Besatt av en djävul!!

Besatt av en djävul!

Jag sveper med blicken över klädställen och letar färger mina ögon uppskattar… Jag har lovat mig själv att någon svart tröja – 

det tänker jag då rakt inte komma hem med!  

Pannlampa på!
(Min garderob)

När jag öppnar min garderob därhemma behövs numera en pannlampa, ty de övervägande svarta plaggen gör att fegljuset i min walkin-closet inte riktigt räcker till. 

Det är säkert, jag har faktiskt en sådan nu!! 
Det är en liten hall med några garderober, men...

Nåväl, här på affären lyser det desto mer. Min fyrtiosjuårsfinne lyser knallröd i vilken spegel jag än kollar. Klädfärgerna är fula och suck, jag hittar ingenting som lockar mig. Jag nyper i lite plagg här och där men tydligen så är jag och jag inte överens om att jag ska vara på köphumör idag.

 Sneglar lite med slöa ögon och ser koncentrerade kvinnor (jag är på kvinnokläderavdelningen) (var annars?) nonchalant zick-zacka mellan ställen med kläder de tänker prova hängda över högerarmen. Jag kollar klockan och bestämmer mig för att gå en runda till. Jag drar ett djupt andetag och förbereder mig på att gå besviken hem.

Då plötsligt händer det! Som en vulkan översköljs jag av varma köplustar. 
Mmm, ögonen spärras upp och mina steg blir ivriga!

Wow! Men kolla här!! Jag rafsar åt mig ett par jeans.  Å tänk den tröjan till!! Å en tröja till! Hela mitt ansikte lyser nog nu! Trosor och strumpor behövs ju alltid!! Tänk om jag skulle ta och kolla något raffigt också!! Men såå snyggt! Och sexigt… Med ett brett självbelåtet leende närmar jag mig kassan. 

Och med hundra dagars öppet köp så hinner jag prova grejerna därhemma hundra gånger till innan jag behöver bestämma mig.

När jag kommer ut på gatan och sneglar ner i den röda påsen med väldigt mörkt (typ svart) innehåll så funderar jag om det var mitt ena jag eller köpdjävulen som satt därinne och hoppade upp på min axel..?

Jag funderar starkt på om ”köpasvartakläder-djävulen” trivs hos mig. 

Fast nöjd känner jag mig. Ändå.

Med glada och lätta steg går jag hemåt. När man bor i stan tar det blott tio minuter att gå hem.  Jag visste det, innan, att jag skulle trivas! Allt går så lätt. Jag tar mig fort till jobb, affärer, skog (!) och stadsboende vänner.

Jag går som vanligt i min egen värld, bilarna på E4an susar förbi, tänker på liv, leverne och död.

 Jag har fått tillbaka mina kramper i hjärttrakten. Det hade varit lugnt och bra ganska länge, men kom tillbaka för ungefär tre veckor sedan. Olika saker triggar igång det. Egentligen är det bra att jag får en liten varning så fort jag utsätter mig för saker jag inte mår bra av, men det gör mig orolig också. Vad händer i förlängningen om jag går med bröstkramper i tio år? Jag vet hur jag ska andas för att få bort det men det tar väl en tio minuter innan det är lugnt igen. Det drar ihop liksom..

Vissa saker som får det att sätta igång, till exempel när andra sätter press på mig, har jag fått lov att säga till på skarpen om. Det har inte varit lätt, men jag har fått lov att välja om jag vill må bra själv eller om personer i mitt förflutna ska få må bra. En sak som kanske är självklar för andra är inte lika självklar för mig. Det gör ont att vara hård när någon behöver min hjälp. Men viktigt för mig..

 Därför jobbar jag fortfarande halvtid.

När jag vänder upp min funderande blick från trottoaren och inser att jag gick förbi mitt hus för en bra stund sedan sneglar jag först lite generat runtomkring mig, men flinar sedan för mig själv och tänker ”virrkärring”

Kram för idag!