Mellan Hägg och Syrén

 

Mellan Hägg och Syrén

Jag sitter och skriver vid vår hemmagjorda köksö medan jag spanar ut ovanför Basilikan i köksfönstret som borde fått större kruka för längesedan. Ute strilar det välbehövliga regnet medan solen lyser vackert från väster. I trädgården gapar alla blommor glupskt och trallar glatt. De stackarna har haft det kämpigt, den feta jorden jag mullade ner tidigare i vår såg nästan ut som sand och jag hade slut på vatten i tunnorna. Men nu låter trädgården lika nöjd som jag efter en gräddbulle.

Att behöva gå på jobbet dessa dagar är lite både och. Allt som bör grävas, gallras och rensas ropar efter mig och min bil ”Åk inte” på morgonen, men belönar mig med mer grönska och fler knoppar när jag kommer hem. De sköter sig liksom själv litegrann. Lök, Mangold, Squash, Malva, Vallmo och persilja har precis visat pyttesmå gröna ögon i trädgårdslandet i, inte så himla raka rader, men ändå. Jag har skrivit det förut men upprepar mig gärna, växtkraft betyder lycka.

Vidare har jag insupit skog på dagens hundpromenad och påmint mig om att det är den 12 juni idag. Varje dag påminner jag mig själv om vilket datum det är och vad jag har gjort just den här dagen, bara för att jag inte återigen ska säga – ”Men vart tog juni vägen?” som ett fån som legat och sovit en månad.

Det har varit student i vanlig ordning med lyckliga ungdomar på flak genom stadens gator. Jag hade ett kort ärende precis mitt i kaoset med polisers dirigering och tjutande visslor och hög musik. Min irritation över att ärendet tog en halvtimme istället för fem minuter försvann och ersattes av tårar som hotade dölja min förarblick. F-n va fint!! – De stojande vackra ungdomarna på flaket har just påbörjat sitt vuxenliv. Vad kommer det bli av dem? Vem blir president och vem blir uteliggare? Nä, men ni förstår. Jag greps av stunden och lipade en skvätt medan jag vinkade allt jag kunde. ”Kvinna i övre medelåldern krockade med trottoaren” Ja, det var jag. Kunde ha varit.

Tänk att allt är så perfekt tajmat i livet. Ända från den dagen då vi föddes har allt varit planerat känns det som. Att ”Allt har sin tid” blir så självklart när man tänker tillbaka på stunder i livet. Allt passar perfekt in och dåliga perioder har alltid följts av bättre, en självklarhet för ingen orkar ju gå omkring och vara dyster varje dag. Eller glad för den delen. ”Allt löser sig” är det enda man kan vara säker på. Inte alltid som man vill, men det löser sig. Kram till dig om du är inne i en sämre period just nu. - Det löser sig snart.

Häggen har blommat och Syrenerna är på gång. Jordgubbsblommorna lovar gubbar och tomatplantorna har fått gula blommor, vi har fått ett vindskyddande plank och bron är nästan oljad klar (hundarna förstår inte att de ska lufsa på vartannat steg hur jag än förklarar) Nu kan sommaren explodera!

”Sjung om trädgårdens lyckliga dar” ty ”Sommaren är kort” Njut av ”Sol, vind och vatten” för snart ”Står granen så grön å grann i stugan” Puh!

Kram för idag!

Juni och trädgårdsglädje

Juni och trädgårdsglädje

Idag är det den 1 juni, det betyder sommar. Trots regn och blåst så har mina små blomplantor fått flytta ut, SMHI lovar nätter runt tio grader framöver så de kommer att överleva. Det är bara lite synd om dem, bladen fladdrade på sina sköra stänglar och glodde förnärmat på mig när jag grävde ner dem.

Att så solrosor tillsammans gör jag inte om...

Iklädd knallgula gummistövlar och regnjacka har jag spatserat fram och tillbaka, grävt, sått och krattat land hela dagen. Jag har planterat en miljon solrosor ungefär, är man så dum så man sår många frön tillsammans så… Och satt 30 oidentifierade växter på vänt i en pallkrage. Tänker att jag snart ser vad de föreställer. Jag har ansat tomatplantor som nu trängs i växthuset. Tio olika sorter har fått varsin hink med gödsel i och namn på, på plantorna alltså. Det ska bli så spännande att se och smaka de olikfärgade tomaterna som jag följt sedan frö. Jag har fått dem av en mycket tomatälskande vän som har långt fler sorter än så.

Popcorngräs

Gargamel tomat

Popcorngräset hotar spränga sina krukor så jag anar att de behöver lite mer space snart, har skrivit upp det på komihåglistan. Jag måste bara invänta en regnfri dag så jag kan spraymåla plåthinkarna de ska stå i. Kornvallmon jag sådde ute i en pallkrage för två veckor sen kom upp i miljontals och stockrosorna är så många att de inte kommer få plats på avsedd plats allihop. De ligger under ett fiberdukstäcke nu. Jag hörde hur de grät av frossa så jag förbarmade mig.

Krasse

 Krassen blev också direktsådd ute i stora murarhinkar, de har just börjat få sina flikiga blad och verkar tvärtom glada över microdropparna som den här regniga dagen har erbjudit. Skulle du behöva Kornvallmo eller Stockrosor kommer jag alltså att ha ett par över, hör av dig!

Perennerna frodas och blir maffigare och grönare för varje dag, en och annan knopp går att skönja också. Varje kväll när jag kommer hem från jobbet är jag tvungen att gå ett varv för att se hur de växt.  På tur att blomma står nu Vårkragen efter Gulltöreln och Nejlikroten som glatt oss med sina gula och orangea blommor. På nåt sätt känns det som om detta förutom barnafödande är meningen med livet. De gör mig varm i hjärtat.  

De enda som inte tycker om mig är rosorna, endast ett grönt flikigt blad här och där kikar fram, men jag tycker inte om dem heller, inte nu, bara sen när de bedårande blommorna kommer. Jag kanske har ansat dem för hårt så de är lite sura, vad vet jag. Det är tur att Papegojtulpanerna i allsköns färger döljer de kala roskvistarna.

Endast om du är lika nördig som mig förstår du och har orkat läsa ända hit. Måste bara få nämna den planerade blomsterängen som nyss är anlagd för tredje året i rad och humlebersån som är i sin linda. Av 30 sådda frön lyckades 9 gro och bli till små plantor som nu lever utomhus och som förhoppningsvis förstår att de ska pryda de 3 meter höga störarna som vi knyckt i skogen och placerat i vår trädgård. Tanken är att de ska bli fler när Humlen behagar bli kraftigare, önska oss lycka till!

I alla fall så kretsar ju inte hela mitt liv i trädgården även om det verkar så, dagarna går, de innebär jobb, vardagsliv, barn och vänner. Vi har varit på konsert, haft vänner på middagar, gjort utflykter och firat morsdag och ska iväg på en till konsert snart. Vi lever ett harmoniskt liv där jag just nu sitter och gör bland det roligaste jag vet, nämligen att skriva. Min käre har kommit igång med renoveringen av övervåningen och sitter nu och kvällskollar TVn, alltmedan han hittar på små ärenden in hit till köket och kollar hur det går med mitt skrivande. Jag sitter med lurar för att inte bli störd av TVns ljud men en puss då och då får mig bara att sluta skriva en liten stund, köra iväg honom och sedan fortsätta skriva. Ha en underbar försommar!

”Vår bästa tid är nu”

Aprilväder

Aprilväder…

Ett smartare jag hade valt gummistövlar den här aprildagen. Grusvägen som töat fram är full av vattenfyllda gropar som är väldigt många och ligger tätt, tätt. Jag halvhoppar lite klumpigt emellan.

Solen kämpar mellan de täta molnen för att nå fram i någon liten springa. Jag anar den först, kisar hoppfullt mot den ljusa lilla pricken och känner den plötsligt när jag byter riktning och värmen når min rygg, jag vänder mig om och vill utbrista välkommen. Jag fäller ner huvan och ler stort och fånigt. Tänk att vår självklara livsuppehållare kan locka fram glädjen så lätt. Jag struttar (ja, det är säkert) gatan fram och känner hur livet ler några minuter tills jag snabbt som en vessla drar på mig huvan när spöregnet blöter ner min dunjacka. Inte så smart val en aprildag, jag vet, men dagen är råkall.

En aprildag är som livet självt – Glädje och sorg -Sol och regn, om vartannat. Ena dagen känns det som om vi aldrig ska kunna le igen, att livet är slut och inte värt att levas. Någon nära kanske gått bort och smärtan lägger sig som ett tungt täcke, benen bär inte. Regn, grått regn.

Nästa dag är vi kanske nyförälskade och skulle kunna klättra upp och hämta månen bara genom att sträcka oss tillräckligt, munnen kan inte sluta le. Känslan när man blir förälder är en sådan dag, lyckan har inga gränser och livet blir fullkomligt. Solen lyser på oss.

Jag har sått frön, många, många frön. Tyvärr skriver jag inte på fina små pinnar vad jag sått utan tänker varje gång att ja, ja, jag kommer ihåg. Haha, inte en suck att jag minns, jag lyckas lura mig själv varje år. Men när en liten, liten, grön prick i den bruna jorden blir större och större slår hjärtat volter.” Jaaaa, det lever” är min första tanke, i det läget spelar det inte så stor roll vad det är. Det lilla livet är så välkommet. Pojke eller flicka – Välkommen! Drakmynta eller Humle – Välkommen till livet! Solen lyser!

När livet når melankoli är det nyttigt men jobbigt för en sån som mig. Jag blir rastlös. Men livet består av alla de ”vanliga” dagarna också. De som måste genomlevas för att nå helgen liksom. I min rastlöshet ser jag på serier, de norska och danska serierna lockar mig mest, eller de på engelsk landsbygd. De där, där människorna ser ut som vanliga människor. En mulen dag, typ.

Men visst har allt blivit lite konstigt? Gamla Sverige känns annorlunda. Nonchalant och lite farligt. Jantelagen tycks vara utrotad och det är ju bra men det känns som om den har passerat gränsen lite. Nu är alla bäst, vi ska trampa lite nonchalant på varandra och le oförstående. Bli hårdhudade och inte bry oss så mycket. Om nåt. Jo, influencers är ju viktiga. Sunt förnuft är inte så viktigt, huvudsaken att vi syns och armbågar oss fram. Vi promenerar inte gärna efter mörkrets inbrott i våra städer. Unga människor lockas till snabba pengar om de säljer droger och vi läser om dödsskjutningar varje dag, inte bara i de största städerna.

Håhåjaja! Alla generationer har suckat när det gäller nästkommande men nu känns det som om allt håller på att gå överstyr.

Eller så håller jag bara på att bli gammal 😊

Kram från mig!

 

 

 

 

Covid, superkvinnan, Putin, Ukraina och pant

 

Covid, superkvinnan, Putin, Ukraina och pant

Två år efter första kännedom om ett härjande otäckt världsvirus verkar jag ha blivit drabbad. Dyngförkyld på ett sätt som jag aldrig förr varit. Dock visar mitt snabbtest bara ett streck så jag är lite osäker på om jag kanske ändå är en av de få utvalda. Jag kanske är den som bör ta upp kampen likt en superkvinna mot andra odödliga. Tänker på Putin. Han verkar tro att han är odödlig som vågar göra sig ovän med hela världen.

Oron och ilskan i världen är nu påtaglig. Hur kan en enda människa våga hota oss på detta sätt? Han har dessutom sett till så att han kan bli omvald i ytterligare två perioder. Hujadamej. Allt efter att han sett till att avskärma sitt folk från sanningar i världen och lyft sig själv till frälsaren som är mån om sitt folk. Det enda de får veta är grova osanningar om omvärlden.

Allt känns ofattbart! Ukraina – ett land i vårt Europa är i krig. Alla nu levande har kunnat följa en allt mer uppåtgående livsstil och trygghet. Ska denna man få ta allt ifrån oss?

Att se hur folk, som du och jag, gå med en väska på axeln med sina viktigaste ägodelar efter landsvägen och inte veta om det finns något land att återvända till. Vi kan alla föreställa oss den känslan. Det gör mig förbannad. Och ledsen såklart.

Att se ruinerna efter bomber gör mig kall. Även om det är parkeringsplatser eller folktomma torg. Det är ändå hot. Hot om deras makt. Nu hör jag att det bombats i bostadsområden också.  Det är inga hot längre.

Det som ändå får mig lite varm i hjärtat är hur vi alla vill hjälpa till. Hjälpa våra Europa-grannar. Ukraina har till och med fått gå ut och vädja till alla organisationer att hejda sina transporter lite. Men just omtanken berör.

Jag vill gråta. Vad spelar någon roll? Jag skiter om jag har städat idag – för det spelar ingen roll. Jag skiter i att vårt hus är ofärdigt. Vi har ändå tak över huvudet, ett hem. Vad har Ukrainabor på flykt? Det går att skriva hur många exempel som helst. Saker som inte spelar någon roll.

Jag satte mig och tänkte skriva nåt vackert och humoristiskt men oron rasar inom mig. Ilskan bultar och jag vill åka ner som kramvolontär till Ukrainaborna och ge dem av mitt överflöd. Ja, det finns många andra i världen som har det svårt men just detta berör mig mest. Just nu.

I vårt fågelträd kvittras det vackert, fågelmatarna är tomma. Jag går hostande och snörvlande ut och fyller på och försöker grotta ner mig i deras vackra kvitter och skrud. Det är svårt.

Vad kan vi göra? Vi kan skänka pengar till radiohjälpen till exempel. Vi har skänkt det vi förmår just nu, men vi vill göra mer. Vi har en massa pant nere i källaren. Två fulla säckar faktiskt bara för att vi är lata och inte har åkt med dem tidigare. Jag uppmanar alla, lika lata som oss - Skänk det som pantkvittot visar. Tänker att det kan bli en hel del om alla gör likadant.

 

Tankar från en som aldrig hållit i ett gevär tidigare men som inser att alla har sina gränser.

Nej, usch det lät hemskt, det är inte jag. Men jag tror alla förstår vad jag menar.

Ukraina <3

 

Decemberbetraktelser

Decemberbetraktelser

December, en dryg vecka före jul och dessutom min födelsedag.

Jag sitter hemma och tittar ut, min diabetes har gjort att jag varit däckad idag. En känning utan förvarning på morgonkröken kan göra att knopp och kropp ballar ur. Nåväl, jag har vilat denna dag och känner mig piggare men lite lullig nu. 

Vad betyder det att fylla år? Ett år närmare döden…Ja, sorgligt nog men jag lever ju idag 😊

Och igår var jag medföljare på sjukhusbesök – läs om mina betraktelser:

”Jag sitter i korridoren på det stora sjukhuset, jag är medföljare idag så jag väntar på en obekväm, intesittalängepåbänk.

Jag iakttar människor som går, har kryckor eller rullstol, gamla och unga. Några har färdtjänstchauffören med sig, andra har mamma eller son som stöd. Jag ser en mycket gammal fårad kvinna med stora, spröda och gråa lockar i det långa håret, sminkad som om hon vore på väg upp på någon scen trippa förbi. Jag slår vad om att hon är kär i sin doktor.

Jag ser en äldre man med randiga långkallingar och trasig jacka, stödja sig på sin medföljare. Han bryr sig nog inte, skön stil ändå, att inte bry sig om vad andra tycker. Jag väljer att tro att det är orsaken.

 Jag ser långhåriga, fnittriga unga sköterskor skynda sig för att köpa grön lunch. Slår mig att unga sköterskor alltid ser så fräscha ut, de käkar säkert de rätta vitaminerna och ber doktorkompisen fettsuga lite vid behov. Smart!

Långa ST-läkare, med armarna dinglande och namnbrickor hängande ur bröstfickan, ser stolta ut och sträcker på sig när de släntrar förbi. Är unga läkare alltid långa? Det känns så, funderar jag.

En sur städtant blänger på min tomma lussebullpåse som jag lagt på det lilla bordet bredvid mig. Jag knövlar kvickt ihop den och lägger den i min väska och tittar rödblommig upp. Hon fortsätter förbi med städvagnen och näsan i vädret.

Hissarna plingar och plingar, upp och ner går de hela tiden, folk väller ut eller går in. Vart är alla på väg? tänker jag, hur kan alla veta vart de ska, och hur kan allt bara flyta på? Men skönt ändå att jag slipper stå och peka ut vägen åt dem. Puh!

Kanske skulle ha varit ett kul jobb förresten – ”Jaha, du ska röntgas? Gå till höger, sen vänster, sen höger igen, sen…” Nästa! ”Jaha, du ska lämna urinprov, varsågod en mugg här, lämna i luckan därborta! Nä, inte den luckan! Nä inte….” Nästa! ”Jaha, du ska operera bort en arm? Jaha, nähä, en tarm? Magavdelningen är fem trappor upp vid trapphus 84” Nästa! ”Vad har du med dig då? Ok, det är ett salmonellaprov. Va, nej jag vill inte ha det. Jag sa att; nej jag vill inte ha det” Där skulle jag ha blivit tvungen att springa min väg, någon annan får vara pekare känner jag.

Vi är ett gäng som sitter och sörplar kaffe här i entrén medan vi väntar. Jag har som sagt köpt en lussebulle och tänker på att det är Lucia idag. Fantasin flödar medan jag roat iakttar.

En mycket storväxt dam ler stort mot mig, jag smajlar tillbaka ända till hon gått förbi och jag ser hennes tändstickor till ben, jag känner att jag glor medan jag tänker att hon kunde fått mina stubbar så skulle både hon och jag bli mer välproportionerliga, eller hur det stavas.

Plötsligt stannar allt! Ljuset i den långlånga korridoren dämpas och jag undrar om det är 1,2,3 ost -leken där man ska stå prickstilla för alla stannar mitt i steget.

Wow, det är en livs levande Lucia som kommer med sina tärnor. Jag blir raktt tårögd, så fint är det. Kommer plötsligt på Johan Glans´s komiska undran om vårt firande av helgonet från Syrakusa och skrattar till mitt i tåren. (Kolla det på Youtube om du missat det) En gubbe glor på mig, jag tittar ner och låtsas torka tårar med hela handflatan.

Nåväl, jag får snart sällskap av min sjuke vän som jag ledsagar, Lucia har dragit vidare och sjukhuset får klara sig utan mig”

Det har blivit kväll och mina barn är snart här, jag sitter här och små-ler och hoppas att ni log lite åt min hjärnas funderingar, idag dock lite lulliga efter morgonens fadäs.

Kram och ha en trevlig kväll!

 

 

 

Alla dessa dagar som kom och gick - Inte visste jag att det var livet....

Alla dessa dagar som kom och gick – Inte visste jag att det var livet…. 

Dagen hade börjat konstigt, när larmet på mobilen gick igång med sin melodi vaknade hon med ett ryck och skrek - ”Jävla John Blund”. 

Förläget drog hon igen det öppna fönstret och funderade på vad John Blund gjorde i hennes huvud på morgonen? 

Hon drog på sig sin fluffiga, tonårsrosa morgonrock och stack fötterna i de krulliga, fårgrå och cirka hundra år gamla tofflorna. 

Ett besök på toaletten innan hon gick ner bara.

 

Hon betraktade sin spegelbild, tog stöd mot handfatet och lutade sig fram och såg en nyvaken, plufsig och medelålders kvinna med håret åt alla håll. Ögonen blev mindre och mindre för varje år under ögonlock som behövde allt mer plats. 

Kinderna hade ramlat nerför haklinjen och halsen började dela sig i fåror som på en ko, hon fnissade till och räckte ut tungan till spegelbilden men ingen köttig kotunga uppenbarade sig. 

När hände allt liksom?

Troligen igår bara, lugnade hon sig.

Men insåg samtidigt att hon förmodligen levt ganska mycket mer än halva sitt liv nu. Sorglig tanke..

På stela ben stapplade hon nedför trappan, gav hundarna mat och sjönk ner i en av fåtöljerna. Frukosten fick vänta lite till. 

MorgonTVn fångade henne en stund. 

Pirret i magen när hon kom på att det fanns cocosbollar kvar sedan gårdagens fikastund gjorde att hon log nöjt. 

De stela benen samarbetade galant när gott lockade. 

Hon sträckte sig och nådde precis kartongen på översta hyllan. Med bilringen vilande mot diskbänken plockade hon ut en läckerbit och lade den på det för tillfället tomma diskstället medan hon vände sig för att hälla upp en kopp kaffe. Mobilen plingade plötsligt uppmanande till och sa – Läs mig! 

När det var läst tog hon en klunk kaffe ur koppen och skrek ofrivilligt till. 

Det låg något oidentifierat i diskstället! 

Hon närmade sig försiktigt för att titta på det som såg ut som en möglig råtta. Precis som hon sakta böjde sig fram för att lukta på föremålet tvärstannade hon i rörelsen och sneglade förläget på hundarna som bägge två låg och glodde på henne. De reste på sig från liggande och trodde att det var något gott till dem.

 - Nä, det här är en cocosboll till mig och jag visste mycket väl att jag lagt den där. Nonchalant tog hon en klunk kaffe, skålade med koppen mot grannen som stod bakom sin gardin som vanligt och lufsade in till TV-rummet och sjönk ner i fåtöljen igen. 

Med fötterna på fotpallen njöt hon av det goda och funderade lite på hur hon kunnat glömma så snabbt. Samtidigt som det var dråpligt så var det skrämmande. Kanske fanns det övningar för att inte vara så virrig? 

Med mobilen i handen scrollade hon slött igenom annonser, nyheter och inlägg. Det var allt från snygga bilar till vackra modeller till inlägg om dagens middag. En slags gördel som höll emot begynnande bilringar var det bland första som fångade henne. Hon höjde ögonbrynen, sneglade nedåt på sin mage och drog åt morgonrocken. Kunde mobilen inte bara snappa upp ord numera, kunde den även tjuvkolla på småfeta damer? 

Det är mycket som händer när vi åldras, jag tycker det är fascinerande, skrämmande och lite ledsamt men värt att tas med humor. 

Idag blev det vinterbilder, vi har en tidig i år. 

Fast jag inte gillar denna årstid medger jag dess vackerhet soliga dagar som denna, idag.

Snart Jul nu 😊

Jess, jag har öppnat min Laptop :)

 

Den här tiden på året är tråkig. Men nödvändig. Precis som i livet behöver vi ha tråkigt emellanåt för att uppskatta det goda livet. Ja, ja, ni vet och har hört det förut. Men det känns som om livet går ner på sparlåga, vi gör bara det som är nödvändigt, tänder ljus och lagar grytor för att värma sinne och mage. Fast jag ogillar ju generalisering, så – ni som älskar hösten, skulle ni kunna dela med er tips på höstglädje tills advent lyser upp tillvaron för oss som är höstogillare?

 

Idag vill jag också skriva om döda människor, de som fattas oss. När någon närstående dör omvärderar vi livet. Vad är viktigt i livet? I just mitt liv? Man ser på andra människors ibland ytliga liv och undrar om de vet hur det känns att mista någon. Vilka är vänner och vilka är ”bekanta”?

När någon nära dött försvinner också de gemensamma minnena, de begravs med personen. Minnen som bara behöver en blick eller ett ord för att den andre ska förstå och börja skratta eller ge en menande blick som bara just vi förstår. Vem är jag utan den personen?

Jag har fått förklarat för mig att det är just de minnena som gör att personen som dött ”lever vidare”. Om vi fortsätter prata med personen som om den fortfarande fanns bredvid oss kan vi känna oss trygga och vi vet ju inom oss vad personen skulle ha svarat för att vi känt den så väl. Ja vi väljer själva men jag vet att det hjälpt mig och många andra. Jag frågar min pappa som dog för 16 år sedan om råd ibland när något känns svårt, han sitter i rutig skjorta vid köksbordet med armen över trappräcket och ler, och så säger han; ”Jadu, Åsa….”. Eller då ler jag och minns min barn-och ungdomsvän som dog ung och frågar henne om hon minns när vi lekte att vi var hästar eller när vi tjuvrökte bakom Parken. Hon drar handen genom sitt stora hår och ler sitt vackra leende.

 

I min ålder så känns det som om jag börjat luta mig tillbaka, jag orkar inte bry mig om influencers lagar. Jag orkar inte bry mig om senaste modet, har jag väl iofs aldrig gjort. Men ett stilla lugn uppstår när man fyllt femtio. ”Been there, done that” liksom. Suck! Det känns viktigare att mina barn har det bra än om mina bryn är plockade.

Tillsammans med förlorandet av en närstående och åldrande så blir kontentan att livet ska levas utifrån allas våra egna huvuden. Börja tänka själv, skulle jag vilja säga till alla tonåringar. Antar att jag trampade någon på tårna där men om jag gjorde det så betyder det ju att jag träffade rätt…

 

Intuition tycker jag är intressant. Jag har ofta i mitt liv slagit bort mystiska omständigheter om hur saker skett eller som jag känt på mig, jag har ibland dryftat det med andra men bryskt blivit övertalad att jag nog inte har alla hästar hemma… Men faktum är att ju äldre jag blir så pratar fler och fler om det och saker som hänt dem själva. Jag tänker inte ta upp något exempel här men jag vacklar inte längre i min tro. Vad tror du själv om uttrycket ”kvinnlig intuition? Eller intuition över huvud taget?

Ja, ja, idag blev det ett kort hopkok av höstens alla tankar eftersom jag har haft fullt upp med vår husrenovering, kärlek och trädgårdsröjning och inte hunnit öppna min laptop något.

Nä, nu ska jag ta en promenad och samla ihop ev hästar jag inte har hemma 😊

Kram för idag! 

Bland sländor, frö-banker, sommarbröllop och en klimakterie-kärring = Sommar 2021

                                                     

Bland sländor, frö-banker, sommarbröllop och en klimakterie-kärring = Sommar 2021

                                      

Jag ligger på rygg på bryggan i min torra bikini, sambon simmar längd efter längd utefter densamma. Jag fegade för det iskalla, blöta och nöjde mig med solens heta strålar. Det kluckar sövande mot bryggan, jag vänder mig på sidan och slötittar på det svarta vattnet. Molnen speglas fluffigt och vackert, en sländas hopp bildar ovaler som strävar efter att bli runda, jag undrar varför, säkert något med dragningskraft och sånt som jag är mindre bra på. Fortsätter följa sländan med blicken och hoppar till lite när en fisk får sig en sländlunch. Oups, så fort det kan gå. Snopen tittar jag där fisken hoppade upp och önskar naivt att sländan överlevde. Jag inser naturens kretslopp och funderar på hur vi människor platsar in egentligen. Nej, nu blir det för djupt och ogreppbart igen, jag hoppar det. 

Sambon hivar sig upp på bryggan och ”råkar” droppa på mig när han lägger sig bredvid. Vi ligger och är överens om vilken fantastisk sommar vi haft tillsammans, både allt vi upplevt och så det vackra vädret förstås. Nu börjar vår ledighet tillsammans ebba ut och vi kommer att tillbringa mer tid på våra jobb och mindre tid tillsammans så det är dags att summera.

JUNI, JULI, AUGUSTI

I trädgårdslanden växte allehanda grödor i perfekta rader, klätterrosor klängde i vackra pergolor, perenner svämmade över i fantastiska kompositioner och i växthusen trängdes allehanda ätbart varvat med blommigt i alla kulörer. Överallt prunkade den förmodat arkitektritade trädgården. Det såg långt mer planerat ut än hemma hos oss, men det gör inget, jag blir inte avundsjuk. Hemma på våran gata är ordspråket att ”det som blir, det blir”. Glädjen över att det överhuvudtaget växer är allt. 

Vi har alltså besökt offentliga trädgårdar i sommar för inspiration och njutning.

I alla fall så vandrade vi runt i dessa underbara trädgårdar som var till allmän beskådan. Andäktigt tysta bland stora vajande träd där marken var täckt av Stjärnflocka och Krollilja, fascinerade, gapande (nä jag skojar, vi gapade inte) av fröbanks-Äppelträdgårdar och med tindrande ögon i rosenträdgårdar. Bland allehanda buskar och miljoners perenner gick vi hand i hand med stora ögon. Min sambo älskar rosor och blommande buskar medan jag älskar perenners skönhet och vilja att ploppa upp varje år efter vinterns ide.

Vi åt god mat, sov på hotell och vi har varit på ett sagobröllop. Jo, det är säkert! Brudparet var det vackraste, vigselakten och sången den finaste och middagen, övernattningen på det finaste stället med brunch, ja, allt var det mest fantastiska man kan tänka sig.

Tack kära brudpar <3

Vi har solat, badat, grävt i trädgården, ätit surströmming, plockat hjortron, varit på loppisar och museum, grillat och målat huset, vanliga sommargrejer alltså. Vi har umgåtts med barn och barnbarn, hälsat på vänner och haft besök. 

Måtte vi få fortsätta leva som vi är vana nu när allt fler har vaccinerat sig.

Och jag har kommit i klimakterie nr två……

Ty när alla pustade efter luft de allra varmaste dagarna och svettades ymnigt så badade jag, inte i vatten dock. Typ. Suck. Som tur är så varar det som längst fem minuter. Från att ha varit frånvarande något år så har det kommit tillbaka som en Tsunami, fast jag vill egentligen inte använda det ordet för att det är kopplat med så mycket sorg, men ni förstår liknelsen. Jag vet inte om det är passande eller ej att skriva om sånt här men jag anser att de som slipper ”övergångsålderns” åkommor ska skatta sig lyckliga. Vidare så berättade jag för två personer igår varför påsarna under mina ögon har antagit storlek XL, idag förstod jag att mobilen hade öronen på helspänn för det första som poppade upp i morse var annonser om sömnlöshet.. Ja, ja det visste ni sedan länge men jag tycker att det är lite läskigt. 

Jag ser tiden an och hoppas att min ”hormon-obalans” snart har gjort mig till en, tyvärr, mindre kvinnlig kvinna klart.

Ta aldrig en selfie i motljus - tips ba

Jag önskar er alla en fin sensommar och höst <3

Midsommarväder, horoskop och Bosse Larsson

 

Om horoskop, väderappar och midsommar

Den enda dagen på året då vädret ska vara perfekt med sol och värme är midsommarafton. Punkt.

Jag zappar mellan SMHI, Klart och YR för att kolla vem som ger mig det bästa beskedet. Oftast väljer jag YR för de brukar ha de fördelaktigaste prognoserna, sedan väljer jag att tro blint på dem och meddelar optimistiskt alla jag möter. Att SMHI hade fler molndolda solar och ett par grader lägre förtränger jag stenhårt. Det slår mig att de horoskop jag läste i tonåren funkade på samma sätt, jag läste de jag kom över och valde det som passade mig bäst och trodde på det. Hur det gick med alla förutsägelser då och nu brukar jag glömma rätt snabbt, huvudsaken är ju att man har hoppet, tänker jag.

Midsommar ja, stång, hopp i jutesäck och Bosse Larsson, idylliskt. Även sill och nubbe, Ted Gärdestad, sju sorters blommor under kudden och blommig sommarklänning hör till. Sista åren har jag tillbringat midsommarnatten i tält och lyssnat på musik till gryningen och badat helt bar. Allt är tillåtet på midsommarnatten, huvudsaken att ingen tar fel och tror de ser en jättestor Havsål eller blir rakt rädd bara.

I år verkar väderguden YR och gänget ha kommit överens om att inte ge oss stadigt väder. Tältningen får se sig skippad i år. Vi har handlat jättemycket mat så en stor del av dagen lär vi stå i köket i alla fall. Se recept längst ner om ni är nyfikna på vår midsommarmat.

Mitt odlarintresse bara ökar hela tiden, alla sorters blommor vill jag prova i vår trädgård, jag vill odla ätbart och det som är skönt för öga och gom, det lät väl fint. Det kan vara ett av resultaten av att jag bott i lägenhet för länge, jag har längtat jord. Att få gräva i jord ger lyckokänslor, att få så ett frö som sedan gror och blir till blommor, blad eller en gurka ger harmoni, man känner sig tillfreds liksom. Jag vet att alla odlare håller med mig. Det jag är mest lycklig över i år är nog stockrosorna. Från några små, små frön jag fick av en vän ifjol har de nu vuxit sig stora och slår ut vilken dag som helst, jag längtar som en tok att få se dem blomma.

Stockrosorna börjar bli gigantiska!

Idag är jag glad över att vi till slut fått vårt nya kök kaklat, äntligen behöver vi inte akta oss för att spilla och skvätta på gipsskivan. Drömmen om det nya köket har min sambo haft länge och jag sedan jag flyttade in, nu är det verklighet och vi är känner lycka såklart. Men vi påminner oss dagligen om att inte vara ytliga, vi var lyckliga i det gamla också, det här är bara så mycket mer lättjobbat, det gamla var från -46 och hade brukats klart kan man säga.

Jag vill fortsätta spinna på det där om att vara tacksam för det lilla. För varje ny dag, för att vi har varandra, våra barn och våra nära och kära. Det är så lätt att ta allting förgivet, att irritera sig på småsaker, svära i Coop och bilköer eller att vara bitter över något gammalt. Jag har skrivit det många gånger – Ingen av oss vet vad som händer imorgon. Den tanken gör att vi får saker att ske, ger oss vilja att uträtta saker och att hinna leva det liv vi vill. Du har alltid ett val.

Kram för idag!

 

 

Grillad Kycklingsallad Satay med mango, koriander och jordnötter

Grillad pizza med rödbetor, getost, päron, pinjenötter och honung

Grillad Fläskkarré med jalapenodressing och äppelslaw

Till efterrätt blir det flädermarinerade jordgubbar med sockerkaka
och grädde 
Alla recept är tagna ur senaste tidningen DIABETES
Hör av dig om du vill ha recept!

 


                                                

 

Bike-Women

 

Bicycle-women

 

Klockan är sex på morgonen och jag har just rullat ut från vår gård. Vår lilla väg är knölig, full av aktasig-gropar. Glasögonen ligger i innerfickan så jag måste kisa i morgondiset för att cykla i mellanrummen men snart är jag ute på den lite större vägen där groparna är färre. 

Jag trampar på med den tyngsta växeln och mina ben blir glada av att få jobba lite efter en vinter i träda. Jag gillar det också, att få kämpa lite, att få upp pulsen, det mår vi bra av, min kropp och jag. Jämarns! Tänker jag och flinar för mig själv. 

Jag sneddar över affärens parkering och sneglar efter morgonpigga handlares backande bilar. I rondellen som jag måste passera är det tomt på bilar så jag kan fritt rulla över övergångsstället utan att stanna. 

Det är nu det börjar, den riktiga kampen, ty jag måste passera ett berg på min väg till jobbet. Om jag cyklar till den tredje lyktstolpen så får jag växla till femte växeln där, analyserar jag smart när jag passerar den första. Tyvärr så hinner jag bara precis förbi den andra stolpen när jag inser att den tredje växeln blir nog bäst. Grovt flåsande når jag femte lyktstolpen och blir passerad av en annan cyklist som säkert deltagit i något VM, han försvinner snart i fjärran. Jag ångrar stort att jag längtade efter att få upp pulsen, mitt hjärta bultar och jag låter nog som om jag skulle behöva syrgas. Men plötsligt anar jag slutet på berget, eller toppen eller typ där vägen planar ut lite.  Å ena sidan skulle jag vilja lägga mig i diket och vila lite några timmar, å andra sidan känner jag mig som Kropps fru, Renata, som just bestigit Mount Everest. Tänk att jag klarade det! 

Jag rullar rödkindad, nöjt leende ner mot centrum där mitt jobb ligger och känner mig faktiskt som om jag vunnit VM, flåset har lugnat sig och jag bestämmer mig för att cykla varje dag till jobbet från och med nu. 

Hela dagen känner jag mig pigg och glad. Och duktig! Tänk om jag skulle kunna få upp min kondis femtiotvå år gammal, det var längesedan jag överhuvudtaget tränade, det var också längesen jag njutit av livets goda som jag gjort denna vinter, några kilon mindre skulle verkligen inte skada. 

När det är dags att rulla hemåt ler jag och tänker att det blir plättlätt att cykla hem. Eller nej, backen som jag rullade utför så galant på morgonen betyder uppförsbacke på hemvägen.... Suck! Tramp, traamp, traaamp, tyngre och tyngre går det. Svettig, röd som en gris och kränkt, omcyklad av barn når jag toppen igen fast från andra hållet och rullar sedan ända hem till vår gård. 

”Gick det bra?” möts jag av i dörren.

”Jajamen, säger jag, jag ska cykla imorgon också”. 

”Fast det ska snöa imorgon” säger han.  

”Ehh.., så synd” säger jag övertygande. 

Fast jag andas ut. I smyg.

”Fotnot” Jag har cyklat fler gånger sedan dess och jag lever fortfarande 😊

Kram för idag!

Februari 2021, rätt upp och ner

 

Februari 2021

När larmet går kvart i 6 på morgonen hoppar jag inte precis ur sängen, nä jag snoozar. Så länge det bara går ligger jag kvar och släntrar mig sedan tyst som en mus in på toan. Mannen har jobbat nattskift så när det snarkas smyger jag. ”Jag hörde när du klev upp” brukar han säga ändå. "Kan man höra genom snark?" undrar jag då. Men vi kommer ingen vart med det där. Jag vet att han somnar om i en grisblink även om jag skulle bullra så egentligen vet jag inte varför jag smyger.

Jag duschar, sminkar, fixar kläder och rollar luktagott i ett huj. Hämtar matlådan i kylen i gamla vardagsrummet, glasögonen i det nya, hoppar i skorna i hallen där jag väjer för spisen och skjuss iväg med varm bil om någon av oss kommit ihåg motor/ kupévärmaren. I min fina bilen med stans fulaste fälgar (Jag har raktt fått skäll för det) ((Det är sant, men jag kunde inte bry mig mindre)) dånar jag musik på högsta volym och sjunger med, det är ungefär då jag vaknar på riktigt. Om vi båda glömt motorvärmaren vaknar jag lite tidigare, i alla fall denna vinter.

 Hujedamej så kallt det varit. Jag är en sån som fryser från oktober till april så att jag föddes här är en gåta. Jag kanske är en bortbyting, jag älskar nämligen värme. Utom de sekundsnabba kastaivägtäcketvallningarna då. Och om vintrar tycker jag inte. Jag klär mig väl egentligen helt enkelt för dåligt, nu förtiden har jag ständigt på mig underställ och mina älskade tjocksockar i alla fall. Apropå sockar så har jag till slut blivit en hejjare på att sticka sockar, det tog bara tio par innan jag kunde göra ett par som faktiskt såg ok ut. Ja, jag vet att man inte ska skryta men varför inte? Alltid retar det någon.

Varför vi har två vardagsrum? För att vi renoverar är svaret. Vi har levt i kaos hela vintern men på något sätt överlevt. Kanske att allas vår påtvingade isolering har gjort det lättare för oss att inte behöva leva upp till påhälsande vänners menande blickar. Nä nu menar jag inte att vi har såna vänner men jag lovar, även du hade haft svårt att dölja förvånande tankar om hur vi har stått ut i oredan. Men vi har tagit en dag i taget och som tur är så trivs vi i varandras sällskap. Och nu är det nya köket nära, med gips på väggarna så är det bara att börja planera matlagningen.

Är vi lediga tillsammans så blir det alltid långfrukost med allt möjligt gott som man går upp i vikt av och efter det en rask promenad med en man med dubbelt så långa ben som mig. Flåsande försöker jag hålla jämn takt och har alltid slagit mitt rekord med dubbelt så många steg som honom. Så jag tänker att det blir plus minus noll med kalorier in och ut. Byxorna går fortfarande att stänga så det är nog lugnt, midjan har jag kvar trots att jag passerat 50strecket, men vi blir ju tydligen manligare och mister våra kvinnliga attribut ju äldre vi blir har jag läst. Inget skägg har vuxit ut heller. Om ni tycker att min röst börjar få basklang kan ni väl, burriga, be mig kolla om jag svalt fel eller om magen börjar hänga över.

Nä, äldre blir vi allihopern vare sig vi vill eller ej, tycker bara att allt kom efter mitt femtionde år. Stelhet, värk och sjukdomar, tur jag ännu inte vet hur det blir efter 60.

Vad har vi då lärt oss det här året?

Jag har kors i taket blivit en lugnare människa. Jag vet, ni som känner mig tycker nog att jag var lugn förut också men tro mig, min inre oro har förvandlats till en ro. Jag är nöjd.

Jag tror vi har lärt oss att ha tålamod, vi har inget val.

Åsså har jag ju lärt mig sticka 😊

Kram för idag!

 

Julafton 2020

Julafton 2020

Jag sätter mig i bilen för att hämta min bil-löse yngste son, vi ska tillbringa kvällen tillsammans. 

Klockan är bara 6 på kvällen men det är tyst och stilla. Utanför alla hus fladdrar marschall-eld på gröna gräsmattor och ur fönstren anas det blå TV ljuset. Kvällen är mörk och i ensamt majestät äger jag vägen ända fram till stan där min son bor. 

Staden lyser lika vackert som vanligt men det är bara jag som rör mig ute. Jag och Herr Virus. Det känns lite som undantagstillstånd, som om jag är ute och gör något olagligt. Julafton firas vanligen inomhus alla år men i år känns det spöklikt tomt när jag sneglar nedåt gågatan och styr den enda bilen på E4an genom stan. Landssorg. Eller världssorg. 

Min son bor överst på stan och när jag parkerat bilen så blickar jag ner mot de öde gatorna medan jag väntar. 

Massor av känslor väller upp inom mig och en liten tår rullar på min kind. Inte så mycket för min egen skull, mig går det ingen nöd på, utan för allas vår skull, för att allt inte får vara som vi är vana. Vi måste se upp för något som är så litet att det inte går att upptäcka, vi vet inte var, när eller hur vi möter det. Vi kanske redan mött det men det valde inte oss som värd, kanske det väljer oss nästa gång, i en ny form. Även om de flesta av oss kommer klara mötet hyfsat så är det många som inte. 

Positivitet, tänker jag och väljer att hoppas denna skräckfilm snart är över. Att mardrömmen tar slut och vi vaknar upp till ett samhälle som är redo att byggas upp igen.

Väl hemma äter vi julmat, choklad, smuliga rullrån och dricker julmust. Han rastar hunden medan jag diskar undan. I varsin fåtölj ser vi sedan på film tills mamman snarkar. Sonen lånar min bil hem och jag kramar om honom i luften framför och lufsar sedan upp till min sovplats där jag naturligtvis blir jättepigg och får lust att skriva om kvällen. Med hakan mjukt lutad i hakorna skriver jag nu liggande om dagens tankar. 

Klockan är tolv, juldagen är på tur och min sambo har snart jobbat sitt nattskift klart.

Kram från mig! 

Tillsammans fast på avstånd ska vi nog klara det här

 

Om dans, sjukskrivning, rosa pumps och evigt liv.

 

Med ett fast tag om min midja snurrar han mig, mina fötter följer hans lekfulla steg. Vi virvlar runt på golvet. Rytmen i våra kroppar är synkade, våra steg smeker den lite sträva spånskivan, jag med mina tjocksockar, han med sina nakna fötter. Det är vardagskväll och vi har just ätit middag i vårt oklara vardagsrum. Vi dansar en stund till, till min Spotify-lista med allt från 60-talsmusik till hårdrock. Ju äldre jag har blivit, ju bredare smak (och bak) har jag fått. Jag njuter oherrans, dans och musik är ett livselixir för mig och min sambo. Vi saknar att gå på lokal och dansa, men när den möjligheten raderats så blir alternativet en svängom härhemma.

Jag är sjukskriven just nu, får tid att luta mig tillbaka och reflektera lite. Allt har sin tid, jag kisar och följer prismornas blänk i ljuskronan när de snurrar av det svaga vinddraget. Om varje prisma var en tid i mitt liv så borde jag känna mig rik tänker jag och ler.

Jag har nyttjat vissa av mina arbetsfria dagar till att träffa gamla vänner och inser mer än någonsin att var sak har sin tid, eller prisma då. Jag har träffat vänner från fjärran tid (barndomen) vänner från mellantiden (gymnasietiden) och vänner från mina barns uppväxttid. Även om det är fantastiskt, härligt, upplyftande och en massa andra superlativer att träffas och minnas så är det också smärtsamt att inse att den och den tiden inte kommer tillbaka, den har blänkt klart. Dockor, rosa pumps, öronclips, blöjbyten och permanentat hår är över liksom. Jag har efter alla möten landat i framtiden igen och inser att jag trivs bra här och framåt. Ålder går inte att backa – ”Var nöjd med allt som……”

Och det ska vi verkligen vara, ingen av oss vet vad som händer imorgon eller hur länge vi får uppskatta morgondagen. Och så finns det de som vet…

Jag sänder tanke och hjärta till dem även om jag aldrig kan föreställa mig hur fruktansvärt det måste vara att veta att tiden är utmätt. Fast en liten gissning är att man förutom alla andra känslor känner sig arg, arg på alla oss andra som slösar med våra liv och tar allt förgivet. Varenda steg, varenda val, varenda liten detalj och minut av livet borde vara noga övervägt och sedan uppskattat.

Jag tappar lite fokus på dansen och tänker på personer som varit nära men som inte längre finns, de kommer inte tillbaka men finns för alltid inom mig med de minnen jag valt att spara. Det är så vi får evigt liv, genom att aldrig bli bortglömda. Jag lutar mig bakåt och blundar så att min kavaljer får ta ett fastare tag om mig. Han kramar mig hårt och jag känner att vi valt detta och uppskattar det.

Kram för idag.