En kal fläck på huvet, fest och åderbråck

En kal fläck på huvet, fest och åderbråck

Bilden har inget med texten att göra, älskar bara kvällsvyn från vårt köksfönster

Promenerar ner på stan, solen gassar, fåglarna kvittrar, långtradarna dundrar. Jag är ledig! 

Styr coolt upp solbrillorna på huvudet när molnen skymmer solen lite. Naturligtvis fastnar några strån i den lilla plastgrejen mellan bågarna ni vet, och ja, glasögonen sitter fast i håret. Medan jag går där efter E4an och diskret försöker slita bort dem så slår det mig att jag ska fylla jämnt i år. Ok, det är väl klart att jag vetat om det, men just nu så blir jag lite skräckslagen! När min pappa fyllde femtio så var han ju skitgammal och hade en jättestor fest. Jag är ju inte så gammal och jag vill inte ha någon stor fest.

Med en liten kal fläck på min skalle vandrar jag gågatan fram. (jag har försökt skyla med andra sidans hår) Det är ju klart att man gör exakt vad man vill med sin födelsedag, det vet jag väl. Men det känns så definitivt på något sätt – Nu har jag mindre än hälften kvar av mina ”förmodade” år av mitt liv. 

FEMTIO! 

Om DU som läser det här är blott tjugo så bliven icke förskräckt. Du har många år kvar innan du blir drabbad. 

Om DU som läser passerat, minns du nog din egen vånda om du nu hade någon.

Vad har jag gjort i mitt liv? Tja… en hel del. 

Det bästa och viktigaste jag gjort är att jag fött tre underbara barn. 

Har jag hunnit med det jag vill? Jag tror det, nästan allt förutom att åka till USA. Förhoppningsvis har jag minst trettio år kvar så nog borde jag hinna va?

Jag öppnar dörren åt en gammal dam som inte är längre än en och femtio, ryggen är böjd som en krok men hon ser oförskämt pigg ut när hon ler åt mig. Jag känner mig dum som våndas över ålderdom och femtioårsskräck när jag ser henne. Hon måste vara en bra bit över åttio och ändå så pass pigg att hon "gör stan".

Med fyrtionioåriga kliv äntrar jag stadens torg och känner mig rask i benen. I alla fall tills jag ser studenternas mösspåtagning. DOM är unga dom! (Jag vet att man inte ska skriva dom) Hela livet framför sig! Jag sätter mig på ett café och torkar en liten tår, jag blir lite rörd när jag ser deras lycka. Som en gammelmormor oroas jag lite och ber inom mig att det ska gå bra för alla hundratals ungdomar som tjoar på torget idag. 

Akta ni ramlar, tänker jag när de klättrar på statyn.

Jag har skrivit om åldrar förr men jag gör det igen – 

En dag i mitt liv:

På morgonen stapplar jag stelt till duschen som en hundraåring.

Senare när jag tar hojen och susar till jobbet är jag tjugofem.

När jag får frågor om saker jag kan på mitt jobb – trettiofemårig besserwisser.

När jag får frågor om saker jag inte kan på mitt jobb – femton och rödblommig.

När jag cyklar/går hem från mitt jobb (det är baaara uppför hem) – född på artonhundratalet och låter som om jag håller på att dö.

När middagen är uppäten och jag äntrat soffan – en mätt och rejält överviktig, snarkande sextiofemårig karl. (Jo, det är säkert, jag har blivit inspelad)

När jag blir tvungen att resa rumpan ur soffan och ta mig till sovstället – Etthundrafem ungefär. (prata inte med mig då, för då kan jag inte somna om)

Ålder är ju egentligen bara en siffra som alla säger - det är hur man känner sig som räknas!

Nu ska jag sätta mig på balkongen och sola min fyrtionioåriga lekamen, med bilringar, åderbråck och rynkor ska jag fundera på vad jag vill göra med min kommande stora dag.

Vad gjorde DU på din stora dag? 

Skriv gärna en kommentar!

Kram för idag!

Åsa, fourtynine

Vita ben, Ryssland och Mello

Vita ben, vården, Ryssland och Mello

Tvätten är instoppad, mellon är avgjord, länderna rustar och jag smörjer in mina ben med brun utan sol. Fåglarna kvittrar, E4an brusar, vårdkrisen diskuteras överallt och jag pratar i telefon medan jag funderar på varför jag gått upp ett kilo.

Stort och smått, stora problem och små problem.

Men det är ju vår för f-n. 

Njut av att fåglarna kvittrar, av grönskan och solen och fundera inte så mycket.

Var inte avundsjuk, unna varandra lycka istället.

Rädda för framtiden tror jag att de flesta är. 

Men säg i vilket århundrade människor inte varit det?

Det är annorlunda nu...

Javisst

Men ändå

Njut så länge du kan

Av nu

Jomen min dag har annars varit bra. 

Jag har haft givande samtal, jag har lärt mig en del nytt. 

Jag har hämtat min dotter på tåget. Jag har tjatat lite på min yngste son och jag fick hejdå-puss när min käre åkte på jobbet i morse.

Nu sitter jag på balkongen och lyssnar på fågelkvitter, barnskrik och bruset från stora vägen. Inne dånar Tom Jones ”She´s a lady” Ja det är jag, tänker jag och diggar lite med huvet. Vår balkong är underbar. Utsikt, vilorum och lagom att fika eller slappa på. Behöver ingen strand i år, blir jag för varm går jag bara in och duschar.

Skärmen ser jag knappt, jag skriver bara det jag tänker.

Vad är viktigt? Att mina ben troligen är vitskära hela sommaren trots min kamp spelar väl ingen roll? 

Egentligen? 

Skulle Ryssland vilja krångla skulle vi inte ha något att sätta emot.
Vård kommer vi ALLTID att behöva, sätt rätt människor på rätt plats så kommer det att lösas. (Naivt?, Ja men kom på något bättre då)

Mina jävla ben kan få vara vita. Några kilo hit eller dit spelar heller ingen roll.

Viktigast är att vi gör det bästa av vår tid här.

Peppa varandra

Respektera varandra

Gör det du är bäst på

(Alla är bra på nåt)

(Gå med i hemvärnet)
(Bli landstingschef)

Och så vidare…

Kram för idag!

 [a1]

Ett lyckligt barndomsminne

Ett lyckligt barndomsminne – våra helger i sommarstugan!

”P-parkering!!” ropade jag upphetsat. På det gulbruna baksätet satt vi och räknade skyltar efter vägen, min tre år äldre syster och jag, den som upptäckte dem först eller hade flest när vi var framme vann. Min syster vann oftast.

Vår gråhund Pang satt flåsande därbak med hängande tunga och luktade hund. Ibland kräktes han, då luktade det ännu mer. Pappas lilla trekantiga ruta stod vidöppen så att det inte skulle komma någon cigarettrök inuti bilen, som mamma sa. Mamma delade med jämna mellanrum ut gula och orangea mandarinklyftor i form av hårda karameller ”Sug bara på dem, då räcker de längre!” Hon sa att det var bra mot min åksjuka. Vi stannade ofta på samma ställe så att jag kunde få ur mig illamåendet.

 De två sista av de åtta milen bestod av grusväg, vår senapsgula lilla VAZ studsade och hoppade, men den innehöll mycket spännande saker. Vi passerade slingriga vägen mellan sjön och bergsklipporna där det var så trångt att två bilar inte kunde mötas, där pappa körde skitsakta och mamma var livrädd, och killimagen-backarna. Pappa gasade lite extra just innan krönet så att det kändes som om bilen lättade lite. Han var alltid på bra humör när vi var på väg till sommarstugan, borta var stressen och dåligt humör. Mamma stoppade i ett band med Göingeflickorna och njöt och vi skrattade åt hennes musikval.

 ”Nu ska vi titta om haren sitter där idag” pappa fick oss att nyfiket titta mot höhässjan på lägdan. Och nog satt han där, nio gånger av tio. Pappa påstod att han satt och väntade på oss och vi trodde honom. Han hade bergis sina ungar i tryggt förvar därinne sa han. Åkte vi sent på kvällen stod nog älgtjuren och spanade ut över hygget också. Jag upptäckte honom oftast först, pappa sa att jag såg som en örn.

När vi såg skylten var vi alla lika glada. Vårt älskade Barsta! Pappa svängde av och körde ner i byn. Varje gång sa han upphetsat att havet nog stod högre än förra gången. Vi tittade förundrat mot horisonten och trodde honom. 

Sista kilometern körde pappa sakta, han ville se alla grannars trädgårdar och vinka glatt om någon stod ute. En blick på kapellet, sjöbodarna och alla husvagnarna innan vi svängde in på ”vår” väg. Lummiga buskar på var sida om vägen och så närmsta grannen Gösta som hunnit ut för att vinka när han hört att en bil var på väg.

Gösta och pappa

Jag minns känslan av lycka när vi svängde upp på vår gård. Min syster och jag rusade direkt till jordgubbslandet och försedde oss, mamma ropade i bakgrunden att vi skulle lämna kvar lite. Hon bar in Scan-lådan hon packat full med mat så vi skulle klara oss under helgen. Pappa tände en cigarett och ledde hunden till linan. Sedan strosade han runt och kollade att allt var i sin ordning.

På kvällen gjorde pappa en brasa i öppenspisen medan mamma ordnade varma mackor med smält ost i bordsgrillen och the med socker, hade vi tur så fick vi in någon kanal på TVn.

Har dem kvar än idag!

Tidigt på lördagsmorgonen vaknade vi av att måsarna skrek, fiskarna hade kommit in med sin fångst. Vi sprang ner till sjöbodarna, det röda grova gruset gjorde ont i små barfota fötter i början av somrarna, längre ner kunde vi gena under gistvallen där fuktig mjuk mossa växte. Vi satte oss i de vita stolarna med röd ram och gungade medan vi väntade på att mamma skulle plocka upp ur fikakorgen. Hon lade upp stora mackor med mycket smör, hamburgerkött och ost på. Vi drack ur de vita muggarna med orangea prickar på. Det luktade kaffe, fisk och tjära.

Pappa bar baljor med nät fulla av fisk och havsskräp till gistvallen för att lättare kunna rensa dem och hade vi tur kunde vi få en halvdöd simpa och leka med. Vi gjorde ett jättefint hem bestående av stora stenar i strandkanten och matade honom med havregryn. Oftast låg han oförklarligt upp och ner efter att vi badat en stund och vi förstod ingenting.

Jag när det begav sig.

Mamma stod ute och hängde tvätt på linan mellan björken och granen när vi kom upp till stugan igen. Under samma gran brukade pappa gömma sockerdrickaflaskor till oss. Han sa att det var en grön gubbe som kom när vi sov som lade dit dem, men vi visste att det var han som gjorde det.

Mamma och pappa i stugan <3 font="">

Från denna plats har jag en skatt att ösa minnen ur, både som litet barn, som tonåring och som vuxen. Nu har vi tyvärr inte stugan kvar och mina föräldrar är borta sedan länge. Men varje sommar åker jag dit och minns en stund.

Min barndomsstrand!

Kram för idag!

Att gå på lina.....

Att gå på lina...
(Eller bara en fin vårdag)

Att trippa snällt på tå
Säga ja till allt
Inte tappa balansen!
Seså!

Dags att ändra på det?
Röra om lite
Skapa kaos
För att hitta rätt igen
Sen



Jag lufsar på en vårlig trottoar
Vattnet strilar
Mina stövlar är för varma
Imorgon kör jag vårskor



Ingen mår bra av att vara tyst för länge
Till sist sprängs man
Det måste ut
Det som gör ont



Solen ger mig fräknar
Jag kisar
Ler mot den gula, varma
Vilken härlig vårdag!

Om man är för snäll
Är man dum
Emot sig själv



Det droppar
Snömassorna sjunker
Älskar våren

Kliv snett
Hoppa av linan
Stampa hårt
Lid inte mera
Sträck på ryggen
Öppna munnen
För f-n



Det handlar om livet
Det passar alla
Var du än befinner dig

Gentemot
Släkt
Vänner
Kollegor
Chef
Barn
Alla relationer du har!!



Du lever bara en gång

Du vågar!

Kram för  idag!

Grattis!

Grattis! 

Till er alla, ett nytt år! 

På era kommande födelsedagar, namnsdagar, bröllopsdagar och liknande - 
Grattis, den här rosen är till dig!

Jag har blivit så oroväckande glömsk på sistone och jag fick ingen ny minnesbank i julklapp 
- så för att förebygga så säger jag det i förväg.

Än så länge är det bara lite tokiga tilltag man kan fnissa åt men jag inser att det tyvärr kommer accelerera med åren.

Tre episoder från senaste veckan:

”Att nyckeln låg i min jackficka spelade ingen roll, ty den aktuella jackan var inte den jag bar vid tillfället nyckeln behövdes.…” 
Vi hade enkom åkt hem för att hämta nycklarna, just innan vi åkte var jag säker på att jag skulle bli snyggare i en annan jacka.... 

Något som säkert har hänt de flesta dock.

Åtgärd: Nu har jag ALLA nycklar i samma knippa.
(Den väger ett ton ungefär)
Och samma fula jacka! 
Jämt!

----

”Att mobilen med betalkortet i blev placerad i en påse med lunchburkarna på golvet bakom förarsätet i en lånad bil var inget som brukade inträffa så att iskalla kårar hann uppfattas i stormens gömmande snö när bilen var tillbakalämnad och bilfirman stängt och varorna på bandet skulle betalas är egentligen inget konstigt” 

Puh, vilken lång mening. 
Läs den igen så förstår du.

En sak som kanske inte de flesta varit med om.

Åtgärd: Mobil fasttejpad i min hand samt betalkortet limmat i pannan.

---------

Att mobilen låg under snön, det var jag helt säker på

”Att trosor och strumpor brukade hämtas i lägenhet tre och tas till lägenhet två hörde till de vardagliga sysslorna så att det missades den här speciella dagen var oroväckande 
(Lägenhet nummer ett var redan tömd)”

Antar att det sista citatet behöver förklaras….

Med ett tredelat boende den sista månaden 
(Vi har totalrenoverat vårt kommande boende och blir inom kort sambos) 
så har en del missöden varit ofrånkomliga, 
en viss avsaknad av konsekvent ordning blir inte bättre av sådant.

Det här var tredje dagen av förbannad värk i mitt högra lår/ höft:

"Jag upptäckte redan efter morgonduschen att den undre och nedre beklädnaden 
inte befann sig i samma lägenhet som mig 
men tänkte att jag ordnar det snabbt på min väg till jobbet, 
att slinka in och fullkomliga min klädsel skulle bli en lätt sak!

Problemet var bara att jag kom till jobbet utan att ha fullföljt min plan… 
Nåväl, extrastrumpor har jag alltid i mitt skåp och inte en enda på denna planet skulle få veta att det andra saknades.
(Usch och fy att jag berättar det nu ens) (Jag rodnar passande) 
Jag jobbade och haltade (och svor lite åt smärtan) hela dagen vilket föranledde ett kvällsbesök direkt efter jobbet på vårdjouren bredvid akuten. 

Jag kände mig supersmart när jag föreslog att jag skulle kunna bli avsläppt utanför och själv linka in för att träffa läkaren som skulle lösa min gåta. 
Sagt och gjort och där satt jag nu hos min kommande frälsare och berättade om mitt dilemma. 

Det visade sig att jag hjälpt honom och hans fru på mitt jobb, sådant är så kul!
Vi pratade lite om det och efter det bad han mig att ta av mig byxorna och sitta upp på britsen så att han skulle kunna kolla på mitt onda lår/ höft. 
”Ok!” sa jag käckt.

 Jag knäppte upp min byxknapp och kom juuust innan neddragandet av gylfen på den jävulska sanningen! 
Jag befinner mig inte här och nu, tänkte jag desperat. 

”Har du sådär ont?” frågade doktorn och jag insåg att jag gömt mitt ansikte i mina handflator. 
Jag tittade skamset upp och visste inte vad jag skulle svara. 
”Eh… jag eh… är ingen pervers gammal kärring så du vet..” 

Jag svamlade säkert när jag berättade om vår förestående ihopflytt i lägenhet nummer tre och att jag nu bodde i min blivande sambos lägenhet, nummer två, men min egen lägenhet, nummer ett, den hade en ny flyttat in i redan minsann och för att inte dra för mycket till tvåan så tog jag bara det jag behövde varje dag från trean, däribland trosor…. ” 
Han log inte.
Alls.

 ”Fast du är ju doktor” sa jag och tänkte att jag måste skärpa mig. ”Och jag har lååång tröja” nu vågade jag le lite, inte för mycket, det skulle verka perverst.

Jag drog ner byxorna och ner tröjan så långt det gick. Jo, ja, det giiick bra. Jag överlevde och doktorn överlevde. Han var nog van vid annorlunda patienter (hoppas jag) Men känslan när jag kom på det var overklig, skämmig, asjobbig och jag ville verkligen bara gå hem. 

Suck! 

Tror endast några få på vår planet varit med om detta.
Och - jo,jag vet att det är en världslig sak - ville bara förmedla min känsla.

Åtgärd: Jag har alltid flera par trosor på mig! 
Nä skojar, i jackfickan såklart! 

Bredvid alla nycklar.

Om du, doktorn, skulle råka läsa det här så ska du veta att det veerkligen var såhär hemskt som jag skriver, det var därför jag stammade.

Vad som hade hänt i mitt ben? En överansträngning, inflammation i muskelfästet i låret. Tar jag bara mina tabletter och smörjer så kan jag gå igen.

En sak som också drabbat mig med full styrka sista tiden är sekunders-vallningar. Det känns som om jag rodnar på hela kroppen skitsnabbt. Som om jag befinner mig i stekhet sol (typ Thailand) flera gånger varje dag. Mycket märkligt men lär bli billig semester i år.

Nä nu ska jag gå och hämta en lussebulle. Den förra jag hämtade försvann, någon måste ha tagit den medan jag suttit och skrivit. 

2018 ska bli ett roligt år.

 Jag har återfått lusten att skriva och jag känner att jag tänker positivt igen.

Grattis igen, till er och till mig. Det här ska bli ett bra år för oss alla!

Han verkar gilla mig ändå!

Kram för idag!

Summering

Summering

Ännu ett år…

Ännu några rynkor

Ännu några minnen att bevara :)
Några att glömma...  :(

Vad har jag lärt mig då?

Tja…

Att åldern tar ut sin rätt...

Både fysiskt och mentalt

Jag har inte blivit starkare men mera virrig och glömsk

Fast klokare!

Efter en fanatiskt stressig höst har jag insett att jag klarar mer än jag vetat

Är det bara under positiva former så fixar jag det mesta galant

Blir jag pressad och känner mig trampad på bryts jag ner – snabbt

Får jag kärlek och omsorg växer jag och mitt självförtroende

- Jag blomstrar

Tänker på att det gäller nog de flesta

Få orkar kämpa i motvind

Mot nej-sägare och klagan

Mot onda vibbar och egoism

Typ idioter..

Nej, usch så jag uttrycker mig

Men vi har alla mött dem

Min klokhet kommer göra att jag nonchar dem från nu

Jag är för gammal för att bry mig

Jag har mött många nya berikande människor
Som ligger mig varmt om hjärtat
Som jag vill behålla
Nära



Välkommen 2018 – Jag är redo!

Kram för idag!

Även snälla personer har en gräns..

Även snälla personer har en gräns..

"I de lugnaste vatten" heter det ju....

Ungefär en gång per år blir jag arg

RIKTIGT ARG
FÖRBANNAD

Jo, det är säkert

Kan ju bli oftare om du retar upp mig förstås...

Fågeln kollade stint på mig när han inte fick smaka av min mat
Blev säkert förbannad

Fjolårets utbrott blev stort

Vet åtminstone en som kan vittna om det

Som en vulkan spydde jag ur mig

Men det var skönt

Efteråt var jag lugn och nöjd

Personen chockad
Stackars
Fast kanske bra 
För mig
Att jag satte ner foten

I år har jag inte haft utbrott ännu, men jag är på god väg

Jag kallar mig inte mesig

Jag har bara ett djävulskt tålamod



Vad är det som får mig att bli arg då?

Jo - människor som inte vet vad ödmjukhet är
Människor som kliver på andra för att nå sitt mål
Människor som tror att deras sanning är den enda rätta
Äh, ni hajjar!

Och när ingenting hjälper..
När människor fortsätter vara idioter!
Helt enkelt!

Jag skulle ha haft lavasprutande vulkaner på bilderna istället känner jag...

Jag vet inte om jag skulle vilja ha utbrott oftare

Det är ganska bra om ni tror att jag är snäll

Eller, det är jag ju, tills jag laddat klart
Tills gränsen är nådd

Bilderna är dock lite dovare än vanligt

Jag hade långt tillbaka en närstående person som spydde galla typ varje dag

Alla var idioter utom han
Tyckte han

Däremellan var han glad
Och älskade alla

Han mådde nog ganska bra med sina dagliga urladdningar tror jag

Fast vi runtomkring led

Gick på tå

Blev snälla

Han kanske lärde mig att ha tålamod?

Klass3 varningar kommer snart på radion

Mitt utbrott är nära!

Fast få mig inte att skratta

Då är det risk att det hoppar över i år..

Brister det ofta för dig?
Eller är du liksom jag och "sparar" dig

Berätta gärna om du känner för det!

Ja, jag är faktiskt inte på speciellt bra humör idag
Som synes

Kram i alla fall!