Häromdagen gick jag och fikade själv. Ja, helt själv. Det
kändes rätt konstigt men jag fann mig rätt snart sitta och njuta av att vara en
iakttagare. I smyg.
Ett gäng högstadiegrabbar sitter och petar i sig snus och
flabbar åt något på en av deras mobiler, säkert något lite förbjudet och hemligt
eftersom de sneglar runt i lokalen då och då. Ack, du härliga ungdom tänker
gamla jag. Fortfarande ung och ansvarslös, de enda måstena är skolgång och
läxor. Fast på den tiden längtade jag efter att bli vuxen för att slippa
desamma. Suck, aldrig är man nöjd.
Två ”damer” sitter och småpratar över en räkmacka. När och
hur blir man en dam egentligen? Jag kommer nog aldrig att bli en. Troligen blir
jag en kärring när jag blir gammal, inte för att jag kommer att vara en surtant
eller elak på något sätt, kärring låter bara lite mer som en vanlig en. En dam
beter sig ”fint” liksom och det känns inte som jag. Fast riktiga damer har nog hatt med fjäder i också,
och jag gillar inte fjädrar. Den ena damen har faktiskt en fjäderbeprydd på
sig. Och kappa. Undrar vad de pratar om? Hm.. ”Mitt barnbarnsbarn har just
börjat gå!” kanske, och så svarar den andra: ”Ojoj, så pass!” och så sörplar de
lite kaffe. Eller så pratar de om sina döda män och om vilka fina män de var,
eller så kanske de inte var så fina heller. Såå spännande det är att fantisera,
en liten defekt jag har bara, inget att bry sig om.
Jag inser att jag måste skärpa mig så de inte märker att jag
smygkollar, jag byter objekt.
Diskens framkant består av låtsasstenar. De ser för perfekta
ut för att vara äkta, men det är snyggt! Alldeles blanka är de i olika bruna nyanser.
Ovanpå disken ligger en högblank svart skiva, mannen bakom borstar ideligen av
ytan med skålad näve. Jag ser inga smulor fast jag sitter helt nära, han gör
det nog av gammal vana bara och för att upplysa oss om att han håller rent. Som
en slags reklam.
Golvet består av ganska stora, orangebruna klinkerplattor
som matchar väggarna och stenarna, det är hemtrevligt här. En lång, svart soffa
med hög rygg står utställd efter ena väggen med bord och två stolar utställda
med jämna mellanrum. Fyra och fyra ska man sitta är det tänkt. Jag ruckar lite
på bordet för att undersöka om det går att flytta om man skulle vara flera,
jodå, jag behöver inte oroa mig. Ni kan fråga mig om sådana saker, jag har
kollat det mesta.
Ovanför den blanka skivan finns härligheterna bakom glas.
Allt från Briefyllda ciabattabröd och traditionella räkmackor till
chokladbollar och kermit-prinsessbakelser.
Tårbitar och pajbitar, det är välfyllt. Skulle jag kolla för länge skulle
jag säkert börja dregla. Det finns dessutom salladsingredienser som man kan
peka på och be dem plocka ihop, allt har de tänkt på. Jag reser mig upp för att
fylla på min kopp, Utanför fiket är egentligen inte utanför utan mer inuti
gallerian. Folk rusar förbi med små kassar, stora kassar och inga kassar alls.
De flesta har en mobil i handen. Jag drar i sista stund in mitt ena ben när en
man med dragväska stressar förbi. Han ägnar mig inte en blick utan fortsätter
prata i sin mobil. Hallå där! Undrar vad han gjort om jag inte hunnit dra in
benet? Säkert hade han sett irriterad ut bara.
Det är en konstig övergivenhetskänsla som kommer när man sitter
själv tillsammans med andra som sitter i sällskap. Jag känner mig lite ensam.
Men bestämmer mig för att inte låta känslan ta över, jag ska ju föreställa en
vuxen som klarar mig själv. Tips! Tar
känslan ändå över kan man plocka fram mobilen och titta ner i skärmen och
skratta som om man har ett meddelandesamtal på gång.
En flicka som ser alldeles för liten ut för att gå själv passerar.
Hon plutar med underläppen och ser ut att börja gråta vilken sekund som helst. Mitt
modershjärta får mig att halvt resa mig upp för att rädda henne. Jag tittar åt
höger och vänster för att se om hon tillhör någon. Det finns ingen i hennes
närhet som ser ut som en mamma eller en pappa. Oj, det lät dumt, sådana kan ju
se ut hur som helst. Jag menar att ingen passar i ålder. Just nu finns det bara
tonåringar i närheten. Jag hinner ta två steg innan jag upptäcker en kvinna med
lång färggrann kjol som ropar på andra sidan gallerian. Hon står sträckt över
räcket som löper runt hela den översta våningen. Hon ropar högt och
hjärtskärande. Flickan lyser upp och springer på sina små ben till sin mamma.
Jag ser hur mamman skäller på henne och förstår rädslan hon känt. Flickan
tittar ner men står snällt kvar med sin mamma. Jag torkar en liten mikrodroppe
ur ögonvrån. Slutet gott och så vidare.
En tjej med håret i svans viker in på fiket. Hon köper kaffe
och en macka och dimper ner en liten bit från mig. När hon mimar ”Hej” till mig
glor jag en halv sekund tills jag inser att hon hejar för vi har något
gemensamt. Hon och jag är ensamma bägge två. Jag ler. Ensamma tillsammans.
Smart slogan för alla gamjänter och -pojkar som ledsnat på den ensamma ensamheten.
Fönstren visar en gråkall aprildag där utanför som absolut
får mig att vilja sitta kvar en stund till. Jag skulle kunna strosa i affärer
en stund men jag är alldeles för lat och dessutom behöver jag ingenting just
nu.
Mannen bakom disken sneglar på mig, hm, han kanske tycker
att jag minsann har suttit klart nu. Jag frågar om det ingår påtår och hoppas
att han inte såg att jag tog den nyss. Han nickar.
Flabben från hemliga bordet höjs några decibel, instinktivt
vänder jag på huvudet. De kollar mot mitt håll. Jag låtsas titta förbi dem ut
genom fönstret men anar ändå deras rörelser, jag blir sjukt nyfiken hur jag
lyckats glädja dem så. Eller det kanske är önsketänkande bara, hade jag haft mina
glasögon eller en kikare så hade jag kunnat kolla om det verkligen är på mig de
tittar.
Jag hoppar till när en väldigt stor kille är på väg att dra
med sig brickstället med sin bakdel när han böjer sig för att plocka upp
servetterna han tappat. Jag som sitter granne med brickstället sneglar mot
hemligbordet och inser att de unga oförståndigas skratt är ämnat åt killen, en
slags mobbing! Jag blir arg. Tänker
snabbt, ska jag prata med dem och kanske skämma ut mig eftersom det bara är för
dem att neka?
-
Det verkar fullt, du kan sitta här! Säger jag till
killen. Han ser misstänksamt på mig. Tänk om jag gör allt ännu värre för honom?
Sedan sätter han sig tacksamt ner. Vi säger inte mycket medan han äter sin
bakelse och dricker sin Cola.
Jag åker hem och summerar mina iakttagelser
Gofika, unga oförståndiga pojkar, gamla fina damer, bakelser, stressad mobilman,
ledsen liten flicka, storvuxen pojke... Jag tror jag fick med allt där
Spännande dag jag har varit med om, jag tror jag måste fika
själv fler gånger
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar