30 fuktiga grader på Kreta

30 fuktiga grader på Kreta

Jag promenerar på trottoaren, 
det luktar sopor, avlopp och het asfalt. 
Men det doftar även vitlök, 
grillat kött och grönsaker och 
sött liksom, samtidigt. 
Ni vet säkert vad jag menar, 
utomlands typ.

De lätta vindpustarna som jag 
kände när jag gick åt andra hållet 
har inte vänt sig till min fördel 
så jag svettas som en gris, 
ja en gris. 

Svetten hittar nya vägar 
utefter mina tinningar vid öronen, 
nerför min hals och ner mellan mina bröst. 
Jag är glad att jag har korta tights på mig 
så inte mina lår behöver nudda varandra, 
ni som inte har smala lår förstår vad jag menar. 
Det låter äckligt, jag vet, men det är sant. 
Men jag står ut för så snart jag 
når hotellområdet igen tänker 
jag slänga mig i havet.

Jag har vant mig nu, 
det var ett dygn som behövdes, 
både för att jag skulle fixa värmen 
och för att jag skulle vänja mig vid allt folk, 
så nära inpå. 

Vi har lägenheten vid poolen, i bottenplan, 
cirka femtio solstolar står runtom 
varav hälften är vända emot oss, 
jag kanske inte skrev det förra gången. 
Det kändes som om vi satt på en scen. 
Men idag går det bättre, 
när jag sitter och skriver skriker barn, 
vuxna kör gympa i poolen, 
solar och alla skiter fullständigt i vad jag gör.

Skönt!

När jag når stranden knyter jag upp 
handduken jag draperat runt mig, 
hittar en lämplig plats att lägga den 
och bestämmer mig för att min kropp 
är fin med sina extrakilon. 
Stolt trippar jag ner till vattenbrynet 
och doppar mina tår, 
de säger att havet är jättevarmt!! 

Om det är 30 grader i luften 
så är inte vattnet mycket kallare, 
det är bara att kliva i. 

Vågorna på det kristallklara är lugna idag, 
horisonten är disig 
men havet känns oändligt som vanligt. 





Med trevande fötter 
kliver jag ner i det varma havet, 
låter dem känna sig fram på vågformad botten, 
de sjunker ner i den mjuka sanden, 
såå behagligt! 





När vågorna når min bikini-bh 
lägger jag mig ner, låter vattnet svalka 
min svettiga rygg och blöta 
mitt fuktiga ansikte och huvud. 
Tyngdlös med endast små armrörelser 
flyter jag omkring, 
blundar och bestämmer mig för att 
spara känslan till vintern när jag trött och
vinterdeppig är på väg till jobbet i snöstorm.

Himlen är klart ljusblå och jag ligger här, 
jag fattar nog inte riktigt hur 
bra jag har det tror jag.

Vackra stenar pryder den fuktiga sanden, 
jag blir nog tvungen att plocka 
med mig några hem. 
Kanske min sambo kan lämna 
kvar lite av sina saker, 
så det inte blir för tungt tänker jag.

Jo förresten, 
jag har gjort en grej för mig själv idag! 
Min käre sambo bokade in 
oss på dykarbåten idag. 
Alltså han och pojkarna älskar dykandet. 
INTE jag. 
Jag blir livrädd för minsta våg.







Medan vi satt där och väntade på båten 
började jag fundera på om jag verkligen ville åka. 
Nä Åsa, du vill egentligen inte, 
men du åker med så ingen ska bli besviken. 
Äh, klart jag ska med… Eller? 

”Du…. Jag blir nog inte med ” sa jag. 
”Va? Varför inte?” 
”Hm.. jag vill nog inte” 

Klart han blev besviken, 
men han har ju grabbarna, 
och jag sitter ju ändå kvar i båten 
medan de dyker.

 Nu känner jag mig glad 
och upplyft för att jag gjorde 
som JAG ville.

Måste visa några underbara bilder från vår morgonpromenad också.

Kram från mig

På utlandssemester med utmattningsdepression, är det så smart?

På utlandssemester med utmattningsdepression, 

är det så smart?

Med tillåtelse av @petersvardsmyr Instagram lägger jag ut denna sanna text.

Jag skulle vilja skriva att jag sitter 

på en balkong med rufsigt blonda slingor 

uppsatta i en lös knut i nacken, 

med en blyertspenna mellan mina läppar och 

med fingrar som springer över tangenterna. 

Med min långa vita skjorta 

fladdrande och blottande solbrun hud. 

Alltmedan Medelhavets vågor sköljer in 

över stranden och min bok är på sluttampen.

Det stämmer, utom det med 

pennan, skjortan och boken, 

så jag kan skriva det. 

Just nu stämmer det,

fast för en timme sedan var jag på promenad:

Sanden färgas gång på gång 

mörkbrun av vattnet som sköljs upp. 

Flaggan är röd idag, man får bada med förstånd. 

Är den svart får man inte bada alls. 

Jag går i vattenbrynet och får mina fötter 

sköljda där strandremsan inte räcker till.  

Det är behagligt, 

vattnet är varmt och mina fötter grusiga.

Inatt fick vi ha öronproppar för att kunna sova, 

de ilskna vågorna lät och låter 

som ett kraftigt åskoväder som aldrig slutar. 

Småkluckande vågor ger ro, 

de här stressar inte upp mig 

men jag vaggas inte till sömns heller. 

Vi bor alltså väldigt nära stranden, 

det är mysigt men människorna otroligt många. 

Ingenstans att ta vägen än in 

på rummet om man vill vara ifred, 

och där ligger man inte när det är 29 grader 

varmt och man är på semester.  

”Lugn älskling, det här blir bra, 

det är bara första dagen ännu” 

Min sambo pratade tålmodigt 

med den tjuriga barnunge 

som stod på vår lilla balkong 

(jag) 

första dagen på semestern.
(Imorse)

”Jag kan inte vara här” 

sa jag och tjurade, 

mina tårar trillade och jag kände djup ångest.
"Jag behöver lugn och ro!"

Nu känns det lite bättre 

när jag får gå och koncentrera 

mig på det sköna vattnet. 

Det kommer att gå bra, 

det är jag övertygad om, 

jag är inte acklimatiserad ännu. 

Andas lugnt Åsa!

Eller, gör jag som vanligt nu? 

Att jag kör över mig själv? 

JAG vet inte?  

Hur vet man det? 

Hur skulle andra ha gjort, 

om något inte var till belåtenhet. 

Skulle de ha krävt byte av rum 

och skrikit och gormat? 

Jag har aldrig gjort något sådant, 

så jag har ingen aning. 

Jag menar, jag mår ju inte bra, 

jag ska lära mig lyssna inåt, 

på vad JAG vill och så vidare… 

Fast ibland måste man ju 

kompromissa också, 

Hm… Undrar bara när? 

Förslag någon?

Det är som att börja om i någon slags skola,
lära sig på nytt. 

Jag vill inte hamna i samma Åsatänk som förut;

Jag vill sträva uppåt och framåt.

Fast hotellet verkar fullbokat 

så det är nog bara att gilla läget oavsett. 

OCH jag kanske vänjer mig…

Andas djupt Åsa!

Jag skulle aldrig ha bokat denna resa 

om jag vetat att jag skulle krascha. 

Nu bokade vi i maj så det klart vi åkte. 

Sol, bad, värme, semester. 

Låter ju inte stressigt alls.

Nej nu ska jag sluta vara pessimistisk, 

det här blir bra. 

Skriver jag ett inlägg imorgon, 

kommer det att stråla av positivitet.  

I övrigt så är det ett väldigt fint ställe

Kram för idag från Kreta

NEJ-skola dag 1./ Del 5

NEJ-skola 
Dag 1.

Idag är jag arg! 

Fastän min helg varit helt
underbar och avslappnande 

så är det precis som om mitt huvud 
börjat vakna och komma ikapp. 

Jag har börjat fundera 
på mitt tidigare agerande och 
olika händelser spelas upp i mitt huvud.

Mjäkig, mesig och dumsnäll 
är ord som kan beskriva dessa.

Fast först vill jag berätta om helgen:

Jag sitter bekvämt tillbakalutad i bilen, 

min käre kommer att ha rattat 
cirka hundra mil innan vi kommer hem igen. 

Han klagar inte en enda gång 
fast jag sitter bredvid 
och snarkar med öppen mun.

Han har hyrt stuga och hotellrum, 
bokat tågresa och planerat rutt. 

Planerat luncher och fika. 

Jag, jag har inte gjort något annat 
än oroat mig för hur det ska gå.

 ”Det kommer att gå så bra älskling!” sa han. 
”Jag har fixat allt!”

Jag log och suckade inombords 

över våndan att packa min egen väska. 

Vad f skulle jag ta med? 

När jag slitit ut halva min garderob på sängen 

satte jag mig mitt i allt och valde och svalde. 

Hur kan man bli så velig?

Vanliga jag väljer och 
bestämmer mig ganska snabbt.

”Vi ska bara vara borta två nätter?” 

sa min sambo när han såg mina tre väskor. 

”Det gick fortast så” svarade jag.

I alla fall så kom vi fram till lugnet själv, 
en liten stuga vid en sjö. 

En djup suck av välbehag, en slummer 

och en promenad senare 
så var det dags att åka tåg, Inlandsbanan. 
Ok, du klarar det här Åsa, tänkte jag. 

Perrongen var full med folk som letade lediga
sittplatser i någon av vagnarna.

När någon ropade att det var överbokat 
blev jag inte besviken, 
utan suckade av lättnad. 

Men vi FICK plats, suck igen!

Vid ett fönster, i varsin stol mittemot varandra 
på ena sidan mittgången. 

Det var folk från alla kontinenter tror jag 

och konstigt nog fann jag mig själv 
sitta och njuta av anonymiteten 
och resan efter ett tag. 

Jag njöt av tågresan

Tåget visslade och tuffade, 
det var ett gammalt ånglok
med tillhörande gamla vagnar

som tas i bruk endast 
ett fåtal gånger varje sommar.

Tåget stannade vid en underbar badstrand 

där vi fick kliva av, 
grilla korv och bada. 

Allt gick i lugn takt, 
alla var trevliga och ingen stressade på. 

Jag kände ingen och behövde inte anstränga mig. 

Rekommenderar er alla en resa på det tåget, 
det går från Arvidsjaur.

Hela resan bara VAR jag.

Pluspoäng till min sambo!

En dryg vecka har gått sedan jag blev varse, 

varse om att jag inte lyssnat på mig själv 
och stått upp för mig själv.

 Jag har satt andras välmående framför mitt eget. 

Hur kan man bli så dum 
att man låter det gå så långt? 

Hur kan man sitta dag efter dag 
och fundera ut finurliga texter 

för att påminna andra 
om att de ska tänka på sig själva

Att inte låta någon trampa på sig 
och gärna vara lite egoistisk för att må bra

Och inte fatta att jag måste börja med mig själv?

Ja – inte vet jag?!

Nu har det som sagt 
börjat komma lite reflektioner 

över hur jag handlat 
tidigare i olika situationer 

och jag har börjat öva lite smått 
på att stå upp för mig själv. 

Det är lite synd om min sambo nu 
för det är på honom jag övar. 

Fast  när jag säger NEJ till något 
säger han bara ok och 

verkar inte märka att jag verkligen 
anstränger mig för att tänka ut 
vad JAG vill. 

Märkligt att det var så lätt?

(Det är nog inte så synd om honom)

Kram för idag!

Hoppas att ni alla mår bra och säger NEJ när något inte passar

Nu ska jag blåsa liv i tanten igen!

Aktare så du inte spricker som en såpbubbla om du inte lär dig säga nej...

Inatt föll jag ner i en brunn/ Del 4

Inatt föll jag ner i en brunn

Jag river och sliter i ogräset, 
marken är kruttorr och lös liksom, 
så rötterna följer snällt med. 

Mitt i den fula slänten har det kommit 
vackra sådana där storstora blåklockor. 
Jag vet inte vad de heter, 
jag vet bara att jag vill rädda dem 
och att jag vill göra någonting, 
inte bara sitta. 

Grovarbete, skrev min vän C, 
hade hjälpt henne mycket när hon var i min sits. 

Det här är inte grovt men jag känner mig 
nöjd att utföra denna simpla syssla. 

Se där! En liten, liten bladkrans av vallmo, 
min mammas favoriter, 
mitt ibland en massa grässtrån, räddas såklart!

Jag har långbyxor, långärmat 

och mina röda gummistövlar, 

klockan är tolv och jag står vid söderväggen.

Torsdagen den 27 juli 2016 är varm, 

21 grader i luften, 
men där jag står kan man säkerligen 
plussa på ett par grader. 

Smart Åsa! 

Klädvalet kom sig av min spindelrädsla…. 

Sjöblöt av svett går jag in efter en halvtimme 

men helnöjd är jag. 

En dusch och en sovstund senare 

sitter jag här och skriver.

Jag drömde att jag föll ner i en brunn inatt.

Det var en riktigt gammal en,

med murade kanter och med ett trälock över. 

Grönt, saftigt gräs växte runtom. 

Människor som var där sa åt mig 

att inte gå för nära locket. 

Men jag var tvungen att 

visa dem att det inte var någon fara. 

Jag klampade på locket och föll. 

Och föll. 
Och föll.

Jag är absolut ingen drömtydare, 

vet inte ens om jag tror på det, 

men mina nära har gång på gång 

sagt åt mig att ta det lugnt. 

”Du behöver ju inte vara med överallt”
Och jag har lika ofta bedyrat dem att det 
inte är någon fara.

Jag minns aldrig att jag nådde någon botten 

och inte att jag blev räddad. 

Kanske befinner jag mig där just nu, 

någonstans mittemellan?

Vi var och badade igår, 

på allmän strand med mycket folk. 

Med solglasögon funkade det hyfsat. 

Fast jag kände mig som en helt annan person,
vanliga jag brukar möta allas blickar 

och gärna le lite vänligt.

(det låter lite mesigt erkänner jag, 

men så är det i alla fall) 

Igår gick jag med blicken i backen 

och kände mig rädd. 

Rädd för att någon skulle ropa på mig 

och vilja prata, det är inget jag vill, ännu. 

När jag vilat mig färdigt kanske jag blir helt normal.

Fast som någon skrev som kommentar i mitt inlägg:
Vad är normalt då?

Normalt är väl att uppföra sig och 

må bra enligt sin egen barometer. 

Ingen jämförelse med andra. 
Fast vett och etikett måste ju följas..

Oj vad jag vecklar in mig, fast jag tror ni förstår.

Kram för idag