Felval, sorg,beröring och lärdomar

Det är inte alltid så lätt att ta rätt beslut här i livet, fråga mig!

Jag har gjort många ”felval” eller kanske var de rätt ändå. För tänk vad jag har lärt mig! Jag har åldrats massor både invärtes och utvärtes, troligen mer än om jag varit en stillasittande dam med ett lugnare jag. 
(Jag har gjort jäddrigt många bra val också såklart)

Jag vet vad du tänker nu: ”Men du är väl lugn, du ser så lugn och lite blyg ut” Jag har hört det så många gånger att jag nästan går på det själv ibland, haha. 

Det var t om en person som var säker på att jag var djupt religiös (jag har iofs religiösa vänner som är allt annat än lugna) men fantasibilden av en djupt religiös person… Ja ni fattar. I mitt fall bedrar skenet. Jag är ibland så full av idéer och rastlöshet så jag nästan inte hinner med. Allt är roligt! Fast ibland sitter jag i soffan i timmar och filosoferar. Ok, DÅ är jag lugn. 

Om jag känner att det gått för fort ett tag.

I

 alla fall så är jag glad att jag lärt mig vad som är viktigast i livet 

– Nämligen JAG! Nä, usch vad det lät ego, men det är sant. 

Alla är och ska vara den viktigaste personen i sitt eget liv. Barnen och livspartnern är också sååå självklart superviktiga personer, men när man sitter där ensam på slutet så har vi bara oss själva ändå. 

Du och jag vill må bra ända tills vi dör. 

Rätt?

Alltså så ska du varje dag tänka på att välja att må bra och inte köra över dig själv, inte säga JAAAA till allt förbannat bara för att någon annan vill.

Värna om dig! Typ.

Jag har mist en del nära personer i mitt liv, vissa väldigt tidigt och vissa hade uppnått hög ålder. Men det sätter spår, sånt, när man mister någon. 
Helt plötsligt känns allt vardagligt oviktigt. 
Alla tankar på vad andra ska tycka, vad som är rätt och fel i någon annans ögon. Det spelar liksom inte någon roll längre. 
Vi kommer alla att försvinna, förr eller senare. 
Jag tänker att vi måste ta vara på varandra. 
Våra nära och kära som vi bryr oss om, vi borde det i alla fall. 
Snart är vi också ett minne blott.. Nä nu blev det för sorgligt. 

Jag kommer att bli ihågkommen som hon som skrev sina strunt-tankar och försökte roa emellanåt, tror jag. Men det gör jag för att jag inte kan låta bli. Invärtes och utvärtes blir jag harmonisk av det. 

Och du får tycka vad du vill om det.

Vi möter varje dag nya människor, i alla fall jag, på fritiden och i mitt arbete. Vissa människor klickar bättre än andra. 

Vissa känner man en samhörighet till på en gång. 

Man pratar och märker att man har gemensamma intressen, man kanske ser ett par vackra ögon, man tycker att någon är supertrevlig, man ser något hos någon helt okänd, man blir ”berörd” av en annan människa. 

Det kallas att skapa relationer. 

Jag har mött en del intressanta människor denna sommar, en del kommer jag att möta igen, andra inte. 

Valet är mitt. Delvis såklart. 

Men efter alla nya möten så brukar jag tänka; 

”Jaha, vad har jag lärt mig av den här personen då? 

Vad ska jag ta tillvara på?” 

Å sippåfan, det är alltid nåt! 

Du ser, jag samlar på mig lärdom hela tiden.

Avslutar dagens tankar med nåt fint

Ett möte

Av en tillfällighet

Sätter spår

Blir en tanke

Som fastnar

Slutar som ett minne

Att bevara

Kram för idag!

Vita gäss, vackra stenar, en livsfarlig Tärna och starka band.

Vita gäss, vackra stenar, en livsfarlig Tärna och starka band

När vi ska på båttur behöver jag bara knäppa flytvästen och le lite

Min sambo fixar resten!

Korv, grillkol, stolar, handdukar, fikagott, båtnyckel och allt annat som är viktigt för en dag på havet.

(Han kör till och med fram bilen till dörren när vi ska åka)

När jag vig som en elefant äntrar båten klättrar han vant hit och dit och fixar och grejar

Nåväl, jag tar plats och inväntar på start, utplaning och gupp

Båten studsar, håret flyger och jag kisar

Himlen är knallblå, havet ännu blåare och mina bara ben, bruna

Solen skiner på vår semesterdag i båten

Jag sitter bara i linne och shorts
Fartvinden gör att håret blåser och jag njuter

I natt har jag preparerat min vattenrädsla

Och jag tror det hjälpte! (lite)

En jättesvallvåg gör att båten åker rakt upp och rakt ner 
(känns det som)

Men jag veet nu att den inte kan tippa, så jag håller i mig, 
sväljer lite och leeeer mot min käre

Jag vet inte om han genomskådar min vattenrädsla, men han säger inget

Jag är mycket mindre rädd nu än ifjol i alla fall
För att inte tala om i förrfjol!

Tsss, jag njuter ju lite nu till och med!

Min båtchaufför väjer skickligt för de vita gässen som ligger och skummar på de största vågorna

När vi väl är framme så hjälper jag till med tampar och grejer. Jajamen!

Vi har åkt till Trysunda, vi vandrar på klippor, klappersten, till utkiken och lilla vägen vid husen

Grillar korv, äter glass, strosar, matar måsar och myror med majs och solar

Hela dagen är underbar!

Tills vi kommer iland, hemma vid bryggan…

En Tärna har lagt ägg alldeles vid småbåtshamnen

Precis där man måste passera för att komma ut på bryggan

Alla som kommer nära hennes ägg försöker hon hugga i huvudet

Det är väl klart att jag förstår att hon är rädd om sina ägg

Men det är otroligt obehagligt att gå där

Hon cirklar två varv och siktar sedan in sig och dyker mot sitt offer.  

Och hugger!!

Jag hade en med flytvästar fylld säck på huvudet när hon dök emot mig

Jag skrek rätt ut 

(För att skrämma henne såklart) 

(Men min sambo blev räddare) 

(För mig)

Min idé är att någon iförd rymddräkt ska flytta äggen åt henne

Massor av människor passerar där varje dag

Det kan gå illa! Och äggen är inte ens kläckta än!

Hon har ruvat de senaste veckorna när vi varit där.

Starka band…

Jag funderar på vilka som är de starkaste banden?

Blodsband, eller de till själsfränder?

Ibland hittar man en vän som får en alldeles speciell plats i hjärtat

Man upptäcker att värderingarna är desamma

Att intressena inte alltid stämmer gör mindre

Bara känslan att man hittat en vän som bryr sig

Och som man bryr sig om

Jag har just hittat en sån, en nygammal vän som visat sig vara min nya klippa.

Henne ska jag vara rädd om!

Kram för idag!

Såå jäddra coool!

Ensamma människor och andra funderingar

Ensamma människor och andra funderingar

Jag tänker på dem ibland……

Den här helgen är jag en av de ensamma, min sambo har jobbhelg och mina barn har sina egna grejer, så jag har mycket tid att tänka och fundera. Och skriva.

För många av oss är det så självklart att fira stora helger med massor av folk, mat och gemenskap, för andra inte.

Av Sveriges alla hushåll så är cirka 40% ensamhushåll, det är rätt mycket. Jag menar inte att alla dessa firar t ex midsommar själva utan mer som en tankeställare, det är inte självklart för alla att storhelger innebär gemenskap och glädje.

Igår när jag skulle krångla ut min cykel ur cykelrummet kom en äldre liten farbror och hjälpte mig hålla upp dörren. Han berättade att det var lite jobbigt nu, hans fru bodde inte hemma längre, han klarade inte av att sköta om henne i hemmet när hon blev för sjuk. Han grät inte men jag såg att han gärna ville prata om det, han såg djupt sorgsen ut. 

Han var gammal och kanske inte fullt frisk själv så han orkade inte åka och hälsa på henne varje dag. De hade gift sig på midsommaraftonen en gång i tiden, därför blir den här dagen extra jobbig att tillbringa helt själv, sa han. De hade aldrig fått några barn. Han grät som sagt inte, men jag kände mina egna tårar bränna när han sakligt berättade om sitt liv. Vi stod där bara en kort stund, men för mig kändes med ens mina egna problem väldigt små. Jag frågade om jag fick ge honom en midsommarkram. Han tittade förvånat på mig och sa ja. Jag höll om den magre lille mannen en lång stund, skit i att jag kommer för sent till jobbet, tänkte jag. ”Tack!” Han log med hela ansiktet och kanske en liten tår i ögonvrån och jag cyklade glad till jobbet en stund senare och tänkte att vi borde bättre ta hand om alla våra ensamma människor. Förr eller senare så sitter du och jag kanske där, helt själva.

Jag skriver inte detta för att tala om att jag utfört stordåd, jag har aldrig gjort något sånt här tidigare, jag bara kände att det kändes bra och att jag inte kommer att tveka att göra det igen. Vi borde bry oss mera om varandra.

Väl på jobbet utförde jag mina sysslor i vanlig ordning, bland annat hjälpte jag kunder med råd och tips. Troligen lyste min inre harmoni starkt efter dagens goda gärning, för min kunds lille son tittade blygt upp på mig och sa ”Du är inte ful” varpå han tittade ner i golvet igen. Jag smälte direkt för den lille charmören och log nog med hela kroppen. Hela dagen.

Dessa små korta ögonblick gör att jag blir glad inombords.

Vi spenderade vår midsommarafton på Rotsidan, på de vackra uråldriga klipporna, där lugn och ro råder trots vilda vågor.

”Havets vatten smeker stenen

Formvackra klippor bildas

Blir rörd av naturens storhet

Beundrar, förundras och njuter

Tänk att jag får uppleva detta”

(Jag veet att det blev många bilder idag, men jag kunde inte välja ut bara några)  

Kram för idag!

Jag älskar Grekland - Speciellt Samos!

Jag fullkomligen älskar tidiga morgnar!

Jag sitter i bara bikini, det är lugnt, varmt, tyst och klockan är fem. Eller helt tyst är det ju inte. Från bergsbyarna ekar hundskall och tuppar som gal, ungefär hundra sparvliknande småfåglar kvittrar glatt och fem duvor hohoar mysigt. Havets vågor rullar osvikligt in, en efter en, efter en, lugnt och tryggt. Trots alla ljud så njuter jag som en tok. Jag sitter och skriver här på vår balkong på andra våningen på ett litet mysigt hotell på Samos med utsikt över havet, byn och bergen. Jo just det, genom träjalusidörrarna hör jag min älsklings sköna sömnjud också. Det är varmt, solen lyser mig på min hud och jag är på semester. Jag fattar nog inte riktigt hur bra jag har det just nu.

Vi har solat, ätit gott, hyrt cyklar, badat, hyrt bil, åkt båt och gått i grekisk ”djungel”. Helt enkel haft en helt underbar vecka. Precis som en semestervecka i Grekland ska vara. Jag har hittills knäppt ungefär en miljon bilder och fler ska det bli, här är så himla vackert. Vackert och lugnt. Och blommigt. Mycket lugnare än på alla platser jag varit på semester tidigare.

Fast vår tripp startade dramatiskt. Vi glömde vår ryggsäck på transferbussen! I väskan hade vi stoppat alla våra kontanter, grekerna anser det vara oförskämt att betala med kort så vi tog ut allt vi kunde tänkas behöva i EURO för hela veckan. Där låg även alla mina reservartiklar jag behöver för min diabetes. Våra pass samt biljetter. Vi ringde såklart vår reseguide direkt, (hon som sa att vi kunde nå henne dygnet runt, inga problem.) Vi nådde henne inte. Vår hotellvärd sa att bussen måste åka tillbaka samma väg så vi turades om att i tre timmar sitta på en liten stenmur vid vägen och vänta på att bussen, nummer 06, skulle återkomma. Det var hett kan jag säga, typ 30 grader, puh! Nåväl efter cirka fem timmar, när TUI väl förstått allvaret så kontaktades bussbolaget och chauffören, som visade sig ha slutat för dagen och satt hos en kompis längre bort, kom väskan tillbaka till oss. Gud så skönt, vi kunde andas ut!

Grekisk "djungel"

Igår hyrde vi en mini-Jeep och körde runt ön lite i alla fall, fniss. Vänta så ska jag berätta vad mitt fniss betyder. Jag har alltid trånat efter en Jeep, fråga mig inte varför, så när min käre pekade och frågade mig om det blev bra med en sådan när vi skulle välja hyrbil så bara log jag.

Vi fällde ner allt som gick, tog på oss brillorna, han satte ihop sitt hår, jag släppte ut mitt och så körde vi iväg. Det var härligt, jag njöt av mina virvlande testar. Erkänner att han var lite smartare när det gällde håret, jag kan nog ha missat en del sevärdheter i förbifarten. Eftersom det var jag som var kartläsare så gällde det bara att hålla upp håret när jag sneglade neråt och så lät jag det svischa runt övrig tid så att säga. Dock hände ju en del, som det brukar. En liten, liten miss av kartläsaren gjorde att vi hamnade i en smal gränd. Som tog slut. Typ. ”Älskling, har du verkligen sett rätt på kartan?” ”Ja, absolut, kör du bara” sa jag leende. Vägen blev smalare och smalare… Jag slutade le. En svartklädd farbror präst med kåpa på huvudet gick med händerna i bön och sneglade på oss när han passerade och min käre råkade köra upp ett trappsteg på en bro, men det gjorde säkert inget, de som bodde där trodde nog bara att de fick besök. En gammal dam, ungefär hundra år, en tvärhand hög och tametusan lite grekisk yoghurt i mungipan gick mitt i vägen med sin träkäpp. L fick backa lite bara, ett par hundra meter. Men sen hittade vi rätt och fortsatte till serpentinvägar och hårnålskurvor. Med en maxfart på 25 i de värsta kurvorna tjöt däcken när vi kanade mot låga murar och ickemurar, varm asfalt och dåliga däck gjorde att jag önskade att den svartklädde där nerifrån hade suttit med oss i bilen. Prästen alltså. Det gick bra förutom att jag var livrädd emellanåt. ”Imorgon blir det cykel” Vi var överens.

Att cykla på skitsmal serpentinväg i 30 graders värme är….. annorlunda, kan man säga. L håller inte sina händer hårt på bromsarna som jag utan tycker det är kul när det går fort och säger att bilarna tar det så försiktigt, jag å min sida masserar knogarna raka igen när vi kommer fram. Nä, usch vad jag låter tråkig, men läskigt tycker jag att det är. Speciellt när vi cyklar på den sidan stupet är. Nåväl min käre väntar så snällt på mig. Vårt mål för cykelturerna har varit Psilliamos eller The Golden Beach, den är underbar med alla vita stenar och har underbart len (men kokhet) sand. I början av juni är inte vattnet jättevarmt men fullt badbart när svetten rinner. Där finns restaurang, solstolar och en grotta. Vi har nyttjat alla tre.

Efter gårdagens cykeltur blev det idag dags för en heldag i en blåvit fiskebåt. Vi skulle bli ungefär 25 personer sa vår guide när vi bokade. Hm.. när vi sittandes på skorven insåg att vi var över 50 personer som trängdes runt relingen kändes det lite kymigt, vi skulle åka med en av människor överlastad båt på Medelhavet… Nä, usch vad dumt av mig att ta upp det, men tanken slog mig när fler och fler människor klev på. Dagen blev ändå bra, dopp från båten, grillning vid underbar strand och trevliga människor gjorde att båtturen fick ett litet plus av oss i alla fall.

Nåväl, borta bra men hemma bäst, heter det ju, nu är vi hemma igen och jag kan bara hålla med!

Kram för idag!

En kal fläck på huvet, fest och åderbråck

En kal fläck på huvet, fest och åderbråck

Bilden har inget med texten att göra, älskar bara kvällsvyn från vårt köksfönster

Promenerar ner på stan, solen gassar, fåglarna kvittrar, långtradarna dundrar. Jag är ledig! 

Styr coolt upp solbrillorna på huvudet när molnen skymmer solen lite. Naturligtvis fastnar några strån i den lilla plastgrejen mellan bågarna ni vet, och ja, glasögonen sitter fast i håret. Medan jag går där efter E4an och diskret försöker slita bort dem så slår det mig att jag ska fylla jämnt i år. Ok, det är väl klart att jag vetat om det, men just nu så blir jag lite skräckslagen! När min pappa fyllde femtio så var han ju skitgammal och hade en jättestor fest. Jag är ju inte så gammal och jag vill inte ha någon stor fest.

Med en liten kal fläck på min skalle vandrar jag gågatan fram. (jag har försökt skyla med andra sidans hår) Det är ju klart att man gör exakt vad man vill med sin födelsedag, det vet jag väl. Men det känns så definitivt på något sätt – Nu har jag mindre än hälften kvar av mina ”förmodade” år av mitt liv. 

FEMTIO! 

Om DU som läser det här är blott tjugo så bliven icke förskräckt. Du har många år kvar innan du blir drabbad. 

Om DU som läser passerat, minns du nog din egen vånda om du nu hade någon.

Vad har jag gjort i mitt liv? Tja… en hel del. 

Det bästa och viktigaste jag gjort är att jag fött tre underbara barn. 

Har jag hunnit med det jag vill? Jag tror det, nästan allt förutom att åka till USA. Förhoppningsvis har jag minst trettio år kvar så nog borde jag hinna va?

Jag öppnar dörren åt en gammal dam som inte är längre än en och femtio, ryggen är böjd som en krok men hon ser oförskämt pigg ut när hon ler åt mig. Jag känner mig dum som våndas över ålderdom och femtioårsskräck när jag ser henne. Hon måste vara en bra bit över åttio och ändå så pass pigg att hon "gör stan".

Med fyrtionioåriga kliv äntrar jag stadens torg och känner mig rask i benen. I alla fall tills jag ser studenternas mösspåtagning. DOM är unga dom! (Jag vet att man inte ska skriva dom) Hela livet framför sig! Jag sätter mig på ett café och torkar en liten tår, jag blir lite rörd när jag ser deras lycka. Som en gammelmormor oroas jag lite och ber inom mig att det ska gå bra för alla hundratals ungdomar som tjoar på torget idag. 

Akta ni ramlar, tänker jag när de klättrar på statyn.

Jag har skrivit om åldrar förr men jag gör det igen – 

En dag i mitt liv:

På morgonen stapplar jag stelt till duschen som en hundraåring.

Senare när jag tar hojen och susar till jobbet är jag tjugofem.

När jag får frågor om saker jag kan på mitt jobb – trettiofemårig besserwisser.

När jag får frågor om saker jag inte kan på mitt jobb – femton och rödblommig.

När jag cyklar/går hem från mitt jobb (det är baaara uppför hem) – född på artonhundratalet och låter som om jag håller på att dö.

När middagen är uppäten och jag äntrat soffan – en mätt och rejält överviktig, snarkande sextiofemårig karl. (Jo, det är säkert, jag har blivit inspelad)

När jag blir tvungen att resa rumpan ur soffan och ta mig till sovstället – Etthundrafem ungefär. (prata inte med mig då, för då kan jag inte somna om)

Ålder är ju egentligen bara en siffra som alla säger - det är hur man känner sig som räknas!

Nu ska jag sätta mig på balkongen och sola min fyrtionioåriga lekamen, med bilringar, åderbråck och rynkor ska jag fundera på vad jag vill göra med min kommande stora dag.

Vad gjorde DU på din stora dag? 

Skriv gärna en kommentar!

Kram för idag!

Åsa, fourtynine

Vita ben, Ryssland och Mello

Vita ben, vården, Ryssland och Mello

Tvätten är instoppad, mellon är avgjord, länderna rustar och jag smörjer in mina ben med brun utan sol. Fåglarna kvittrar, E4an brusar, vårdkrisen diskuteras överallt och jag pratar i telefon medan jag funderar på varför jag gått upp ett kilo.

Stort och smått, stora problem och små problem.

Men det är ju vår för f-n. 

Njut av att fåglarna kvittrar, av grönskan och solen och fundera inte så mycket.

Var inte avundsjuk, unna varandra lycka istället.

Rädda för framtiden tror jag att de flesta är. 

Men säg i vilket århundrade människor inte varit det?

Det är annorlunda nu...

Javisst

Men ändå

Njut så länge du kan

Av nu

Jomen min dag har annars varit bra. 

Jag har haft givande samtal, jag har lärt mig en del nytt. 

Jag har hämtat min dotter på tåget. Jag har tjatat lite på min yngste son och jag fick hejdå-puss när min käre åkte på jobbet i morse.

Nu sitter jag på balkongen och lyssnar på fågelkvitter, barnskrik och bruset från stora vägen. Inne dånar Tom Jones ”She´s a lady” Ja det är jag, tänker jag och diggar lite med huvet. Vår balkong är underbar. Utsikt, vilorum och lagom att fika eller slappa på. Behöver ingen strand i år, blir jag för varm går jag bara in och duschar.

Skärmen ser jag knappt, jag skriver bara det jag tänker.

Vad är viktigt? Att mina ben troligen är vitskära hela sommaren trots min kamp spelar väl ingen roll? 

Egentligen? 

Skulle Ryssland vilja krångla skulle vi inte ha något att sätta emot.
Vård kommer vi ALLTID att behöva, sätt rätt människor på rätt plats så kommer det att lösas. (Naivt?, Ja men kom på något bättre då)

Mina jävla ben kan få vara vita. Några kilo hit eller dit spelar heller ingen roll.

Viktigast är att vi gör det bästa av vår tid här.

Peppa varandra

Respektera varandra

Gör det du är bäst på

(Alla är bra på nåt)

(Gå med i hemvärnet)
(Bli landstingschef)

Och så vidare…

Kram för idag!

 [a1]

Ett lyckligt barndomsminne

Ett lyckligt barndomsminne – våra helger i sommarstugan!

”P-parkering!!” ropade jag upphetsat. På det gulbruna baksätet satt vi och räknade skyltar efter vägen, min tre år äldre syster och jag, den som upptäckte dem först eller hade flest när vi var framme vann. Min syster vann oftast.

Vår gråhund Pang satt flåsande därbak med hängande tunga och luktade hund. Ibland kräktes han, då luktade det ännu mer. Pappas lilla trekantiga ruta stod vidöppen så att det inte skulle komma någon cigarettrök inuti bilen, som mamma sa. Mamma delade med jämna mellanrum ut gula och orangea mandarinklyftor i form av hårda karameller ”Sug bara på dem, då räcker de längre!” Hon sa att det var bra mot min åksjuka. Vi stannade ofta på samma ställe så att jag kunde få ur mig illamåendet.

 De två sista av de åtta milen bestod av grusväg, vår senapsgula lilla VAZ studsade och hoppade, men den innehöll mycket spännande saker. Vi passerade slingriga vägen mellan sjön och bergsklipporna där det var så trångt att två bilar inte kunde mötas, där pappa körde skitsakta och mamma var livrädd, och killimagen-backarna. Pappa gasade lite extra just innan krönet så att det kändes som om bilen lättade lite. Han var alltid på bra humör när vi var på väg till sommarstugan, borta var stressen och dåligt humör. Mamma stoppade i ett band med Göingeflickorna och njöt och vi skrattade åt hennes musikval.

 ”Nu ska vi titta om haren sitter där idag” pappa fick oss att nyfiket titta mot höhässjan på lägdan. Och nog satt han där, nio gånger av tio. Pappa påstod att han satt och väntade på oss och vi trodde honom. Han hade bergis sina ungar i tryggt förvar därinne sa han. Åkte vi sent på kvällen stod nog älgtjuren och spanade ut över hygget också. Jag upptäckte honom oftast först, pappa sa att jag såg som en örn.

När vi såg skylten var vi alla lika glada. Vårt älskade Barsta! Pappa svängde av och körde ner i byn. Varje gång sa han upphetsat att havet nog stod högre än förra gången. Vi tittade förundrat mot horisonten och trodde honom. 

Sista kilometern körde pappa sakta, han ville se alla grannars trädgårdar och vinka glatt om någon stod ute. En blick på kapellet, sjöbodarna och alla husvagnarna innan vi svängde in på ”vår” väg. Lummiga buskar på var sida om vägen och så närmsta grannen Gösta som hunnit ut för att vinka när han hört att en bil var på väg.

Gösta och pappa

Jag minns känslan av lycka när vi svängde upp på vår gård. Min syster och jag rusade direkt till jordgubbslandet och försedde oss, mamma ropade i bakgrunden att vi skulle lämna kvar lite. Hon bar in Scan-lådan hon packat full med mat så vi skulle klara oss under helgen. Pappa tände en cigarett och ledde hunden till linan. Sedan strosade han runt och kollade att allt var i sin ordning.

På kvällen gjorde pappa en brasa i öppenspisen medan mamma ordnade varma mackor med smält ost i bordsgrillen och the med socker, hade vi tur så fick vi in någon kanal på TVn.

Har dem kvar än idag!

Tidigt på lördagsmorgonen vaknade vi av att måsarna skrek, fiskarna hade kommit in med sin fångst. Vi sprang ner till sjöbodarna, det röda grova gruset gjorde ont i små barfota fötter i början av somrarna, längre ner kunde vi gena under gistvallen där fuktig mjuk mossa växte. Vi satte oss i de vita stolarna med röd ram och gungade medan vi väntade på att mamma skulle plocka upp ur fikakorgen. Hon lade upp stora mackor med mycket smör, hamburgerkött och ost på. Vi drack ur de vita muggarna med orangea prickar på. Det luktade kaffe, fisk och tjära.

Pappa bar baljor med nät fulla av fisk och havsskräp till gistvallen för att lättare kunna rensa dem och hade vi tur kunde vi få en halvdöd simpa och leka med. Vi gjorde ett jättefint hem bestående av stora stenar i strandkanten och matade honom med havregryn. Oftast låg han oförklarligt upp och ner efter att vi badat en stund och vi förstod ingenting.

Jag när det begav sig.

Mamma stod ute och hängde tvätt på linan mellan björken och granen när vi kom upp till stugan igen. Under samma gran brukade pappa gömma sockerdrickaflaskor till oss. Han sa att det var en grön gubbe som kom när vi sov som lade dit dem, men vi visste att det var han som gjorde det.

Mamma och pappa i stugan <3 font="">

Från denna plats har jag en skatt att ösa minnen ur, både som litet barn, som tonåring och som vuxen. Nu har vi tyvärr inte stugan kvar och mina föräldrar är borta sedan länge. Men varje sommar åker jag dit och minns en stund.

Min barndomsstrand!

Kram för idag!