My hometown!

Jäddrarr vad backen är tung!

Mina lårmuskler sväller och värker skönt när jag pumpar på mina pedaler så mycket jag orkar. Jag flåsar som en gris men njuter av känslan att trötta ut min kropp.

Jag är på väg till mitt jobb som ligger i stan, fem kilometer hemifrån.

Mina blonda lockar(!) ligger slickade mot huvudet, ty vinden har bestämt sig för att vara emot mig idag. Min svettiga skalle gör dessutom att håret får fäste och ligger snällt kvar.

Timotejen på ängarna nere till höger fyller mina näsborrar och lila vackra syrener skymtar i ögonvrån. Jag njuter som en tok.

 Jag håller blicken riktad ner mot de vita sträcken, tio centimeter  till vänster om dem slutar asfalten och bildar en hög kant ner mot gruset i vägrenen, det gäller att se upp! (Eller ner)

Jag hör hur billjudet på E4an 300 meter längre ner till höger brusar på som det alltid har gjort. Det är konstigt, men jag skulle nog sakna oljudet om det inte fanns eftersom jag bott nära E4an större delen av mitt liv.

Ni vet – när man kommer till ett ställe där man kan höööra tystnaden.
Det är så tyst som det var när man satte på sig pappas 70-tals-hörlurar, det kändes som om man hade en hockeyhjälm på sig.
(Haha, jag minns hur jag såg ut med intryckta kinder och lädermuffar typ 15 cm i diameter på öronen,) (Eller då kanske det möjligen var jag som var mindre…?)

Jag tycker sådan tystnad är lite kuslig i alla fall. Man hör bara sina egna andetag.
Är man i en skog kan man höra fågelkvitter och träd som svajar i vinden i alla fall, sånt är bara mysigt.

Jag känner mig privilegierad som får susa fram på min cykel, känna håret lyfta lite, lite i nacken och vinden som svalkar min svettiga rygg när jag kör utför. Det får mig att känna mig fri och lycklig.

Bilarna dånar tätt förbi, jag funderar på varför inte fler cyklar egentligen? Skulle de prova skulle de säkert förvånas hur skönt det är.
Det är faktiskt lite läskigt att ha bilarna så nära här där cykelbana saknas. Jag blänger lite ilsket över axeln när de kör förbi. Jag ser säkert ut som en surkärring som hatar att cykla. Snart, snart kommer cykelbanan, då ska jag börja njuta igen.

Min väg tar mig norrut. På långt håll ser jag slalombacken där jag stoppade hela liftkön.
Tio år gammal var jag när släpliftskroken gled ur mitt grepp. På något sätt så gick det inte att styra ut ur raddan av slalommänniskor med mina tioåriga slalompjäxebeklädda ben/ fötter utan jag åkte genom dem alla, så att säga.
Efter det åkte jag hem.

Hm.. det kanske förklarar varför jag slingrar mig än idag när min sambo försöker få mig att hänga med till backen. ”Det är det bästa som finns!” Säger han och tindrar.
Vid vissa sällsynta tillfällen lyckas han få mig med, andra gånger stoppar jag i öronproppar.

Bredvid slalombacken, lite närmare stan, böjer sig hoppbackarna likt svagt böjda ostkrokar, de mindre syns inte nerifrån gatan, men jag vet att de finns där uppe, Paradiskullarna.
Inte många är aktiva i hoppningen numera, men de som hoppar är verkligen avundsvärda för sitt mod.

Fattar ni vilken modig människa
detta är!!

Aldrig skulle då jag slänga mig ut på det viset. I jämförelse är ju bungyjump blaha, blaha, där har man ju ett rep som hejdar i alla fall. I min mage kittlar det obehagligt när jag tänker på hur det måste kännas i ögonblicket när man slänger sig ut.

 Jag bryr mig inte om att jämföra mera, jag väljer att fortsätta imponeras av min far, mitt kusinbarn samt alla andra som vågat/ vågar sig på denna Tarzansport.

Blicken vandrar vidare.. Vilken vacker vy vår lilla kuststad bjuder på!

Botniabanan som slingrar sig likt en orm som lyser vackert när det är mörkt.
Vad bra vi har det som snabbt kan ta tåget norrut eller söderut bara vi rättar oss efter tidtabellen. Lyx!

Hamnen och havsviken. Wow! Såå snyggt när man kör in i staden söderifrån.
När solens strålar landar på silhuetterna av bergen och husen och blänker i vattnet. Jag blir andlös varje gång.

Och kranarna som får stå kvar och påminna om svunna tider. Vissa tycker att de är fula, konstigt nog. Jag tycker de är vackra, speciellt när de är upplysta i vintermörkret.

Ovanför stationen ligger Kusthöjden, ja där skulle jag vilja bo. Så otrolig utsikt och så fina små villor som klamrar sig fast på bergets brant. Kanske en dag…!

Skönjer en sekund den äldre tågstationen, en fin gammal byggnad, tänker på tiggarna. Skönt att vi kunde ge dem tak över huvudet, men bäst hade ju varit om de fått det taket hemma i sitt eget land…
Min önskan är att vi ska slippa se stackarna sitta och frysa utanför våra affärer ännu en vinter.

Jag cyklar på, min hoj gnekar när jag måste halvt vrida kroppen för att få kraft och för att nå att trampa runt hela varvet. Jag skäms lite för ljudet som drar till sig nyfikna blickar. (Inbillning säkert)

Jag rundar den gamla kiosken som funnits så länge jag kan minnas, blir lite nostalgisk när jag tänker på hur många gånger mamma stannade och köpte en Pigall där innan hon tog bussen hem.
Det luktade så gott när kioskluckan öppnades, mmm, godis och gott liksom.

Stadens högsta hus tornar upp sig nere vid havsviken. Hotellet är högt och ståtligt och syns över all annan bebyggelse fast det ligger längst ner liksom.
Fasadskivorna skiftar förresten färg vid väderomslag, de blir till guld vid sol, och på kvällarna är den upplyst med lampor som skiftar färg. Färgskiftningarna gör hotellet ursnyggt!

 Jag ler när jag tänker på vilket rabalder det var innan det byggdes. Alla tyckte olika, insändaran avbytte varandra i dagstidningen, men nu står det här och rösterna har tystnat och det verkar dessutom vara välbesökt!

Likadant var det ju förresten när det gamla tingshuset skulle byggas på och om, eller förresten det blev mer ännu prat när det var klart och pratas gör det om det än. Precis som byggherrarna förutspått gissar jag. Jag tittar på det medan jag trampar över E4an.
Högt är också det, fråga mig inte hur många våningar för det har jag glömt. (Har lite problem att räkna och trampa samtidigt också)

Färgglatt i grönt, rött och gult, häftigt, om någon frågar mig. Jag blir glad varje gång jag tittar på det. Jag skulle gärna bo där också, ett tag i alla fall.

Tänk att få vakna mitt i stan varje morgon; Först spana mot kyrkan för att kolla tiden, sen sitta och njuta över att slippa stressa in med bilen i parkeringshuset och svära över att jag sitter fast i bilkön därinne. Nä bara coolt käka min frukost på min lilla glasbalkong och visa alla hur bra jag har det. Lite senare skulle jag kanske ta en tur på stan och uträtta några ärenden. Kanske gå på Spa på Paradisbadet några timmar innan jag hämtar en pizza på någon av restaurangerna.
(Hm… ja det syns kanske lite föör bra in på balkongerna förresten, ser jag när jag närmar mig)

Jag kör in min cykel på Palladiumgatan som jag aldrig kommer ihåg vad den heter, rullar förbi Systemet och Port nio. Ser mammas klänningsaffär där vi barn fick sitta på en pall och vänta ihjäl oss, kändes det som.

Tänk vad mycket som har ändrats sen jag var liten, till det bättre alltså. Tre gallerior har vi, inte illa. Det känns lite lyxigt, dyra hyror har jag förstått, en del lokaler står tomma emellanåt, men tänk ändå vilken skillnad mot förut när vi bara hade Domus och Tempo att välja på. Och en del mindre affärer naturligtvis, men de två var ju de största.

Domus ja, med restaurangen dit man fick följa mamma och få en räksmörgås ibland och dricka Coca Cola med sugrör. Det var tider det.

Entrén på Domus, det var där man stämde träff, vid den halvrunda telefonglaskupan.
En del säger Dåå-muss, en del Doomus. Småler inombords.För att inte genera någon som säger "fel" skriver jag inte hur jag uttalar det.

Jag är ute tidigt idag, gågatan delar jag bara med några få andra morgonpigga.  Jag låter cykeln sakta rulla på kullerstenarna. Jag vet förresten inte om det ens är tillåtet att cykla här.. men idag chansar jag, ingen risk jag krockar med någon i alla fall.

Från ostbutiken doftar det gott, dörren står inbjudande öppen och dagens soppa står säkert och puttrar.

Vackra kläder och skor lockar min blick lite senare från några nyöppnade butiker jag inte hunnit besöka.

På torget sitter ett välbekant gäng, inte mina polare men välbekant för de flesta ändå, de skrålar redan fast timmen är tidig. Så lätt det ändå är att hamna där antar jag, livsöden, kompisar och tillfälligheter. Jag försöker att aldrig döma någon, men stackars ändå, tänker jag.

Nedanför torget finns en av bankerna, de öppnar tolv nu för tiden. Märkligt vad allt förändrats, inga kontanter finns på vissa banker har jag läst någonstans. Men det är bara att hänga med utvecklingen, vad som än händer, jag kan inte ändra eller hejda något. Tur att man har barn som kan hjälpa till att förklara när jag blir äldre och gaggigare.

Jag svänger av på en liten, liten gata, här passerar jag sällan. Känns nästan lite pittoreskt med uteserveringen, eller pizzerian som det egentligen är, som finns där bakom staketet. Får en känsla av att vara i Gamla stan i Stockholm. Helmysigt!

Sneddar över gatan vid videobutiken som fortfarande är välbesökt efter alla dessa år, de har verkligen följt med i utvecklingen och lyckats med sina satsningar.

Nere på Strandvägen svänger jag vänster för att komma till mitt jobb, jag åker alltså inte ner till en av stadens stoltheter, den stora arenan. Där har många stjärnor passerat, både på skridskor och vissa med en mikrofon i sin hand.

På Sjögatan arbetar nu för tiden jag och 800 personer till varje dag, det får bli min slutliga mening om min stad som är väl värd att hylla som den bästa.

I alla fall för mig

Örnsköldsvik  <3 3="" p="">