En morgon så vacker att det gör ont!

En morgon så vacker att det gör ont

Frosten i renfanorna gör dem ljusgula och skira, det glittrar i det vitgröna gräset. Sjön ligger så blank den kan. Skogen är mörk i vattnet och ovan den en stark glittrande sol. Jag kisar och insuper skönheten.

Att en oktobermorgon kan vara så vacker! Det gör nästan ont, jag minns inte att jag reagerat så starkt tidigare i mitt liv på vackra vyer, kanske beror det på min stigande ålder, min personlighet, eller möjligen för att jag skaffat nya glasögon…

Jag gillar egentligen inte hösten, då kan man inte gå barfota längre, man måste leta reda på vinterjackan och skrapa bilrutorna på morgonen. Hm… fast att ta på tjocksockorna, tända lite ljus och slippa städa för att det inte syns lika bra är ju fördelar förstås.

Jag hukar mig på bryggan, väljer att inte sätta mig och bli blöt om rumpan. Tänk att vi alltid har ett val! Vi får välja själva vad vi vill och inte vill. Det gäller allt! Eller kanske allt är förutbestämt? Vi kanske tror att vi gör val, men i själva verket styrs vi av hemliga krafter bara för att vi ska lära oss en massa innan vi dör? Till nästa liv? Eller nej, jag har svårt att tro på det. Jag väljer att tro att jag gjort alla mina bra och dåliga val helt själv. Och snacka om att jag har lärt mig grejer av det!

Det är viktigt att veta i alla fall, att även om jag väljer nu eller imorgon så har jag ett val att bestämma själv hur mitt liv ska se ut, varje dag väljer jag. Jag behöver inte påverkas av någon. Jag håller fast vid den betryggande tanken.

Jag börjar med att välja att jag ska ta lite mera plats hädanefter! Alltså inte för att rumpan blivit bredare utan för att jag är lite för snäll för mitt eget bästa. Så! Nu var det bestämt! Fantastiskt enkelt, nu gäller det bara att leva efter det.

Jaa, jag funderar mycket. Fast vad gör väl det? Det skadar ju ingen annan. Saker som är självklara för mig, som att fundera över livet, är nonsens för någon annan.

Jag tror tvärtom att det är många, många som har funderingar liknande mina men behåller dem för sig själva, tycker mig ha märkt det på kommentarer jag fått.

Nej nu väljer jag att ta en kopp kaffe och käka några chokladbitar som legat som dekoration i blomkrukan ett tag..

Kram för idag!

En annan tid, ett annat nu

En annan tid, ett annat nu

Min vana trogen spelar jag hög musik i bilen. Ikväll är det 70-talsmusik som dånar och sköljer minnen över mig. Utanför bilfönstret är det kolsvart, innanför lyser jag som en sol och låter nog som en raspig vinyl när jag sjunger med i 
Dr. Hooks ”Siiilviess mother säss, silviies`packing….” 
Jag minns när jag som 12-åring hängde med ”de stora” typ 14 och 15-åringarna, de med moppe. Jag var den där lilla med röda toppluvan som mamma hade sagt skulle få vara med. ”Faaaktiskt!” sa jag till min storasyster som var en av de stora. Vi lyssnade på Dr. Hook, Bee Gees och ABBA bland annat. Ljuva minnen.

Tänk vad mycket som hänt sedan dess, barndom, ungdom, förälder till små barn, till stora barn och snart fyller jag tametusan femtio!! Ser jag på mig själv med mina tolvåriga ögon är jag ju skitgammal! 
Men som jag känner mig.. tja, ungefär som tolv ibland.

”O-o  I love to loove, but my baby just love to daaance…”(Tina Charles) Det rycker i axlarna och huvudet vickar hit och dit, jag tänker att det är bra att det är mörkt ute. Ung och ovetande om hur livet skulle bli var jag då, när Tina var min stora idol.

Skulle jag vilja vara ung igen? Nej jag trivs bra med att vara en barnslig fyrtiosjuåring med de livsärr jag har. Ärr ger livserfarenhet och visdom. Om jag vore ung skulle jag ju vara tvungen att lära mig allt en gång till och det orkar jag inte ens tänka på.

Då var ett annat nu..

DÅ var jag ett barn som inte behövde fatta några beslut annat än om vilken glass jag ville ha. Jag minns tiden som solig och lycklig.

NU är jag vuxen. Tror jag. Ibland i alla fall. Nu fattar jag beslut varje dag, enkla och svåra. Jo tiden är solig nu med, lite små moln som skuggar ibland bara. Precis som för alla andra.

Mitt bästa minne från den här tiden är när jag fick en egen bandspelare! Lycka! Jag fick kassettband med ABBA och Donny Osmond. Det var tider det! :)

Vilket är ditt bästa minne?

Kram för idag!

Man äger ingen annan

Man äger ingen annan 

Ingen äger mig

Ingen äger mina tankar

Jag vet vad som är rätt och fel

I min värld

Jag litar på mig själv

På vad jag tycker

Ingen kan veta vad som gjort mig sån

Mina erfarenheter är mina

Min värld drabbar bara mig

Jag kör inte över någon

Var min vän bara

Respektera mig

För att jag är jag

Jag kliver inte på någon för att nå mina mål

Jag har inga vassa armbågar

Jag kan känna avundsjuka och misstänksamhet

Jag kan vara ledsen och nere

Min värld kan vara svart

En liten stund
Men det drabbar bara mig

Ofta är jag sprallig och spontan

Kreativ, innovativ och effektiv

Då älskar jag livet
Alla berörs

Jag är också full av kärlek, omsorg och tålamod

Det drabbar dig

Om du vill vara min vän

Kram för idag

Sköt dig själv och skit i andra! - Eller?

"Sköt dig själv och skit i andra!" -Eller?

Jag sneglar på mitt ansikte lite flyktigt i backspegeln, hajar till och kollar igen; Misstänksamt känner jag på rynkan mellan mina ögonbryn med ett finger. 

Oj!! Vad yxhugget har djupnat den senaste tiden, som en avlång grop ser det ut, ett litet dike! Jag måste nog sluta fundera och oroa mig så mycket så inte mina ögon trillar ner i diket till slut,fniss.

Jag flinar mot min spegelbild, vrider och vinklar lite på huvudet och upptäcker att skrattrynkorna fortfarande verkar vara intakta i alla fall. 

Bra, för jag gillar dem.

Jag kör vidare med händerna på den heta ratten, nynnar till Ted Gärdestad på Spotify och kisar beundrande ut mot det vackra höstvädret. Fundera måste man få göra men inte oroa sig för mycket.

Bilderna är tagna förra veckan i Skuleskogens nationalpark

Allt löser sig.

På ett eller annat sätt. Inte alltid på det bästa, men det löser sig.

Med tiden.

Hm… fler och fler av mina vänner trillar dit och kör slut på sig själva, en efter en. Man kan undra varför? Jag kan svara alldeles själv: 

Vi ska vara så jäääkla duktiga!

Vi är vana att ha flera bollar i luften, hela tiden, klara oss själva och kämpa för att göra andra nöjda!

Andra! Ha!

Min körning blir nog lite påverkad av mitt humör för jag blir lite irriterad på en bil som tränger sig före mig i rondellen och tutar onödigt.

Skärpning Åsa!

Vi anpassar oss och märker inte hur tokigt det är. Vi anpassar oss och jobbar lite extra med allting, hinner med lite mer och anstränger oss fast vi är urtrötta. 

Vi kanske inte ens märker att vi är trötta.. 

Vi kör bara på tills det tar stopp.

Tvärstopp!

Om du har den minsta lilla misstanke om att du håller på att ta slut så ber jag dig att tänka efter vad du håller på med.

Det är ingen som tackar dig!

Du lever bara en gång och det är väl onödigt om du inte ska må bra...?

Jag hade misstankar länge men trodde aldrig att jag skulle hamna där.

Inte jag inte!

Ja, jag har börjat jobba, på tok för tidigt tycker alla som jag pratat med.

Men det går dock bra på grund av en hel del saker. Jag har förstående chef och arbetskamrater. Jag är väldigt medveten om att jag bara ska göra en sak i taget och jag jobbar bara fyra timmar ett antal dagar i veckan. Visst, jag känner av mina kramper i bröstet emellanåt, jag får ibland ångest när jag blir orolig för något. Men jag tycker att det här funkar för mig. När jag får ta det i min takt. Jag försöker inte visa att jag är duktig. Jag gör det jag ska, och är jag inte klar när arbetstiden är slut så går jag hem ändå.

För mig är det välgörande med rutiner, lättsamma rutiner.

Tänk om jag bara hade tänkt efter – före..

En helt annan sak som snurrar i mitt huvud just nu är hur mycket man får lägga sig i? Egentligen? Om man har en vän som far illa, ska man alltid säga vad man tycker? Helt och fullt? Och ska man kanske ta tag i situationen och hjälpa till? Eller är det kanske bättre att inte lägga sig i – alls?

Jag förstår att allt absolut beror på situationen, men kan inte gå in djupare än såhär för att ni ska förstå.

Jag behöver bara råd!

Det är svårt att leva efter ”Sköt dig själv och skit i andra”

Man vill hjälpa till...

Ett stöd kan man vara, men om något fortgår år efter år…?

Jag tog upp det här för att jag är helt övertygad om att alla ni som läser detta varit i min situation någon gång och kan känna igen er i ”kompisen som står bredvid”.

Hur gjorde ni?

             Nä nu ska jag sluta fundera, för det här leder ju rakt ingenstans alls, och diket djupnar..            

Kram för idag!

Jag har börjat jobba!

Jag har börjat jobba!

Javisst!
 Det kunde ingen tro!

Inte jag och inte mina vänner.
Inte min kurator eller doktor heller.

När jag blev tillfrågad NÄR jag skulle komma tillbaka till jobbet så lovade jag att komma och prova på i alla fall.

Det kändes ok – just då..

Skräckslagen över vad jag just hade lovat satt jag efter samtalet och stirrade tomt framför mig.

Inte kan väl jag jobba – än?

Va??

Hur vet man det?

Svar:

Man provar när man känner sig redo!

Men är jag redo då??
Iiingen aning!?
Jag känner mig ju mera alert, men hur ska man veta om man är redo??

Ok - Prova var det!

På darriga ben klev jag försiktigt över tröskeln till jobbet och undrade om jag var dum i huvudet. För ynka fem veckor sedan grät jag när jag lämnade stället….  Jag kraschade helt enkelt!

Första dagen blev skakig, jag kände mig sakta för. 

Hur känner jag nu? Fixar jag det här? Vad händer om…? 

Tänk om jag har för bråttom…? Hur kändes det förr  - innan? 

Frågorna snurrade i huvudet, oron snurrade i magen. 

Jag blev trött men kände också en glädje över att vara tillbaka.

Vartefter dagarna har gått så har det känts bättre och bättre, det känns som om jag är på banan igen! Väldigt nära i alla fall. 

Det är väl bra om man känner sig för, men det kan lätt bli att man känner efter lite för mycket också. (Jag gjorde det - först)
Sedan slappnade jag av och tog dag för dag.
Går det inte så går det inte, inget att skämmas för.

Jag har ingen aning om jag kommer att hamna i samma sits en gång till, men jag hoppas och tror att jag känner igen tecknen nu.

Håll tummarna!

Nu har jag jobbat halvtid i en vecka och jag känner en energi som jag inte gjort på jag vet inte hur länge. Det är roligt! 

Jag gillar ju verkligen mitt jobb!

Fyra timmar om dagen är det ultimata, så skulle alla få jobba. 

Jag är inte urtrött när jag kommer hem, utan pigg och glad!

Och så sover jag hela nätter!!

Det tror jag har varit den största boven – sömnen som försvann. 

Får man inte sova tar man slut, till slut.

Nu till min återvunna energi:

Idag när jag kom hem gick jag raka vägen och drog upp de en och en halvmeterhöga ogräsen som jag suttit och tittat på från köksfönstret men inte orkat gå ut och dra upp. 

De har stått hela sommaren och "buskat" till sig.

(Min sambo hävdar att det är en vacker buske, men jag har fått reda på att det är sådana som brukar växa i potatislandet, haha.)

Bara att göra det (det tog cirka tio minuter) fick mig att skratta inombords. 

Jag kände mig såå nöjd!

Golven är torkade (vissa av dem)och tvätthögen har krympt.

När man mår ”normalt” är allt så enkelt och självklart!

Jag har till och med börjat skriva på min bok igen! 

Den har legat i träda i över ett halvår…

Nu ska jag inte hoppa alltför högt, det finns många som haft för bråttom tillbaka till livet. Men just här och nu mår jag toppen. 

En dag i taget!

Min strategi:

Jag -

-          Matar mig själv med positiva tankar.

-          Försöker att inte oroa mig.

-          Skjuter över göromål på andra.

-          Lovar inte för mycket.

-          Latar mig när jag känner för det.

-          Tänker banne mig lära mig att säga NEJ när det behövs.

Det är skönt att inse att jag gör det här för mig egen skull.

För den enda jag med säkerhet vet att jag kommer att måsta dras med hela livet är jag själv så det gäller att jag och jag inte blir ovänner.

Om någon skulle undra vars mitt gamla jag for så får de leta.

Kram för idag!

Livet!

Livet!

Jag ligger i min säng.

Det känns som om jag vore fylld med bly. 
Huvud, armar och ben ligger tunga mot underlaget.  

Snart ska jag ta mig upp. 
Snart..

 Igår kväll bestämde jag mig för att lägga mig tidigt och lyssna på en bok. Mmm, bara för min egen skull! Hör ni så mysigt det låter? 

Tänkte så jag med…

Varje kväll, plus vid ett flertal tillfällen varje dag så checkar man som diabetiker sitt blodsocker. När man heter Åsa och avviker från sitt invanda mönster med till exempel en lyssnarbok så kan det hända att man glömmer sådant som man gör vareeeviga kväll.

I alla fall så glömde jag kolla igår kväll. Medan jag låg där och mös så började jag känna mig lite yr..? Jag rynkade mina ögonbryn. Visstif…blodsockret! Jag rusade upp för att kolla, men försent… 

Vissa känningar kommer på ett kick, speciellt om man ansträngt sig fysiskt under dagen, vilket jag hade gjort. Svetten började rinna utefter min rygg, mina darrande armar och ben. 

Det känns som om man sprungit ett maraton, minst. Paniken var ett faktum. Det spelar ingen roll hur många gånger man varit med om det, varje gång det går såhär snabbt så kommer paniken automatiskt, det är tur att autopiloten tar över och stoppar i mig kolhydrater för huvudet blir tomt. 

In med druvsocker, in med mat. Mycket mat. 

Jag spärrade upp ögonen för att kunna se, vartannat öppet blink blev annars svart. Det är olika hur länge det håller i sig, men en kvart ungefär, beroende på vilka kolhydrater jag får i mig. 

Efteråt slet jag av mig den sjöblöta t-shirten, hämtade en handduk för att torka av mig det värsta, drog på mig torra kläder och så snabbt ner under filtar och täcken. 
Puh! (Allt går att tvätta. Senare) 

Frossan som kommer efteråt är helvetisk. Ja, jag borde ha tagit mig en lång och varm dusch, men kraften till det fanns liksom inte. Illamåendet av all extra mat kommer som på beställning. 
Det är ett rent helvete att få insulinkänning.

DÄRFÖR 
ligger jag här nu med huvud, armar och ben av bly. Rummet är fortfarande mörkt, sängen är mjuk och jag känner för att ligga kvar hela dagen.

 Tankeverksamheten går trögt idag.

Få se… vad MÅSTE jag göra idag? Min fjortonåring blir femtonåring imorgon, med min dåliga planering så blir det ofta i sista stund jag får tummen ur och ordnar sådant. Så, en tur till staden är oundviklig.

 Jag blir TVUNGEN att kliva upp. Snart….

Ska bara ligga och fundera en liiiten stund till:

Jag tänker på alla våra dolda handikapp, 
leverne och på hur lite vi vet om varandra. 
Egentligen. 
Vad händer när dörrar stängts 
och vi tar fram våra rätta jag? 

Därhemma, där kan vi vara oss själva.

Någon smörjer sina psoriasiseksem, någon vilar sina värkande lemmar. Ytterligare någon läser på alla förpackningar för att hitta något som han kan äta utan att må dåligt. Någon lider av svår ångest, någon ska skiljas, någon har just fått ett cancerbesked, någon blir misshandlad. 

Och någon sitter ofrivilligt helt själv….

Jag blir så ledsen när jag tänker på det. 

Men det här är livet, alla har något, ingen lever ett perfekt liv. 

För det finns inte.

Det går upp och så går det ner. 

Livet. 

Sorg och lycka om vartannat.

Usch vad sorgligt inlägg det blev idag!

Måste vända på det lite… 

Vänta!

Någon ska gifta sig!

Någon har just fått ett nytt jobb!

Någon har just blivit förälder!!

Någon ska på dejt!

Någon ska ut och resa!

Någon är lycklig bara för att!

Så! Puh! 

Jag höll på att börja gråta där ett tag.

Nä nu ska jag sätta på mig lurarna 
OCH 
checka mitt BS innan jag åker och handlar present!

Kram för idag!

Inte så pigg idag inte..

Min nyfunna medicin!

Min nyfunna medicin!

Jag satt en hel dag på bussen och tåget förra veckan och bara njöt av att inte kunna göra annat.

Folk runtomkring pratade privatliv i sina mobiler, prasslade med påsar och par kysstes bakom sätena. 
Kändisen längst fram hördes i hela bussen när han skrattade, precis som på TVn. Fast han skrattade inte när jag blandade ihop honom med någon jag kände och hejade glatt, då såg han sur ut och jag tänkte ”stropp” tills jag kom på vem han var.

Regnet bildade rännilsmönster på fönstren, utanför löste skog av skog. 
Flera nyanser av grönt, typ.

Hade det inte regnat så hade landskapet nog sett ut som hemma emellanåt

En man som luktade bajs, var jättearg på någon i sin mobil och pratade om att vi skulle bli shanghajade, satt bredvid mig. Jag försökte läsa, lyssna (på bok och musik) och sova. En klädnypa skulle sitta fint, tänkte jag.

Det var annars en lugn och skön resa, fast jag undrade just som jag hade bokat om jag blivit knäpp, jag ska väl inte göra sådant här, nu? 

Jag är ju….sjuk?

Jag blev väldigt varse om allt som bör göras varje dag i ett hus när min sambo började jobba. Det var deprimerande att sitta på en stol och se allt, medan min energi låg på nollstrecket. 

Så jag bokade! 

Det skulle bli skönt att komma bort från mitt hem ett tag tänkte jag.

Lite Stockholmsbilder!

På centralstationen vimlade det av folk, 

och på en lantlolla (= lättlurad)syns det att hon är en sådan, 

ty hon tittar på ALLA skyltar och håller sina väskor så knogarna vitnar. Högtalarna basunerar ut varningar för ficktjuvar, hela tiden.
Håll hårt men coolt, Åsa!

Jag försökte låtsas att jag inte var en, 

drog ett djupt andetag, slappnade av och sneglade lite på skyltarna. 

Jag hade gott om tid så om jag gick fel fanns det tid att reparera felstegen. 

Jag hittade den berömda ”ringen” och väntade.

Hon kom och hämtade mig och helgen kunde starta!

Att få bo hos en kär vän sedan gammalt, prata om hur det var när vi var små och framför allt skratta så man kiknar och nästan kissar på sig en hel helg fick mig att må fantastiskt! 

Energin flödade! Jag tror jag log hela resan hem.

Vi promenerade en hel del

När jag kom hem mötte jag leende en sambo med förvånad min. 
Han trodde nog att jag skulle vara trött! Pyttsan!

 I veckan har jag träffat några få vänner, plockat och gjort svartvinbärsjuice samt storhandlat med min dotter. 

Det här är mer än jag gjort på hela sommaren!

Jag tror att mina lyckohormoner sprutade i helgen och fick mig att känna glädje, livslust och lycka.

Sååå, mitt tips till alla, 

oavsett mående är att skratta!

Vi gick och vi gick!

Jag har förstått att många som fått min diagnos varit mycket, mycket mera illa däran än jag har varit. Typ sovit i en vecka. Jag har inte varit där men haft mina egna symptom. För de som drabbas så, känns nog mitt råd som ett hån, men när det börjar lätta lite så tror jag stenhårt på det här. 

Jag steppar på molnen än, fyra dagar senare.

Stockholmsnatten!

Jag ska börja jobba halvtid nästa vecka...

Vi får se om molnen bär mig ända dit.

Wish me….”

Kram för idag!