter mitt självpåtagna uppdrag. Tankarna är med mig som vanligt.

Jag var ut på lokal i lördags. Påbyltad tog jag mig ner på stan i den kalla januarikvällen för att träffa några vänner på puben. Bordet blev snabbt fyllt, både av gamla och nya vänner. Jag pratade och skrattade mig genom kvällen. Träffade gamla klasskamrater jag inte sett sedan mellanstadiet, gamla grannar som skilt sig och gift om sig samt en man som jobbat med min far och bror när jag bara var en tvärhand hög, sa han. Eftersom de båda gått bort var det både tårar och skratt som kom när han berättade.

Jag såg människor som flirtade, jag såg människor som pratade, som skålade och som sjöng, puben var full av liv. Barpersonal som stressade runt och plockade glas och servade, alltmedan de hade ett leende på läpparna. Så fantastiska människor!

När de stängde gick vi vidare till nästa ställe, jag träffade ännu mer vänner och bestämde möten med dem i framtiden. Jag pratade med min dotters skolkompisars föräldrar, vi pratade och mindes vad våra barn gjorde och vad de gör idag. Hur livet rullar på och jag kände att jag fått mitt nostalgibehov uppfyllt mer än väl. Bara att få träffa människor jag ”glömt” gjorde mig lycklig.

Lycklig? Ja faktiskt. Att få minnas med dem och slippa tänka på alla måsten en kväll, bara få slappna av, skratta och känna värmen från alla andra runtomkring var välgörande.

Till sist raglade jag hem. Både av ett glas vin för mycket och av trötthet. Mest trötthet. Köpte mig en bamsestor kebabtallrik, (fattar inte hur man kan bli så vansinnigt hungrig mitt i natten?) glufsade i mig den och lade mig med kläderna på. Snacka om vilken förtappad själ jag blivit! Tror jag att jag är fjorton fortfarande? Sedan flinade jag, somnade och vaknade ursvettig åtta timmar senare. Trots det hade jag ett leende på läpparna, glad över föregående kvälls nostalgikick.

Jag duschade, klädde på mig och återtog den mogna förnuftiga kvinnans skepnad och startade dagen med en solig promenad.

Jag är nog ganska normal ändå. 48 för det mesta, men 14 någon kväll om året skadar inte. 

Kram för idag!

Dagens digglåt!

Vi borde alla gå en mil i varandras skor...

Vi borde alla gå en mil i varandras skor…

På min väg hem från jobbet inser jag att jag inte är sist i stan

 med att städa ut julen. Många har stjärnor och ljusslingor kvar. 

Jag glor in i vartenda fönster i gatunivå (tur det är mörkt ute) 

och upptäcker till och med en och annan gran med kulor och 

ljus i stå grön och grann fortfarande. 

Jag vänder min blick upp mot höghusen 

där det lyser lite extra i mer än vartannat fönster. 

Jag har så få julsaker därhemma så det kommer att ta mig 

max en kvart att bli julfri. 

Tjolahopp!

Såå skönt att bo i en tvåa.

Men den kvarten får bli en annan gång, 

för ikväll ska jag slänga mig i soffan och bara slappa. 

Jag har blivit riktigt, riktigt bra på det. 

I min mörkt vinröda tvåsoffa är det så himla mysigt att 

krypa ihop under den grå fluffiga fleecefilten, 

zappa lite på TVn och kanske somna. 

Ingen som tjatar på att jag måste gå och lägga mig ”på riktigt”. 

Sängen står max en halvmeter ifrån så om jag vill så ålar jag över lite senare. Väldigt behändigt. 
Jag ler där jag går när jag ser bilder på mitt ålande. 

Som en knubbig säl, typ.

Jag ska just till att kila in på min gårdsplan när jag kommer på 

att jag inte har några middagsplaner. 

Behöver inte fundera länge eftersom en lockande doft når min nos; 

Middagen idag får bli en korv från macken!

Inte så bra val, jag vet, men bättre än ingenting i alla fall. 

Jag ändrar min rutt och sneddar över gatan ner till min mackgranne. 

Tänk så skönt att få bestämma helt själv hur jag vill göra. 

Vad jag vill äta, vad jag vill göra och när.

Ingen som bestämmer att nu ska vi göra det och det och det. 
Jag får ta precis hur många sovmorgnar jag vill och se hur många skitprogram som helst! 

Det får mig att ta ett djupt andetag av välbehag.

Jag behöver inte skynda för att hinna. Jag gör det som faller mig in. 

När jag själv känner för det.

En timme senare ligger jag mätt och belåten i soffan. 

TVn är tyst, jag lyssnar på hur vinden dundrar därute, det låter som om fönstren ska tryckas ur sina ramar och träkåken jag bor i knakar kraftigt. Först tycker jag att det låter lite kusligt men sedan kommer jag på att det känns som om den blåser bort det gamla, och byter ut det med nytt. 

Liv, hopp och tro.

Jag sitter tryggt inne i värmen. Med bara mig själv som sällskap.

Och bara njuter.

--------------

Vi har alla gått igenom glädje och sorg, 

men vi berättar inte alltid vad vi varit med om.

Tanken på att vi borde prova varandras skor och gå en mil är en bra tanke, eftersom vi kanske då skulle vara mer rädda om varandra och förstå varför vi handlar som vi gör. Inte lyssna på skvaller utan ha förståelse att det faktiskt finns en anledning till varför saker blev som de blev.

Kram för idag!

Allas vårt värde

Allas vårt värde

Haha, jo det är jag!
Som en rund snögubbe
Fast svart



Det är svart ute

Klockan är bara 6 på morgonen

Trafiken på bakgatan är lugn

En man med hund går på andra sidan 

På min sida är jag nästan först idag

Jag vet det för det snöar

Mina fotspår är bland de första

Jag pulsar i decimeterhög snö

Under den lätta snön lurar blank is 

Men jag kliver rätt

Har inte trillat ännu

Snart framme på jobbet

Det är lite svårt att gå i takt idag

Jag brukar göra det för att få lite puls

Annars lufsar jag för sakta

Idag trippar jag

I öronen har jag Alicia Keys

"A womens Worth"

Min favorit just nu

Jag har snart lyssnat sönder den

Men den är bra och får mig att börja fundera

Det är vackert, vårt museum
Fast ser lite läskigt ut i mörkret, tycker jag

Jag funderar över våra värden

Hur vi värdesätter varandra

Och oss själva?

Visar vi vår uppskattning

Tillräckligt?

Det är så lätt att ta någon förgiven...

En dag är vi borta

Talar vi om hur mycket den och den

Och den

Betyder?

På riktigt

Så den förstår?

När det är för sent

Är det för sent...

Jag hoppas att jag gör det

Att du känner att jag uppskattar dig

Om du är min vän

Och så var det, det här med att värdesätta sig själv..



Ett löfte för det nya året är att jag ska bli bättre på det

Lite mer ego liksom

Fast bara lite

Säg till mig om jag blivit fööör bra på det

Min dotter är en av de jag uppskattar allra, allra mest
Tillsammans med mina söner såklart

Kram för idag!

Nu är det jul igen...

Nu är det jul igen…

Så kom då julen till den lilla staden. 

Någon vit jul verkade det inte bli det här året. Heller. 

Gräsmattorna var fortfarande gröna och vägbanorna blöta av allt regnande istället för vita av den förväntade snön. 

Skridskoisarna lyste med sin frånvaro och skidspåren fick göras av konstsnö som inte heller den fick ligga kvar.

Vidare kände folket som bodde i den lilla staden ingen julkänsla alls. 

Alla klagade och gnällde. ”Julen ska vara vit, det var den alltid förr!!” 

”Jag får ingen julkänsla när det inte finns någon snö!” 

”Plusgrader i december? Såå konstigt!”

När man spatserade gågatan fram såg man invånarna ändå jäkta från affär till affär, med händerna fulla med påsar ur vilka paket anades. 

Mellan tummen och pekfingret på den hand som användes oftast, beroende på om de var höger eller vänsterhänta, skymtades ofta julklappsinköparlistan. 

Och man hörde de stressade människorna fråga varandra: 

”Men vad ska vi köpa till Holger?” ”Och har vi kommit ihåg lilla Ester?”

 Mötte de någon utanför familjen så frågade de alltid: 

”Jaha, har ni köpt alla julklappar?” och så ett litet generat skratt efteråt, som om de skämdes lite för alla sina köp och det dumma i detta ”måste” 

Frågan därefter löd ”Hur firar ni julen i år då?”

På andra sidan gatan hördes två väninnor samtala: 

”Nu har jag bara köttbullarna kvar att göra” den ena damen blundade nöjt. 

”Åh, lyckliga du, jag har sillen, vörten och skinkan kvar att göra, och granen ska ju "kläs" också” svarade den andra damen med röda stressrosor på kinderna och trötta ögon.

Jag konstaterar härmed att julen ska vara snörik, men inte för mycket och inte för lite. Barnen ska kunna göra snögubbar och åka pulka medan de vuxna ska kunna stå inne under julstjärnan i fönstret och titta på de stora snöflingorna som singlar ner och säga vad fint det är och tindra med ögonen. Det ska vara kallt men inte föör kallt för då måste vi skrapa bilrutorna om vi inte startat kupévärmaren.

Julklapparna ska vi skita i men vi måste ändå BARA köpa till den och den. 

Och den. 

Alla klagar på att affärerna bara har längre och längre öppettider och börjar med sin julskyltning tidigare och tidigare för varje år. 

Och fast det är ett försäljningsknep så går vi på det och köper mer och mer och tidigare och tidigare.

Matborden ska digna och alla ska få det som är viktigast för dem på julbordet. Att sedan de flesta matlagare somnar redan klockan tre på självaste dagen är bara som det ska, ty det har de alltid gjort denna dag. 

Alltmedan de små inte kan sitta still och titta på det traditionella programmet, de väntar ju på den röde farbrorn och vet att de snart ska få ännu mer leksaker.

Usch vad jag låter pessimistisk…

Men det är ju faktiskt såhär det är, och vi låter det fortgå. De flesta av oss i alla fall. Jag försökte faktiskt tänka ut hur MIN drömjul skulle se ut, det tog lite tid men såhär skulle jag vilja ha det:

Jag skulle vilja träffa mina närmaste och käraste på julaftonskvällen. Vi skulle äta något gott som vi lagat tillsammans, helt utan stress. Vi skulle inte ha några julklappar. Om vi kände för att köpa något till varandra skulle vi kunna köpa det vilken dag som helst annars. Vi skulle sitta tillsammans och mysa och kanske spela något spel om vi kände för det. Skulle det inte vara någon snö så skulle det inte vara någon snö. Vi skulle bara känna frid och att vi uppskattar att vara tillsammans.

Å andra sidan är jag nog den enda i hela Norrland som inte gillar snö och jag skulle gärna ha plusgrader hela vintern plus att jag är fruktansvärt lat.

Så fira som ni vill! 

Huvudsaken att ni har en God Jul och ett Gott Nytt År!

Kram från mig!

Besatt av en djävul!!

Besatt av en djävul!

Jag sveper med blicken över klädställen och letar färger mina ögon uppskattar… Jag har lovat mig själv att någon svart tröja – 

det tänker jag då rakt inte komma hem med!  

Pannlampa på!
(Min garderob)

När jag öppnar min garderob därhemma behövs numera en pannlampa, ty de övervägande svarta plaggen gör att fegljuset i min walkin-closet inte riktigt räcker till. 

Det är säkert, jag har faktiskt en sådan nu!! 
Det är en liten hall med några garderober, men...

Nåväl, här på affären lyser det desto mer. Min fyrtiosjuårsfinne lyser knallröd i vilken spegel jag än kollar. Klädfärgerna är fula och suck, jag hittar ingenting som lockar mig. Jag nyper i lite plagg här och där men tydligen så är jag och jag inte överens om att jag ska vara på köphumör idag.

 Sneglar lite med slöa ögon och ser koncentrerade kvinnor (jag är på kvinnokläderavdelningen) (var annars?) nonchalant zick-zacka mellan ställen med kläder de tänker prova hängda över högerarmen. Jag kollar klockan och bestämmer mig för att gå en runda till. Jag drar ett djupt andetag och förbereder mig på att gå besviken hem.

Då plötsligt händer det! Som en vulkan översköljs jag av varma köplustar. 
Mmm, ögonen spärras upp och mina steg blir ivriga!

Wow! Men kolla här!! Jag rafsar åt mig ett par jeans.  Å tänk den tröjan till!! Å en tröja till! Hela mitt ansikte lyser nog nu! Trosor och strumpor behövs ju alltid!! Tänk om jag skulle ta och kolla något raffigt också!! Men såå snyggt! Och sexigt… Med ett brett självbelåtet leende närmar jag mig kassan. 

Och med hundra dagars öppet köp så hinner jag prova grejerna därhemma hundra gånger till innan jag behöver bestämma mig.

När jag kommer ut på gatan och sneglar ner i den röda påsen med väldigt mörkt (typ svart) innehåll så funderar jag om det var mitt ena jag eller köpdjävulen som satt därinne och hoppade upp på min axel..?

Jag funderar starkt på om ”köpasvartakläder-djävulen” trivs hos mig. 

Fast nöjd känner jag mig. Ändå.

Med glada och lätta steg går jag hemåt. När man bor i stan tar det blott tio minuter att gå hem.  Jag visste det, innan, att jag skulle trivas! Allt går så lätt. Jag tar mig fort till jobb, affärer, skog (!) och stadsboende vänner.

Jag går som vanligt i min egen värld, bilarna på E4an susar förbi, tänker på liv, leverne och död.

 Jag har fått tillbaka mina kramper i hjärttrakten. Det hade varit lugnt och bra ganska länge, men kom tillbaka för ungefär tre veckor sedan. Olika saker triggar igång det. Egentligen är det bra att jag får en liten varning så fort jag utsätter mig för saker jag inte mår bra av, men det gör mig orolig också. Vad händer i förlängningen om jag går med bröstkramper i tio år? Jag vet hur jag ska andas för att få bort det men det tar väl en tio minuter innan det är lugnt igen. Det drar ihop liksom..

Vissa saker som får det att sätta igång, till exempel när andra sätter press på mig, har jag fått lov att säga till på skarpen om. Det har inte varit lätt, men jag har fått lov att välja om jag vill må bra själv eller om personer i mitt förflutna ska få må bra. En sak som kanske är självklar för andra är inte lika självklar för mig. Det gör ont att vara hård när någon behöver min hjälp. Men viktigt för mig..

 Därför jobbar jag fortfarande halvtid.

När jag vänder upp min funderande blick från trottoaren och inser att jag gick förbi mitt hus för en bra stund sedan sneglar jag först lite generat runtomkring mig, men flinar sedan för mig själv och tänker ”virrkärring”

Kram för idag!

Skvallermänniskor!

Skvallermänniskor!

Motiven på bilderna är inte samma som motiven i min text *Bullen

Ljuset i salongen är dämpat, medaljongerna på väggarna mörkt röda. Träbänkarna, lite skavda av ryggar och år, är också röda. 

Till och med taket med de vita, runda och bumliga lampkuporna är målat i rött. 

Jag snurrar med huvudet och känner mig som en nyfiken femåring som vill hinna se allt. Breda balkar i tak och på väggar. Allt sammantaget gör att jag inser att teatern är gammal, jag vet inte hur gammal men jag gillar stuket. Jag skulle kunna skriva att jag känner historiens vingslag här men det låter lite för vanligt, tror ni hajar ändå.

Jag rätar på ryggen och fortsätter vandra med ögonen. Jag sitter på min uppfällbara träsits som är en del av bänkraden och känner att det är jättemysigt här. En scen med svart golv och naturligtvis röd ridå är idag fylld med en modern musikutrustning, vilket gör att jag inser att jag ändå befinner mig i nutid i denna dåtidssalong.

På denna scen, upplyst med strålkastare, står en av mina vänner med sin gitarr och sjunger med ”raspig” röst, jag vet inte vad det kallas mer än att jag gillar hans röst. 

(Det var beröm alltså) 

Jag drömmer mig bort lite och funderar över vilka som stod på den här scenen den allra första gången? Jag törs inte ens gissa på något eftersom jag är helt novis inom teatern. Men skulle ha varit spännande att fått se – nu.

Dock är bilderna helt färska.

Här och nu känner jag ett lugn och en ro. Jag sluter mina ögon och lyssnar på musiken medan mina tankar fladdrar iväg.

Små, små svidande ord skaver inombords.

Sådana som inte borde brys om.

De svider i alla fall. Lite.

För det är inte sant, det som sagts.

Om mig..

Jag drar ett djupt andetag och ruskar lite på mig.

Säger inombords:

”Du har inte tid med larv, Åsa!!”

Små skvallerord som vandrat från mun till mun.

Av mina ”vänner”

Som till slut nått offret...

Jag!!

Gulp!

Snyft, inget att bry sig om.

Men känns ändå.

Vi är sådana, vi människor.

Skvallermänniskor

Njuter av att veta, njuter av att kunna berätta.

”Hänt i veckan!!”

Jag bestämmer mig för att mitt liv nog inte är så intressant att prata om nästa vecka.

En gammal klyscha säger:

”Det är de som inte har nog händelserika liv själva, som skvallrar”

Ja, så måste det nog vara!

Lyllo mig!

Lite ordsvid tål jag!

Jag är samma människa ändå.

Men jag kanske inte har samma vänner nästa vecka.

Och de kanske inte har mig.

Häpp!

Kram för idag!

Kompatibla människor, är du och jag det?

Kompatibla människor

Jag ligger under mitt mjuka fluffiga täcke, huvudet vilar på kudden som format sig efter min nacke, mmmm såå skönt. Jag gnuggar mina små ögon som ett trött litet barn.

 Min egen sovvärme finns kvar och det är sådär mysigt och varmt så att jag helst skulle vilja ligga kvar hela dagen. Det är söndag så jag kan faktiskt om jag vill. Det prasslar mjukt när jag sträcker på armar och ben. Påslakanets vinröda färg ser svart ut i det svaga ljuset i fönsterlampans sken från köket. Persiennerna gör mitt kombinerade sov och TV-rum mörkt men en blick på klockan säger att det måste ha börjat ljusna så smått därute. Jag drar in ett naket ben under täcket igen.

Jag blundar och tänker att jag borde passa på att somna om. Lägenheten är så pass städad att det duger åt mig och jag har egentligen inget jag måste göra idag. Gäääsp, jag kan lugnt ligga kvar och sova ett par timmar till.

Men min inbyggda rastlöshet gör att hjärnan går igång:

Hm… min kudde har anpassat sig efter mitt huvuds form..

Anpassningsbar, överensstämmande, kompatibel… Det sista gäller datorer tror jag, men det betyder ju samma sak... Kompatibel människa, är jag en sådan tro? 

Är du?

Jag bestämmer att det är när man anpassar sig efter andra människors önskningar och viljor för att de ska må bra och för att de ska tycka om en`! Man vill ”passa ihop” med sina medmänniskor. Det här är en helt naturlig sak, för det gör alla sociala och normalt funtade människor för att allt ska flyta på.

Om jag träffar dig vill jag ju att du ska trivas och känna dig bekväm med mig, jag vill bekräfta det du säger men även säga min mening om jag har en annan åsikt, det kallas att ha ett samtal eller diskussion. 

(Å herrregu vad jag låter klok idag)

Huvudsaken är att man inte går över gränsen och glömmer bort vad man själv vill och tycker bara för att bli omtyckt.

I ett förhållande, vare sig det är med en partner eller en vän, är det viktigt att man anpassar sig.

Eller – det är viktigt att BÅDA anpassar sig

Respekt, tillgivenhet och lyhördhet

Är viktigt.

Det är lätt att viljan att det ska fungera är större än medvetenheten om vad man själv vill ibland.

Jag vet vad jag är bra respektive dålig på

Jag är lite för anpassningsbar, lite för godtrogen och lite för misstänksam. Mycket fantasi har jag, är lite för nyfiken ibland och mycket påhittig.

Fruktansvärt lat emellanåt och samtidigt pedantisk.

(vissa dagar bara) (långt mellan gångerna)

Jag kan bli överglad och överledsen, men även befinna mig däremellan.

 All i ett liksom.

Typ ganska normal (tror jag)

Jag vägrar att leva mitt liv i tristess och dö ångerfull utan att ha skrattat, levt och njutit så mycket jag bara kan. Jag är ingen väntare, det ska hända saker för att jag ska må bra. Kalla mig rastlös för det gör jag själv

Jag känner mig lugn och trygg i den person jag är.

Men märker du att jag bara ler fånigt åt allt du säger så har jag nog fullt upp med kompatibiliteten, (haha, vilket ord det blev) putta till mig då och säg åt mig att skärpa mig.

(Men rätt vad det är kanske jag gått och blivit kär, då ler jag också fånigt)

Kram för idag!

I nästa blogginlägg så lovar jag härmed att det ska bli helt färska utebilder. Ty jag har snart fotat allt som är värt att fota i lägenheten tror jag.