Skvallermänniskor!

Skvallermänniskor!

Motiven på bilderna är inte samma som motiven i min text *Bullen

Ljuset i salongen är dämpat, medaljongerna på väggarna mörkt röda. Träbänkarna, lite skavda av ryggar och år, är också röda. 

Till och med taket med de vita, runda och bumliga lampkuporna är målat i rött. 

Jag snurrar med huvudet och känner mig som en nyfiken femåring som vill hinna se allt. Breda balkar i tak och på väggar. Allt sammantaget gör att jag inser att teatern är gammal, jag vet inte hur gammal men jag gillar stuket. Jag skulle kunna skriva att jag känner historiens vingslag här men det låter lite för vanligt, tror ni hajar ändå.

Jag rätar på ryggen och fortsätter vandra med ögonen. Jag sitter på min uppfällbara träsits som är en del av bänkraden och känner att det är jättemysigt här. En scen med svart golv och naturligtvis röd ridå är idag fylld med en modern musikutrustning, vilket gör att jag inser att jag ändå befinner mig i nutid i denna dåtidssalong.

På denna scen, upplyst med strålkastare, står en av mina vänner med sin gitarr och sjunger med ”raspig” röst, jag vet inte vad det kallas mer än att jag gillar hans röst. 

(Det var beröm alltså) 

Jag drömmer mig bort lite och funderar över vilka som stod på den här scenen den allra första gången? Jag törs inte ens gissa på något eftersom jag är helt novis inom teatern. Men skulle ha varit spännande att fått se – nu.

Dock är bilderna helt färska.

Här och nu känner jag ett lugn och en ro. Jag sluter mina ögon och lyssnar på musiken medan mina tankar fladdrar iväg.

Små, små svidande ord skaver inombords.

Sådana som inte borde brys om.

De svider i alla fall. Lite.

För det är inte sant, det som sagts.

Om mig..

Jag drar ett djupt andetag och ruskar lite på mig.

Säger inombords:

”Du har inte tid med larv, Åsa!!”

Små skvallerord som vandrat från mun till mun.

Av mina ”vänner”

Som till slut nått offret...

Jag!!

Gulp!

Snyft, inget att bry sig om.

Men känns ändå.

Vi är sådana, vi människor.

Skvallermänniskor

Njuter av att veta, njuter av att kunna berätta.

”Hänt i veckan!!”

Jag bestämmer mig för att mitt liv nog inte är så intressant att prata om nästa vecka.

En gammal klyscha säger:

”Det är de som inte har nog händelserika liv själva, som skvallrar”

Ja, så måste det nog vara!

Lyllo mig!

Lite ordsvid tål jag!

Jag är samma människa ändå.

Men jag kanske inte har samma vänner nästa vecka.

Och de kanske inte har mig.

Häpp!

Kram för idag!